Macron väljer ny väg i Afrika

Endast sex månader in på sin mandatperiod, i november 2017, lovade president Emmanuel Macron att i grunden förändra Frankrikes Afrikapolitik. Löftet gavs under hans statsbesök i den forna franska kolonin Burkina Faso och hans anförande väckte stor uppmärksamhet. Den unge presidenten talade om en ny ekonomisk ordning och om utvidgade relationer bortom den frankofona sfären. Hans löfte att återbörda afrikanska kulturföremål som samlats på franska museer var en fråga som tidigare varit tabu att beröra, och ett smakprov på Macrons vilja att rannsaka landets koloniala historia.

Knappt fyra år senare, i maj i år, stod Macron på rwandisk mark och erkände att genom att inte lyssna på varningarna bar landet ett ”allvarligt och överväldigande ansvar” för det förlopp som ledde fram till folkmordet 1994, då extremister från folkmajoriteten hutu piskade upp en stämning som ledde till att minst 800 000 människor dödades – varav de flesta tillhörde minoriteten tutsier.

Det var första gången som en fransk president erkänt sit lands ansvar.

Fransmännens agerande under åren som föregick folkmordet, och under de månader som det varade, har lett till att relationerna mellan de två länderna sedan dess har varit mycket ansträngda – stundtals brutna.

Macrons tal i Rwanda var därför en politisk milstolpe och byggde på en fransk utredning som presenterades i april. I den slog historikern Vincent Duclert fast att Frankrike inte gjort tillräckligt för att stoppa folkmordet.

Hit men inte längre. Franska soldater stoppar rwandiska flyktingar som efter folkmordet försöker ta sig in i grannlandet Zaire (nuvarande Kongo-Kinshasa). Foto: Jean-Marc Bouju/AP/TT

Dagen efter Rwandabesöket reste Macron till Sydafrika där han togs emot av den president Cyril Ramaphosa. Högst upp på dagordningen stod kampen mot covid-19 och möjligheterna för Afrika att få tillgång till mer vaccin. En fråga som även diskuterades på det internationella toppmöte om Afrikas ekonomiska återhämtning efter covid-19, som Macron stod värd för tidigare i år.

En viktig partier för forna kolonier

Frankrike utövar ett större inflytande i Afrika än någon annanstans i världen. I de forna franska kolonierna ses Frankrike alltjämt som en nyckelpartner: militärt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt.

Efter andra världskriget betraktades Frankrike fortfarande som en av de viktigaste globala aktörerna. Landets koloniala välde sträckte sig djupt ner i Afrika och långt bort i Asien. Bara ett decennium senare växte självständighetsrörelserna över världen och Frankrikes position som stormakt var hotad. Algeriets självständighet ledde till ett nationellt trauma som präglat fransk politik i decennier. 

Den dåvarande presidenten, Charles de Gaulle, såg en lösning på Frankrikes minskade inflytande. Han erbjöd, eller tvingade, de nya självständiga länderna att acceptera ”paketlösningar” som kort gick ut på att Frankrike lovade teknisk, militär och finansiell assistans i utbyte mot diplomatiskt stöd på den internationella arenan. Frankrike kom därmed att spela en mycket aktiv roll i det postkoloniala fransktalande Afrika. Den forna kolonialmakten väjde inte för att agera kuppmakare, och stötta diktatorer som Mobutu Sese Seko i dåvarande Zaire (numera Kongo-Kinshasa) och Jean-Bédel Bokassa i Centralafrikanska republiken.

Enligt en sammanställning av Totalförsvarets forskningsinstitut genomförde Frankrike mellan åren 1945 och 2005 över 130 militära ingripanden i Afrika – allt ifrån snabba kontra-angrepp mot upprorsmakare till längre fredsbevarande uppdrag.

Belastad relation. Zaires president och diktator Mobutu Sese Seko tas emot i Elyséepalatset av Frankrikes president Valéry Giscard d'Estaing 1979. Foto: AP/TT

Ett nätverk spunnet på personliga relationer

Den politik som inleddes med de Gaulle fortsatte under hans efterföljare, oavsett partipolitisk tillhörighet. I centrum stod de personliga relationer som var fundamentet i det mytomspunna nätverket françafrique – en enhet inom presidentpalatset som rapporterade direkt till presidenten. Françafrique byggdes ursprungligen upp mellan franska politiker och tjänstemän, och den afrikanska eliten. Françafrique valde vilka kupper som Frankrike kunde acceptera och vilka ledare som skulle styra. Med i spelet fanns även olje- och vapenindustrin samt den franska säkerhetsmakten. Initialt ingick elva afrikanska stater och 1973 hölls det första fransk-afrikanska toppmötet. Fram till 1996 var dessa endast öppna för fransktalande afrikanska länder, sedan dess har alla erkända afrikanska stater bjudits in att delta. Det toppmöte som planeras till oktober i år blir det 28:e i ordningen.

