Diktatorn byter kostym i nya tider

Hur skapas en diktator?

Välj ett land. Det bör ligga så långt bort att ingen bryr sig eller vid randen av en stormakt. Stormakten kommer att låt dig hållas, så länge dina infall inte inkräktar på stormaktens.

Putsa ditt CV. Se till att det innehåller ”nationalhjälte”. Helst meriter från krig, men kampsport kan duga.

Starta en egen TV-show. (Inte en egen kanal. Det räcker med statlig TV, för det är du som ÄR staten.) I showen låter du dig frågas ut, kanske en gång om året. Det får gärna ta hela dagen, du har ju många bedrifter att berätta om.

Skriv en bok, gärna dikter. Skolbarn kommer att läsa boken oavsett om de vill eller inte.

Inrätta ett omskolningsläger. En del människor behöver hjälp, trots TV-showen och diktsamlingen, att inse din storhet. Med elektronisk övervakning når du dem med ett erbjudande de inte kan säga nej till.

Det är lätt att raljera över en diktator när man befinner sig på säkert avstånd, men det finns verkligen stater som fungerar så illa: som ett operettrike, där härskaren och hans lismande vapendragare bestämmer allt och undersåten som lägger sig i riskerar livet.

Hur kan absolut makt fortfarande vara så vanligt förekommande? Trots att alla världens ledare kallar sig demokrater?

Mutor och mygel

En studie gjord i Kina för det amerikanska universitetet MIT lyfter fram kamp mot korruptionen som ett effektivt sätt att skapa legitimitet för ett auktoritärt system. Rapporter om straff och vanära för de skyldiga når ut i folkdjupet, men värdet för ledningen ligger inte minst i att det också ger positiv PR. Insatserna är kanske inte alltid effektiva – hur effektiva är i själva verket svårt att klarlägga – men blotta agerandet skapar intryck av att ledningen är kompetent och driven av höga moraliska ideal.

”Det signalerar att det finns någon med makt som är beredd att skapa ordning och stabilitet för allmänheten”, framhåller Lily Tsai, som är en av författarna och professor i statsvetenskap vid MIT.

Fysiska manifestationer av makt kan bli hopplöst omoderna och göra dig mottaglig för spott och spe. Glöm guldstatyn av dig själv i övernaturlig storlek. (Monument föreställande Turkmenistans diktator Gurbanguly Berdymuhamedow.) Foto: Alexander Vershinin/AP/TT

Detta är urgammal härskarteknik. I sagosamlingen ”Tusen och en natt” finns exempel på att den gode härskaren wallraffar och snöper fogdar som förtrycker folket. Metoden återkommer i moderna PR-kampanjer. Kanske har det blivit svårare för en regent att dölja sin identitet när det finns en smart mobil i var människas hand, men kung Abdullah av Jordanien har i alla fall testat, utklädd med lösskägg, att uppträda som reporter. I en ekonomisk frizon fick han höra missnöjda handlare klaga över byråkratin.

Metoden: Ett väloljat maskineri och smarta medietrick iscensätter en bild av despoten som välvillig.

Tjuvar och banditer

Att angripa rufflare som skor sig utanför staten – småbrottslingar, knarklangare och våldsverkare –är en besläktad metod att söka folkets kärlek. I Filippinerna har president Rodrigo Duterte demonstrerat att nyckelordet även i detta sammanhang är kampanj, mot vardagsbrottslighet.

Det finns också andra grepp för att framställa sig som en kämpe för småfolket. Belarus ansatte president Aleksandr Lukasjenko har låtit förstå att han är beredd att lämna ifrån sig lite, lite av makten till beslutsfattare, men då till lokal nivå. Han målar därigenom upp bilden att det inte finns hederligt folk bland presidentens kritiker i huvudstaden. (Donald Trump har meriterat sig för ett hedersomnämnande i denna kategori, med beskrivningen av maktkvarteren i Washington som ett träsk som förklaring till varför väljarna hellre borde lita till honom.)

I Spanien myntades begreppet caudillo, från början en lokal pamp med privatarmé, en som det kan vara klokt att hålla sig väl med. Tron på den starke mannen i en värld där man annars blir toppriden av ondskefulla krafter krattar manegen för auktoritära ledare som Duterte, Putin och Lukasjenko. Blotta hotet om våld – eller varför inte förgiftning – tenderar att skapa lydnad.

Den starke mannen ser till att sätta munkavle på all trovärdig nyhetsrapportering. Massmedier bestraffas, stängs, förbjuds eller köps upp av diktatorns bundsförvanter.

Metoden: Fria medier, som skulle kunna ifrågasätta de styrande, oskadliggörs.

