Historiska uppgifter väntar Tysklands nästa ledare

Eran med den kristdemokratiska regeringschefen Angela Merkel är slut – och inför det tyska valet i slutet av september talade alla de tre kanslerkandidaterna om die Zukunft – framtiden. I denna hägrande framtid är Tyskland klimatvänligare, digitalare: helt enkelt modernare.

Ett problem för två av dem som drömmer om framtiden är att de är så förknippade med det som varit.

När den tyske finansministern och Socialdemokraternas kanslerkandidat Olaf Scholz (hans ministerbana började 2005) twittrade med budskapet att under de kommande decennierna väntar stora utmaningar – ”fast vi ska inte vara rädda för framtiden, utan hugga i och forma den” – så dröjde det inte länge förrän någon svarade:

”Käre herr Scholz, ni har ju själv suttit i regeringen i flera år. Ni har haft chansen att ’hugga i’ och missat den.”

Det kristdemokratiska partiet CDU:s kandidat Armin Laschet, Angela Merkels tänkta efterträdare, gick till val med ett program med rubriken ”Tillsammans för ett modernare Tyskland”. Fast när han lägger ut texten och berättar om allt som måste göras riskerar han att solka ner eftermälet av eran Merkel och det vill han inte, inte minst eftersom han vill stå för kontinuitet.

– Weiter so måste betyda att framgången fortsätter, det betyder inte att vi ska fortsätta att göra som vi gjort, försökte han förklara i sitt tal inför CDU:s ordförandeval i januari.

Landet lever farligt

Den enda ledaren för något av de tre stora partierna som kan sägas förkroppsliga ”framtiden” är De grönas Annalena Baerbock, född 1980 och därmed cirka 20 år yngre än sina konkurrenter. Baerbocks svaga punkt är å andra sidan att hennes hittillsvarande regeringserfarenhet är lika med noll.

Gemensamt för alla tre är att den redan så omtalade framtiden är oviss.

Kristdemokraten Armin Laschet och partikamraten Angela Merkel.  Foto: Markus Schreiber/AP/TT

Coronapandemin har inte bara kostat enorma summor för att företagen skulle överleva, sjukhusen få den utrustning de behövde och för att befolkningen skulle testas och vaccineras. Pandemin blottlade också andra brister som den tyske presidenten (en i huvudsak ceremoniell post) Frank-Walter Steinmeier påtalade i sitt påsktal till nationen:

– Pandemin speglade vårt land: benägenheten att vilja reglera allt, rädslan för att ta risker och allt hit- och ditskjutande av ansvaret.

Med pandemin blev det som alla egentligen redan visste också uppenbart: Tyskland har halkat efter i den nya digitala världen. Det blev tydligt för dem som försökte jobba hemifrån, åtminstone för dem som bodde en bit utanför storstäderna, och skolbarnen märkte det när de blev hemskickade och den digitala undervisningen inte fungerade.

Näringsliv på efterkälken

Inför valet 1998, när kristdemokraten Helmut Kohl hade regerat i 16 år, korades reformstau till årets ord. Begreppet har gjort comeback inför årets val, det råder ”reformkö” i Tyskland och högt på dagordningen står just digitaliseringen. Stora offentliga investeringar behövs för att hela landet ska ha tillgång till snabbt bredband och för att den offentliga förvaltningen ska kunna kasta faxapparaterna och digitaliseras på alla nivåer.

Socialdemokraten Olaf Scholz. Foto: Markus Schreiber/AP/TT

I sin senaste granskning av Tyskland konstaterar också i-ländernas ekonomiska samarbetsorganisation OECD att även näringslivet hamnat på efterkälken. För Tysklands framtid som industrination är det naturligtvis livsviktigt att exempelvis bilindustrin hänger med i den radikala omställning som nu pågår. Angela Merkels metod för att ta itu med frågor av strategisk betydelse har varit att kalla alla berörda till toppmöten i Berlin. I mitten av augusti hölls ett sista autogipfel – toppmöte om bilindustrin – under Merkels ledning. Regeringens så kallade framtidsfond på en miljard euro, drygt tio miljarder kronor, sjösattes för att bidra till omställningen bort från förbränningsmotorn. Dessutom satsar regeringen 500 miljoner euro på att få fram 50 000 nya laddstationer över hela landet till 2025.

Tyskland förknippas också med en byråkrati vars kvarnar mal oändligt långsamt. Det i sin tur äventyrar die Energiewende – den stora energiomställningen som inleddes efter katastrofen vid kärnkraftverket i Fukushima i Japan för tio år sedan.

Tre mil för en snigel

Armin Laschet liknade en stå upp-komiker när han på CDU:s valupptaktsmöte i Berlin visade hur en snigel under ett år avverkar tre mil på sin marsch genom vingårdarna. Så mycket, sade Laschet, tre mil, byggdes högspänningsledningarna ut under hela 2019. Snigeltakten är katastrofal eftersom det enligt Laschet behövs mer än tusen mil nya ledningar som kan frakta el från vindkraftsparkerna i Nordsjön till industrierna i Bayern och Baden-Württemberg i söder. Han skyllde på byråkratin och ett krångligt, utdraget planförfarande som måste upphöra. Men Laschet fick betala ett pris för sin snigelshow, ansvarig för utbygganden är en CDU-minister i regeringen.