Françafrique var ingen formaliserad institution utan byggde helt på de personliga relationerna mellan medlemmarna som ingick i nätverket.

Folkmordet i Rwanda ses av flera bedömare som slutet på denna informella sammanslutning.

Ett hot mot den frankofona världen

Rwanda låg i skärningspunkten mellan det fransktalande och det engelsktalande Afrika. Enligt den nyss publicerade franska rapporten var språkfrågan ett viktigt argument för att den dåvarande presidenten François Mitterrand styvnackat stod på den rwandiska huturegimens sida.  

De tutsirebeller som inledde ett gerillakrig mot hutuväldet 1990 hade växt upp som politiska flyktingar i grannlandet Uganda och talade engelska. I Mitterrands ögon var de engelsktalande rebellerna, som stöddes av Uganda, ett hot mot den frankofona sfären.

När folkmordet var ett faktum upprättade Frankrike så småningom en så kallad humanitär skyddszon under FN-flagg i sydvästra Rwanda. Kritiker har länge pekat på att många av de ansvariga för folkmordet lyckades, med Frankrikes goda minne, fly till säkerhet utomlands genom skyddszonen. Och den franska rapporten understryker att fransmännen vägrade att gripa misstänkta anstiftare av folkmordet som befann sig inom skyddszonen.

Frankrike har idag flera militära baser i Afrika. Flest finns i Sahel där cirka 5 100 fransmän ingår i den insatsstyrka som bekämpar terrorister och islamister i området. Den största franska militära närvaron utanför Sahelområdet finns i Djibouti, och fransk militär är även placerad i Elfenbenskusten, Gabon och Senegal.

Terrorister i fokus. En karta visar franska baser i Sahelområdet i februari 2021. Foto: François Mori/AP/TT

Men det är inte främst det militära samarbetet som president Macron vill föra fram med sin nya politik. Han har varit tongivande i att lätta Sudans skulder till Internationella valutafonden (IMF). Han har fått Världsbanken och IMF att diskutera den ekonomiska återhämtningen i Afrika efter coronapandemin. Och han har verkat för utfasningen av den västafrikanska valutan CFA. Valutan har använts i de forna franska kolonierna och har varit knuten till först den franska francen och sedan euron. Kritiker har påpekat att valutaavtalet har hindrat afrikanska stater från att driva en egen penningpolitik. Att fasa ut CFA är inte bara en ekonomisk reform utan också en starkt symbolladdad förändring.

Skydda Frankrikes intresse på nytt sätt

Macron har under sina år som president ofta återkommit till att Frankrike måste våga konfrontera landets komplexa historia och inte ducka för det förflutna. Istället bör landet forma nya allianser och relationer.

Geopolitiskt handlar det franska engagemanget också om att motarbeta andra internationella intressen, främst Kina och Ryssland, vars inflytande söder om Sahara växt kraftigt. Även Turkiet har flyttat fram sina positioner och den franska offensiven måste ses i ljuset av egenintresse.

Macron har också fått kritik för att nedprioritera demokratiska principer i strävan efter att knyta starkare band med gamla och nya afrikanska bundsförvanter.

Balansgång i Tchad. President Macron anländer till begravningen av Tchads ledare Idriss Déby tillsammans med Débys son, Mahamat Déby (till vänster), som efter faderns död upphävt författningen och tagit över makten i landet. Foto: Christophe Petit Tesson/AP/TT

Vid begravningen av Tchads president Idriss Déby kallade den franske presidenten Déby för en ”lojal vän”. Landet är en av Frankrikes nära allierade i den militära operationen i Sahel och Déby hade, när han dog i april i år, styrt landet sedan 1990. Sonen Mahamat Déby tog, med Frankrikes goda minne, ledningen för landets militära övergångsregering.

Den politiske analytikern Mohamed Diatta från Institutet för säkerhetsstudier i Pretoria i Sydafrika, säger till tidningen The Guardian att visserligen är Macrons budskap inte helt konsekvent, men han verkar ha förstått vikten av att vidkännas landets historia som ett led i att öppna för nya möjligheter.

”Frankrikes politik handlar i grunden om att skydda och föra fram sina egna intressen, och det kommer inte att förändras. Men sättet man gör det på kan ändras. Samtidigt kan Frankrikes relation till Afrika inte frikopplas från hur landet hanterar sitt koloniala förflutna inrikespolitiskt och hur man behandlar sin befolkning med afrikanskt ursprung. Det är en del av historien som också måste hanteras på ett korrekt sätt,” säger Diatta till The Guardian.