Demokratin på skakig grund i Tunisien

Den 25 juli, på firandet av republikens dag, svepte folkligt missnöje över gatorna i Tunisien. Tusentals protesterade mot ett lamslaget politiskt etablissemang, en sargad ekonomi och en bristfällig hantering av pandemin. Krav på upplösning av parlamentet och regeringens avgång framfördes, det islamistiska partiet Ennahdas kontor plundrades, och därefter sattes den politiska bollen i snabb rullning: inom några timmar hade president Saïed stängt parlamentet för en 30-dagarsperiod, upphävt ledamöternas parlamentariska immunitet, och tagit kontroll över åklagarmyndigheten. Han gav även premiärministern Hichem Mechichi sparken, och nästföljande dag avskedades försvarsministern och justitieministern.

Genom att åberopa artikel 80 i konstitutionen (se faktaruta) har president Saïed – som ironiskt nog även är professor i konstitutionell rätt – samlat inte bara all verkställande makt hos sig, utan även den lagstiftande och juridiska makten. De fyra största partierna i parlamentet, Ennahda, den ultrakonservativa alliansen al-Karama samt de sekulära partierna Qalb Tounes och Courant Démocrate anser att det rör sig som en coup d’état, en statskupp.

Soldater bevakar huvudentrén till parlamentet som presidenten stängt, medan demonstranter samlas utanför. Foto: Hedi Azouz/AP/TT

En tredimensionell kris

Kulissen bakom det tunisiska dramat är en tredimensionell kris, av politisk, ekonomisk och social karaktär. I den första dimensionen finns ett förtroendeunderskott gentemot det politiska etablissemanget och en utbredd besvikelse över landets partier. Dessa har, trots det nyvunna demokratiska systemet, inte lyckats uppfylla den arabiska vårens löften om förbättrad levnadsstandard, social rättvisa och värdighet. Många tunisier håller det största partiet Ennahda ansvarigt for landets olyckor. Partiet, som var förbjudet före revolutionen, har dominerat det politiska landskapet sedan dess valframgångar 2011 och är förknippat med korruption, nepotism och en viss skepsis mot pluralism.

Den andra dimensionen utgörs av Tunisiens mångdubbla ekonomiska besvär. Landets ekonomi krympte med 8,8 procent förra året, delvis på grund av att turismen – en viktig inkomstkälla –  ebbade ut till följd av pandemin. Inflationen ligger på 5,5 procent, statsskulden överstiger 100 procent av BNP, och det nationella budgetunderskottet har stigit till 11,4 procent. Därutöver hovrar arbetslösheten kring 17 procent och ungdomsarbetslösheten stiger upp emot 35 procent – en alarmerande siffra för ett land med en betydande ung befolkning. Dessutom har medelklassens köpkraft reducerats med hela 30 procent de senaste två åren. Situationen är så pass allvarlig att det finns en risk att Tunisien inte längre kommer att kunna betala av sina skulder, vilket skulle kunna resultera i skuldomläggning och skadat förtroende inom det internationella givarsamfundet.

Många tunisier har svårt att försörja sig under den ekonomiska krisen. Här är en blomsterförsäljare i Tunis. Foto: Hassene Dridi/AP/TT

Den tredje dimensionen är den hårt pressade sjukvården i coronapandemins spår. Landet med nära 12 miljoner invånare har över 20 000 döda, vilket är det högsta dödstalet i Afrika. Det råder brist på sjukhussängar, syrgas och vårdpersonal. För många är regeringens brist på beredskap och den katastrofala hälsosituationen droppen som har fått bägaren att rinna över. Det finns dock visst ljus vid horisonten: landet har nyligen mottagit 410 donerade sängar till intensivården, samt över 3,2 miljoner doser vaccin från Frankrike, Kina och Förenade arabemiraten. Trots detta är den mångfacetterade kris Tunisien nu fäktas med nationens svåraste prövning sedan de omfattande protesterna 2013, vilka var nära att omkullkasta den initiala demokratiska transitionen.

