Ryssland tillbaka som maktfaktor i Asien

Rysslands avtryck är tydligast i Sydasien där situationen sedan maj i fjol kompliceras av gränskonfrontationer mellan indiska och kinesiska soldater – som utspelar sig mot bakgrund av spänningar mellan USA och Kina. Regimen i Peking försöker utöka sitt inflytande genom Sidenvägsinitiativet (Belt and Road Initiative), en mångmiljardsatsning på infrastruktur, vilket USA motverkar med den så kallade Quadrilaterala strategiska dialogen – Quad – som knyter Indien, Japan och Australien till USA. Med sin strategi för Asien-Stillahavsregionen (Indo-Pacific Strategy) försöker USA också styra bort länder i regionen från Pekings inflytande.

En annan global nyckelspelare, EU, har intressant nog hittills saknat en strategi för regionen även om en del västeuropeiska länder – som Frankrike, Tyskland och Nederländerna – aktivt har närmat sig sina partner i Asien. Bryssel ser Asien-Stillahavsregionen som den mest relevanta geopolitiska scenen under innevarande århundrade, ”där den framtida internationella ordningen avgörs”. Men EU har inte lyckats tala med en röst.

EU är traditionellt den största handelspartnern för Kina, Indien och den sydostasiatiska samarbetsorganisationen Asean. De europeiska ländernas beroende av viktiga farleder i Indiska oceanen och Stilla havet innebär att störningar i regionen kan äventyra europeisk handel och till och med utlösa en global ekonomisk kris. Då säkerheten i Asien är nära knuten till Europas ekonomiska välstånd anser många bedömare att EU snarast bör utveckla en strategi för att effektivt hantera utvecklingen i Asien-Stillahavsområdet.

Eftersom en samlad europeisk strategi saknas riktas fokus främst mot Ryssland som har återinträtt på arenan i den här viktiga regionen.

– Ryssland har vuxit sig tillräckligt starkt för att återkomma i storpolitiken och återta en del av sitt inflytande, som det förlorade efter Sovjetunionens kollaps, säger Aleksej Kupijanov vid Imemo, ett ideellt institut vid Ryska vetenskapsakademin i Moskva.

Europa har varit huvudsakligt fokus för rysk utrikespolitik i över 400 år. Trots att 70 procent av Ryssland ligger i Asien är det i grund och botten ett europeiskt land, vars utrikespolitik och säkerhetsprioriteringar är eurocentriska.

Men 2014 innebar en vattendelare i rysk utrikespolitik. Relationerna med USA och Europa nådde då en brytpunkt, efter annekteringen av Krim och det inofficiella kriget med Ukraina, då Kreml insåg att meningsskiljaktigheterna med västländerna är oöverkomliga. Det var då som Moskva tillkännagav sin strategiska omorientering, och Asien blev rysk huvudscen på världsarenan.

Rysk militärövning 2019 tillsammans med bland annat Indien. Foto: Sergei Grits/AP/TT

Rysslands senaste stora intervention i Asien var i Afghanistan 1979, under sovjettiden. Kriget som pågick ett årtionde, och det sönderfall av Sovjetunionen som följde, minskade det ryska inflytandet i regionen ytterligare. Under hela 1990-talet kämpade Ryssland med en ekonomisk kris och förlusten av sin status som stormakt. Situationen började förändras först när Vladimir Putin kom till makten år 2000. Ryssland försökte återta sitt inflytande, först i västra Asien och Afrika, och senare i Sydasien.

Rådande spänningar mellan Kina och Indien utgör dock en utmaning för Ryssland. Båda länder är nära allierade till Ryssland och de tre ingår grupperingar som Ric-länderna (Ryssland, Indien, Kina) och Brics (där också Brasilien och Sydafrika ingår). I september i fjol försökte Ryssland medverka till avspänning vid den indisk-kinesiska gränsen, vilket också sågs som ett försök att stärka det ryska inflytandet i Sydasien.

För två år sedan stod Moskva värd för ett möte med elva länder i syfte att sträva efter fred i Afghanistan, och har sedan fortsatt att delta i flera initiativ om det krigshärjade landet.

Rysk militärövning 2020 med bland annat Pakistan. Foto: Vadim Grishankin/Rysslands försvarsdepartement via AP/TT

Rysslands insatser i Sydasien har både ”taktiska och strategiska” inslag, enligt P S Raghavan som är ordförande i indiska Nationella säkerhetsnämnden, ett organ som ger regeringen säkerhetspolitiska råd.

Taktiskt sett är engagemanget i Afghanistan ett led i försöken att motverka amerikanskt och västerländskt inflytande längs gränserna mot Centralasien. Enligt Moskva har USA försökt uppmuntra aktivister i Islamiska staten att lämna Afghanistan och förflytta sig till Centralasien för att destabilisera Ryssland.