Diktatorisk metod. Regeringsanhängare på Kuba täcker över fönstren hemma hos regimkritikern Yúnior García Aguilera med flaggor för att förhindra kommunikation med omgivningen. García Aguilera ses till höger sticka ut en blomma. Foto: Ramon Epinosa/AP/TT

Att köpa sig lojalitet

Vägen till makt går genom välstånd, för tillräckligt många. Det utnyttjas av diktatoriska system oavsett de är kungariken eller republiker, teokratier eller kleptokratier, och det bygger på kontroll över näringslivet. Om företagen är privatägda eller statliga spelar mindre roll.

Flera länder i öst tillåter oligarker att dominera ekonomin, så länge de inte biter den hand som föder dem. Feodala förläningar har ersatts av monopol på samhällstjänster och generösa privatiseringar.

I Iran och Egypten domineras näringslivet, och därmed förmågan att få hjulen att snurra, av en stark och gynnad militärmakt. I Egypten kontrolleras det av regeringsarmén, i Iran av den islamiska republikens garde. I Myanmar är läget snarlikt: där ligger stora affärsintressen i händerna på kuppgeneraler. För de delar av befolkningen som ingår i systemen betyder det trygga inkomster, karriärvägar och måttlig insyn, upp till en viss gräns till och med straffrihet.

För att systemen ska fungera som maktbas sköter regimerna lagstiftning och utnämningar till domstolarna med hårda nypor.

Metoden: Rättsväsendet, som skulle kunna slå ned på den som köper sig lojalitet, oskadliggörs.

Att välja sina strider

Brist på demokratisk tradition gör det säkert lättare för den som eftersträvar absolut makt. Men demokratisering är inget vaccin. Vid MIT har doktoranden Emilia Simison tittat närmare på flera diktaturer och vad som händer när de demokratiseras. Hon har gått igenom tidigare sekretessbelagda handlingar om beslutsfattandet i bland annat Argentina och Brasilien. Hennes slutsats är att demokratisering ofta stannar på papperet.

Förgiftning kan fungera. En bår med den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj lyfts av ett plan i Berlin 2019 sedan han fått en livshotande dos novitjok i Ryssland. Foto:  Michael Kappeler/DPA via AP/TT

I Brasilien inrättade militären, som hade makten mellan 1964 och 1985, ett tvåpartisystem med partier för och emot regeringen. Partier som stödde regimen nöjde sig med att klämma fram lagförslag i lokala frågor. När en maktfullkomlig ledning lovar att lösa vardagsproblem, då kan mycket annat passera under radarn – och till och med överleva ett regimskifte. Särskilt de sociala frågorna drar till sig enormt intresse: hur kommer de nya makthavarna att hantera sjukvård, skola och bostäder? I Brasilien kunde mindre uppmärksammade lagar från diktaturtiden, inte minst på finansområdet, fortsätta gälla.

Marocko är ett praktexempel på hur partiväsendet kan manipuleras. Flera av landets partier brukar beskrivas som att de ”står hovet nära”. Kungen medverkar till att bilda partier som inte på allvar utmanar makten, och han behåller själv beslutsrätten i tunga frågor.

Metoden: Partiväsendet, som skulle kunna användas för ansvarsutkrävande, oskadliggörs.

Mjuk diktatur och mättad mage

Folk som har kollektiva minnen av umbäranden väntas, åtminstone på kort sikt, inte vara benägna att riva upp ett system som mättar magen. Fattigdomsbekämpning är därför ordet som sockrar en sträng politisk diet. Syrien har först efter flera år av inbördeskrig tvingats släppa priskontrollerna, det illustrerar hur hårt en regim är benägen att luta sig mot att fördelningen av basvaror upprätthålls.

Metoden som finns på varje diktators komihåglista: Subventionera baslivsmedel, hushållsgas och fordonsbränsle.  

Ord som demokratur och spanska dictablanda (ungefär “mjuk diktatur”) är väl funna för att beskriva blandsystem. Det kan innebära att medborgaren får materiellt välstånd i utbyte mot lydnad, eller i alla fall möter en diktatur med mjukare metoder än de värsta tänkbara. Dictablanda avsåg ursprungligen tillståndet i Spanien 1930, då en ny, mildare regering behöll diktaturfasoner från sina företrädare.

Inget slår en läskig fängelsehåla. Satellitbilder på fängelser i Myanmar där tortyren uppges systematisk efter militärkuppen i februari 2021. Foto: Planet Labs via AP/TT

Där befinner sig nu många regimer med tvivelaktigt rykte: Kuba har lättat på reglerna för att bedriva näringsverksamhet och lindrat tullarna på livsmedel och läkemedel. Enpartistaterna Kina och Vietnam har infört någon form av marknadsekonomi (och därmed gjort regimerna mer rumsrena att handla med, vilket kan stärka de befintliga systemen).

Det kan se snyggt ut i skyltfönstret, men systemens brutala baksida är i allmänhet lika välkänd som verklig. Varken Kinas internering av uigurer eller den syriska regimens skräckfängelser har avskaffats.

Metoden: Tillför en illusion av att systemet erbjuder frihet, och påminn dina undersåtar om att allt kunde vara så mycket värre.