Käppar i det demokratiska hjulet

Sedan Tunisiens övergång tog vid 2011 har ett antal käppar satts i dess demokratiska hjul, vilka har mynnat ut i dagens intrikata läge. Den första berör konstitutionen från 2014 då ett halvpresidentiellt system infördes i linje med den franska modellen, med skillnaden att premiärministern åtnjuter betydligt mer makt. Systemet innebar en skarp brytpunkt i ett land där omfattande makt traditionellt har legat i presidentens händer. Till följd av den politiska kulturen söker sig presidenten större befogenheter än författningen tillåter, samtidigt som beslut blockeras i ett parlament som ännu inte har vant sig vid att vara landets maktcentrum. Detta har inte bara orsakat otaliga konflikter och utbredd ineffektivitet, utan också fått president Saïed – sedan länge kritisk till parlamentarism och politiska partier – övertygad om att ett renodlat presidentsystem är att eftersträva.

Den andra käppen i det demokratiska hjulet utgörs av den tunga emfas på konsensus som den breda nationella enhetsregeringen hade under mandatperioden 2015–2019. I syfte att bevara konsensus undvek enhetsregeringen, som samlade landets stora sekulära och islamistiska partier, att ta tag i svåra men viktiga frågor såsom övergångsrättvisa och reform av säkerhetssektorn. Den misslyckades också med att handla kraftfullt i frågor gällande ekonomin och etableringen av en författningsdomstol. Regeringens långtgående strävan efter konsensus i ”stabilitetens namn” hämmade den demokratiska övergången. Eftersom flertalet parlamentsledamöter också satt i regeringen fanns ingen effektiv opposition, vilket spädde på folkets frustration över såväl partier som demokrati.

Kaïs Saïed ställde upp som oberoende kandidat och vann presidentvalet 2019. Här leder han knappt två år senare ett säkerhetsmöte med militär och polis, sedan han stängt parlamentet och sparkat premiärministern. Foto: Slim Abid/AP/TT

Den tredje käppen består av de president- och parlamentsval som ägde rum i september och oktober 2019. Valen blev ett tydligt kvitto på enhetsregeringens snedsteg, då en större del av etablissemanget förlorade till förmån för politiska outsiders med populistiska förtecken. Saïed, som var en oberoende kandidat, tog hem presidentposten, medan parlamentet blev extremt fragmenterat. Fyra månader gick innan en regering var på plats, och tre olika premiärministrar har hunnit inta posten som regeringschef under loppet av cirka 1,5 år. Som en konsekvens av valresultatet paralyserades Tunisien av maktkamper mellan å ena sidan presidenten och talmannen tillika ledaren för Ennahda, Rachid al-Ghannouchi, och å andra sidan presidenten och den nu avsatte premiärministern, Mechichi. Den senare försökte introducera ett antal nya ministrar i vintras, vilka blockerades av presidenten. Det politiska läget försvårades därmed ytterliggare och banade vägen för nuvarande kris.

En oviss framtid

Framtiden för arabvärldens enda demokrati ser högst oviss ut. President Saïed har fortfarande inte utsett en ny premiärminister, vilket väcker varningsklockor om att han håller på att styra landet i mer auktoritär riktning. Orosmolnen hopar sig: tre parlamentsledamöter som har kritiserat presidenten har gripits. Dessutom har en sång som glorifierar president Saïed publicerats av hans stabschef på sociala medier, vilket erinrar vissa tunisier om propagandan under diktatorn Zine al-Abidin Ben Alis dagar. Det är också oroande att stödet för demokratin har minskat bland befolkningen – idag föredrar fler än hälften ett politiskt system som styrs av en person, ett parti eller militären.  

Parlamentets talman Rachid al-Ghannouchi sitter i sin bil utanför parlamentsbyggnaden i protest mot att han hindras från att komma in, den 26 juli 2021. Foto: Hedi Azouz: AP/TT

Risken för politiskt våld har minskat sedan Ennahda-ledaren Ghannouchi uppmanade sina anhängare att dra sig tillbaka från gatorna. Istället framställer han sig själv som demokratins försvarare och uppmanar till nationell dialog, vilket drog Tunisien ur krisen 2013. Detta är troligen även presidentens nästa drag: han har redan konsulterat chefer från fackorganisationer och arbetsgivar-organisationer. Men även om den politiska eliten lyckas överbrygga spänningar mellan sekulära och islamister och hitta en väg ut ur krisen genom det klassiska ledordet konsensus, kvarstår en större utmaning: den demokratiska konsolideringen. För att en sådan ska ske krävs det att politikerna vågar överge konsensus för konkurrens, en nödvändig ingrediens i en frodande demokrati.

Så länge det saknas en politisk motvikt till presidenten befinner sig dock demokratin i Tunisien på en minst sagt skakig grund.