Krav på talibaner att skapa ett stabilt Afghanistan

Cirkeln slöts i Afghanistan när talibanerna söndagen den 15 augusti, 20 år sedan de störtades, på nytt intog Kabul och utlöste oro, skräck och spekulationer bland afghanerna och i omvärlden.

Talibanernas styre på 1990-talet, i färskt minne hos många afghaner, kännetecknades av strikta sharialagar, offentliga avrättningar, kvinnors bannlysning från offentligt liv och marginalisering av etniska och religiösa minoriteter.

I sina förhandlingar med talibanerna på senare år har USA, Ryssland och Kina försökt förmå dem att söka överenskommelser om maktdelning med andra etniska och religiösa grupper istället för att strida om makten. Men de många lättvunna framgångarna på stridsfältet motiverade istället talibanerna till ett militärt intåg i Kabul för att få en starkare position inför eventuella förhandlingar om maktdelning med andra.

Att det gick så snabbt för talibanerna att ta Kabul visar att få i regeringsarmén ville riskera livet för president Ashraf Ghanis styre. De flesta i regeringen, samt de mäktiga krigsherrarna ute i landet, tycks ha kommit överens med talibanerna om att inte göra motstånd i utbyte mot en lukrativ position under den kommande regimen.

Mullah Abdul Ghani Baradar, i mitten, var med och grundade talibanerna och är deras politiska ledare. Han väntas nu leda Afghanistan. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP/TT

Kommer talibanerna att lyssna?

Talibanerna har lovat afghanerna och omvärlden att de inte kommer att straffa dem som arbetat för amerikanerna eller regeringen. De har också sagt att kvinnor ska få arbeta och delta i offentlig verksamhet så länge det sker ”inom islams riktlinjer”. De har också lovat att dela makten med representanter för Ghanis styre. Många av dessa uttalanden kan dock vara ämnade få omvärlden att häva sina sanktioner och erkänna talibanerna som landets lagliga regim.

Om de samtal som föreslagits mellan företrädare för den störtade regeringen och talibanerna äger rum, kommer utgången av dessa visa i vilken grad den förra regimens mål och strävanden kommer att inkluderas i det nya styret. Om det bara sker som en kuliss lär den nya ordningen inte bestå särskilt länge. Ilska hos den störtade ”eliten i Kabul” och bland de mäktiga krigsherrarna kan i det läget utlösa en ny omgång av våld och politisk instabilitet.

Hjärtslitande scener har utspelat sig i Afghanistan sedan nyheten om ett talibanskt maktövertagande började cirkulera. Bilder av desperata afghaner som klängde sig fast på ett amerikanskt militärflygplan även när det lyfte spreds över världen. Och afghanernas desperation att lämna landet kan öka den närmaste tiden om de nya ledarna försöker införa ett mer reglerat samhälle och med våld inskränker de friheter och möjligheter som afghanerna, särskilt den yngre generationen, upplevt under två årtionden.

Många afghaner försökte hoppa på ett amerikanskt plan på väg att lyfta från Kabuls flygplats medan talibanerna intog huvudstaden. Flera föll av i luften. Foto: UGC via AP/TT

USA har tappat i anseende

Enligt USA:s president Joe Biden fanns det ingen lämplig tidpunkt för ett tillbakadragande. Men inte ens de som varit mest positiva till USA:s insatser i Afghanistan kan påstå att de varit i närheten av att lyckas. På 20 år spenderade USA omkring 1 000 miljarder dollar och miste över 2 300 amerikanska liv (även bland andra fem svenska soldater stupade och över 30 skadades). En del ser det afghanska etablissemang som styrt landet sedan 2001 som huvudorsaken till USA:s misslyckande. Andra håller däremot USA:s ”nationsbyggande” i Afghanistan som ansvarigt, eftersom det uppmuntrade till tjafs, splittring och korruption inom det politiska etablissemanget istället för sammanhållning.

Det är därför befogat att ställa frågan vad USA hade för mål i Afghanistan. Det fanns flera, och man flyttade målstolparna många gånger. På 1980-talet styrdes USA:s motiv av det kalla krigets logik och var ett svar på den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. På 00-talet hade det ett inrikespolitiskt syfte att straffa alliansen mellan talibanerna och al-Qaida efter 11-septemberattackerna 2001. Men därefter blev anledningen till USA:s närvaro luddigare.

Det gällde särskilt sedan USA lyckats slå ut al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin i hans gömställe i Abbottabad i Pakistan i maj 2011. Men USA hängde kvar för att fullfölja ”nationsbyggandet” och åstadkomma en hedervärd reträtt. Tyvärr ledde det inte bara till att det blev USA:s längsta krig, utan också till att insatsen slutade med ett misslyckande och minskat amerikanskt anseende globalt.