Moskva har också förstärkt sina relationer med andra sydasiatiska länder. Ryssland bygger Bangladeshs första kärnkraftverk, i Roopur nära huvudstaden Dhaka. Ryssland bistod också armén i Sri Lanka med militär utrustning i kampen mot den tamilska LTTE-gerillan, och blockerade väststödda FN-resolutioner mot Colombo gällande mänskliga rättigheter och krigsförbrytelser. Dessutom är Ryssland en stor marknad för lankesiskt te och alltfler ryska turister kommer till Sri Lanka. Ryssland planerar vidare att samarbeta med Nepal om vattenkraft och har försett landet med M17-helikoptrar som är effektiva i bergsområden.

Förhållandet till Pakistan har också förbättrats. Fram till 1971 hade de två länderna goda relationer men USA:s närmande till Kina, i vilket Islamabad spelade en central roll, ändrade på det. Moskva mäklade fred efter det indisk-pakistanska kriget 1965 och var involverat i infrastrukturprojekt i Pakistan. Relationerna försämrades på 1980-talet när Pakistan stödde islamisters krigföring mot sovjetisk militär i Afghanistan. Men Ryssland och Pakistan talar nu om att bygga en gasledning mellan storstäderna Lahore och Karachi med rysk expertis, till en kostnad av 80 miljarder kronor. Ryssland har också sålt helikoptrar till Pakistan som ska använda dem i terrorbekämpning.

Projekten ses allmänt som en balansakt till följd av de allt starkare banden Indien–USA och indiska köp av amerikanska vapen. Enligt Ryssland bidrar samarbetet med Pakistan till att hindra terrorism från att spridas västerut från Afghanistan till Centralasien.

Amerikansk marinövning 2020 tillsammans med bland annat Indien. Foto: Indiens flotta via AP/TT.

Men etablissemanget i Indien bekymrar sig inte över samarbetet mellan Moskva och Islamabad. Indierna vet att Indien alltid har varit i fokus för Rysslands närvaro i Sydasien. Indien har varit ledande köpare av ryska vapen, och de två länderna har hållit årliga toppmöten och regelbundna militärövningar på land och till sjöss. Den indisk-ryska roboten Brahmos kan nå alla städer i Pakistan medan luftvärnssystemet S-400 som Indien köper från Ryssland gör det möjligt att stoppa robotar, flygplan eller drönare som kommer från pakistanskt luftrum, vilket ger New Delhi ett klart övertag över rivalen i väster. Energisamarbetet mellan Indien och Ryssland växer också snabbt.

Också politiskt håller Ryssland Indien om ryggen. Moskva stödde Indiens beslut att ändra artikel 370 i författningen och splittra delstaten Jammu och Kashmir, i motsats till Kinas starka motstånd och försök att stödja Pakistan.

Också ryska ledare ser 2000-talet som Asiens, och de ser stora möjligheter för ryska företag och investerare i Sydasien, och vice versa.

Genom Eurasiatiska ekonomiska unionen (EEU) försöker Ryssland skapa frihandelsavtal med sydasiatiska länder. Moskva söker gemensam energi- och mineralprospektering i Nepal, infrastrukturutveckling i Sri Lanka och samriskprojekt inom andra områden. Indien har investerat en miljard dollar i ryska Fjärran östern och Ryssland vill hitta områden för investeringar också utanför energisektorn.

Experter pekar på att Putin ser en utökad rysk roll i världspolitiken genom ett ”Stor-Eurasien”, en nationsgemenskap av antagonister som samarbetar, där Ryssland spelar huvudrollen medan både Indien och Kina har avgörande inflytande. Experterna bedömer att Putin försöker få in Kina i ”en väv av förbindelser, institutioner och jämviktstillstånd”, och därmed förhindra det kinesiska herravälde som är oacceptabelt för länder som Indien och Japan.

När indisk och kinesisk militärdrabbade samman vid ländernas gräns 2020 gick  Ryssland in och medlade. Foto: Övervakningskamera via AP Video/TT

En del tror inte på tre parter i stormaktskonkurrensen i Asien-Stillahavsområdet, utan på Kina och USA som huvudrivalerna om överhöghet i regionen. Ryssland, som ser ett existentiellt hot från USA, blir därmed av geopolitiska skäl tvunget att ingå ett starkt partnerskap med Kina.

Andra anser att Rysslands förnyade engagemang i regionen också kan ses som ett skydd mot ett alltmer självsäkert Kina. De pekar på att Ryssland, trots oro för Pekings strävan efter herravälde, kan hamna i ett fast kinesiskt grepp på grund av USA:s och Europas sanktioner. De båda länderna tävlade under 1960- och 1970-talet om att dominera världen med sina respektive versioner av socialism.

Det finns bedömare som tror att Ryssland skulle föredra en mer balanserad position i det pågående kalla kriget mellan Kina och USA, och behöver partnerskap med länder som varken är en del av västvärlden eller är redo att underkasta sig Kina. Indien ses därför som en naturlig allierad. Moskva vet att det inte blir något eurasiatiskt partnerskap utan Indien.

Ryssland har betecknande nog förbundit sig att förse Indien med den senaste militära tekniken, trots det strategiska partnerskapet med Kina. Förhållandet som gagnar båda stärker Rysslands motivation att inte gå emot indiska intressen, och att inte spela andrafiolen åt Kina.

Översättning: Ylva Lindahl