Die Energiewende är ett världsberömt vågspel och Merkel kallades dessutom länge för ”klimatkanslern”. Som miljöminister ledde hon det klimatmöte i Berlin 1995 som föregick den epokgörande Kyoto-konferensen 1997. Som ny förbundskansler drev hon frågan hårt inför G8-mötet i Heiligendamm 2007. Tyskland stod som värd och det gällde att få med USA och den dåvarande amerikanske presidenten George W Bush på tåget.

Eller är Tysklands framtid också De grönas Annalena Baerbocks, trots hennes oerfarenhet? Foto: Stefanie Loos/AP/TT

Merkel-regeringen satte också tidigt upp egna ambitiösa mål. Utsläppen av växthusgaser skulle ha minskat med 40 procent 2020 jämfört med 1990. Länge såg det ut som att man skulle misslyckas. De brunkolsdrivna kraftverken fortsatte att spy ut växthusgaser när kärnkraften skulle avvecklas och inom andra sektorer hände också för lite.

Växande skuld efter pandemin

Recessionen under pandemin fick dock hjulen att stanna av och 2020 hade utsläppen minskat med 509 miljoner ton jämfört med 1990, det motsvarade knappt 41 procent. Benämningen ”klimatkanslern” hör dock till det förgångna, kompromisserna och motgångarna har varit för många. När Angela Merkel själv fick tillfälle att värdera sina insatser på en presskonferens i somras sade hon sig ha lagt ner mycket kraft på frågan. Det hade ändå inte varit tillräckligt, tillade hon nästan uppgivet.

Sedan tidigare har regeringen slagit fast att utsläppen ska ha minskat med 65 procent 2030 och så sent som i juni bestämde Merkel-regeringen att Tyskland ska vara klimatneutralt senast 2045. Det blir mål som en ny kansler måste sätta kurs mot.

Extremvädret och översvämningskatastrofen i västra Tyskland har samtidigt fått vissa politiker att vilja öka takten ytterligare i klimatarbetet. Mer investeringar skulle behövas och det i sin tur skulle kräva att den så kallade skuldbromsen måste ge vika. Bromsen skrevs in i författningen efter den internationella finanskrisen 2008–2009 och stadgar att i normalläget måste nya lån stanna vid 0,35 procent av bruttonationalprodukten. Den kristdemokratiske finansministern Wolfgang Schäuble vakade över sin svarta nolla, inga underskott, och hans socialdemokratiske efterföljare Olaf Scholz var länge lika nitisk.

Översvämningsdrabbade i Bad Neuenahr-Ahrweiler tar en paus i röjningsarbetet den 19 juli 2021. Foto: Bram Janssen/AP/TT

Pandemin ställde allt på ända, ett nödläge hade uppstått och det var fritt fram att ta upp nya lån. Under 2020 steg skuldkvoten, förhållandet mellan statsskulden och bruttonationalprodukten, från 59,7 procent 2019 till 70 procent. Tyskland uppfyller därmed inte reglerna i EU:s stabilitetspakt som föreskriver att statsskulden högst får uppgå till 60 procent av BNP. Tillträdande kansler och finansminister måste alltså hålla hårt i pengarna om Tyskland fortsättningsvis ska vara en säker hamn för världens alla kapitalplacerare och framstå som EU:s stabilitetsankare.

Åldrande befolkning

De många tillväxtprognoserna för framtiden säger att ekonomin växer med minst 3 procent i år och lika mycket 2022, de mest optimistiska spår en tillväxt på 4,5 respektive 5,2 procent de kommande åren.

Som ett mörkt moln över den tyska samtiden hänger dock demografin, närmare bestämt den åldrande befolkningen. Det är precis som i fallet med klimatkrisen en följd av händelser i det förgångna som inte kan göras ogjorda. I flera decennier, från 1970-talet och framåt, var de tyska födslotalen extremt låga, framför allt i västra Tyskland. Samtidigt som kvinnorna i allt högre grad skaffade sig yrkesutbildningar stod det klart att barn och yrkesliv inte gick att förena eftersom det saknades barnomsorg.

Dags för Tysklands viktiga bilindustri att moderniseras snabbare och ställa om från förbränningsmotorer. Foto: Martin Meissner/AP/TT

Den tyska ålderspyramiden är som bredast någonstans ovanför mitten, det vill säga i åldrarna 50–65 år. Det betyder att den tyska babyboomens barn nu går i pension, det närmaste decenniet väntas en miljon personer årligen lämna förvärvslivet. Om det går 37 pensionärer på 100 förvärvsarbetande idag så har den siffran stigit till 50 pensionärer per 100 i yrkesverksam ålder år 2050.

En av Angela Merkels första åtgärder som kansler var att ge klartecken för en massiv utbyggnad av barnomsorgen. Födslotalen har förvisso ökat sedan dess, krisen består ändå. Det understryks av att det fattas personal just till den utbyggda barnomsorgen, enligt beräkningarna rör det sig om 230 000 förskollärare fram till 2030. Chefen för den tyska arbetsförmedlingen sade nyligen att den enda lösningen på det demografiska problemet vore att årligen rekrytera 400 000 yrkesutbildade från andra länder.

Problemen hopar sig för den tillträdande kanslern.

Fotnot: Texten är lätt uppdaterad den 25/9-2021.