Den heltäckande burkan blev symbol för det brutala förtryck som kvinnor utsattes för när talibanerna styrde Afghanistan på 1990-talet. Foto: Ahmad Nazar/AP/TT

Minoriteter och jihadister

Kina, Ryssland, Iran och de centralasiatiska länderna har nu alla gått med på att ha förbindelser med talibanerna, även om det är oklart om de skulle erkänna regimen om den upprättar ett islamiskt emirat. Dessa länders relation till talibanerna kommer att hänga på hur maktdelningen i landet blir. Om dessa stater känner att deras respektive grupper i Afghanistan marginaliseras kommer också deras inställning till talibanerna förändras.

För Ryssland är det viktigaste att se i vilken utsträckning talibanerna lyckas isolera Islamiska staten (IS) i Afghanistan och förhindra att jihadiströrelsen exporterar sin ideologi genom Centralasien och över den ryska gränsen. Samma sak gäller för de centralasiatiska staterna som inte vill att de tadzjikiska och uzbekiska minoriteterna i Afghanistan marginaliseras, eftersom det skulle kunna leda till massflykt till dessa länder.

Grannen i väster, det shiamuslimskt dominerade Iran, vill i sin tur inte att ett stort antal sunnimuslimer kommer dit. Dessutom vill Iran att de shiamuslimska hazarerna och de afghaner som talar det persiska språket dari får rättvisa uppgörelser under det nya styret.

Pakistan och Kina har gemensamma intressen

Talibanernas främsta uppbackare Pakistan har som viktigaste mål att försäkra sig om ett tillräckligt djupt strategiskt inflytande i grannlandet för att kunna utöka sin räckvidd i och bortom Centralasien. Pakistan vill också marginalisera och stoppa ärkerivalen Indiens närvaro i Afghanistan. Dessutom vill man säkerställa att våld och instabilitet i Afghanistan inte spiller över till det egna landet.

Flickor från den hazariska minoriteten som fanns bland de omkring 100 dödsoffren för ett bombdåd mot deras skola i maj 2021. De shiamuslimska hazarerna har varit särskilt svårt förföljda av de fanatiskt sunnitiska talibanerna. Foto: AP/TT

Pakistan hoppas också reparera sin relation till USA, bryta sin internationella isolering och bli kvitt stämpeln som statlig sponsor av terrorism. Det kan bara hända om talibanerna går med på att uppträda ansvarsfullt och utgöra en del av ett mer representativt styre i Afghanistan.

För en stor del av Pakistans ambitioner för framtiden kan Kina spela en avgörande roll. Om Peking får försäkringar gällande säkerheten kring sitt Sidenvägsinitiativ (Belt and Road Initiative, BRI) genom Pakistan samt garantier om att upprorsmakare i muslimska Xinjiang inte skapar problem kan Kina komma att investera i Afghanistans infrastruktur i framtiden. Det skulle i sin tur underlätta för såväl Kina som Pakistan att få tillgång till nya marknader och investeringsmöjligheter i både Centralasien och längre bort. Men om Kina inte är helt säkert på att Afghanistan är politiskt stabilt kommer den asiatiska jätten inte att göra några större investeringar där.

Ensamkommande afghaner demonstrerar i Stockholm i augusti 2017 mot utvisningar till deras hemland. Nu kan en ny flyktingström mot Europa utlösas. Foto: Foto: Lars Pehrson/SvD/TT

Risk för ny flyktingkris

USA kommer att korrigera sin kurs. Med Pakistan som ombud, eller direkt, kommer USA att klargöra för talibanerna att varken deras militära maktövertagande eller försök att upprätta ett emirat kommer att erkännas internationellt. Om inte talibanerna bättrar sig och ger plats för andra etniska och religiösa grupper i Afghanistan kommer FN:s och andra internationella sanktioner att bestå.

Bidens regering och dess allierade i EU kommer också att vara noga med hur kvinnor behandlas av talibanerna. Det är osannolikt att USA eller EU-länderna kommer att lätta på trycket mot en regim som fortsätter att behandla kvinnor illa, förbjuder dem att delta i det offentliga livet och som grovt kränker mänskliga rättigheter.

Men det främsta orosmolnet i USA och Europa kan vara en flyktingström från Afghanistan till väst.

De flesta europeiska länder har fortfarande inte återhämtat sig från flyktingkrisen 2015. Ett instabilt och våldsbenäget Afghanistan som domineras av en fanatisk talibanregim kan medföra att ett stort antal afghanska flyktingar anländer till Europas och USA:s trösklar inom en snar framtid och återigen utgör en stor utmaning.

Översättning: Lena Höglund och Ola Westerberg