Centralafrikanska republiken – ständigt i fritt fall

Sedan rebellernas senaste offensiv är huvudstaden Bangui avskuren från omvärlden och hjälpen strandad vid gränsen, även om en första konvoj med nödhjälp i veckan lyckats ta sig dit från grannlandet Kamerun. Centralafrikanska republiken räknas bland Afrikas fattigaste och världens minst utvecklade länder. Behoven för de hårt prövade invånarna är enormt: över hälften av befolkningen måste nu ha nödhjälp enligt FN.  

Veckorna före valet den 27 december i fjol försämrades säkerhetssituationen i Centralafrikanska republiken snabbt. Men trots hot om ökat våld, skottlossningar i flera städer, tusentals väljare som inte fått sina röstkort och två attentat med dödlig utgång mot FN-styrkan Minusca, vägrade presidenten Faustin Touadéra att ställa in valet. Några av landets största gerillagrupper gick samman i en allians (Patriotiska koalitionen för förändring (CPC)) och flera städer i närheten av huvudstaden Bangui hamnade under rebellernas kontroll.

För att stärka säkerheten skickade Ryssland, som sedan 2018 har ett försvarsavtal med regeringen, ytterligare 300 ”instruktörer”. Även Rwanda, som har den största truppen under FN-flagg i landet, utökade sin närvaro för att skydda egna medborgare och landets civila. 

När valkommissionen i början av januari deklarerade att den sittande presidenten Touadéra hade fått närmare 54 procent av rösterna kallade oppositionen valet för en ”fars”. Och bara några dagar efter det att valresultatet offentliggjorts gjorde rebellerna verklighet av sitt hot och gick till attack mot Bangui. Endast med hjälp av Minusca, den rwandiska förstärkningsstyrkan och rysk militär kunde regeringstrupperna pressa tillbaka upprorsmakarna. 

President Touadéra utropade undantagstillstånd och en av landets tidigare premiärministrar beskrev situationen för BBC som ”apokalyptisk”. Regeringen anklagade landets expresident François Bozizé för att ligga bakom det upptrappade våldet och för att planera en kupp. Något som han förnekar.  

Minusca är en av FN:s största fredsinsatser i världen. Bland soldaterna finns många rwandier, som på bilden, som just nu förhindrar att huvudstaden Bangui intas av rebeller. Foto: Jerome Delay/AP/TT 

Beväpnade grupper strider nu mot regeringstrupper och deras allierade om kontrollen över vägen som förbinder huvudstaden med grannlandet Kamerun. Skulle rebellerna få övertaget stryps tillfartsleden till Bangui och därmed möjligheten att få in förnödenheter till staden.  

Centralafrikanska republiken, på engelska förkortat CAR, står alltså än en gång på randen till kollaps. Statsapparaten, i den mån det finns någon, kontrollerar bara en tredjedel av landet, resten har någon av landets myriad av rebellrörelser och milisgrupper lagt under sig. Sammanlagt beräknar Global Conflict Tracker att det finns 14 större och över 100 mindre rebellfraktioner som bekämpar staten, varandra och FN i kampen om makt, mark och inflytande. 

Centralafrikanska republiken är ett av Afrikas fattigaste länder och omges av bland andra Sudan, Tchad, Kamerun och Kongo-Kinshasa. Under de årtionden som landet skakats av strider har flera av grannländerna periodvis dragits in i konflikterna.  

Ungefär hälften av CAR:s invånare är kristna och mellan 15 och 20 procent muslimer. Kontrollen över stora naturtillgångar i form av guld, diamanter, tenn och timmer har drivit konflikterna. Under senare år har kopplingen mellan mineralutvinning och övergrepp, utpressning, avrättningar, slavarbete och regelrätta strider blivit allt tydligare, skriver International Peace Information Service och Dansk institut for internationale studier i en rapport från 2018. 

Brytning av tennmalm. Kampen om kontroll över de många mineralfyndigheterna kopplas till oräkneliga övergrepp. Foto: Marc Hofer/AP/TT 

Dagens konflikt är en förlängning av det inbördeskrig som inleddes 2013 då den muslimska rebellrörelsen Séléka störtade dåvarande presidenten Bozizé. En afrikansk fredsstyrka, understödd av Frankrike, pressade tillbaka kuppmakarna och kristna miliser under namnet anti-balaka tog upp kampen mot Séléka. I en FN-rapport som etablerades i slutet av 2013 för att undersöka de brutala övergreppen under kriget fastställdes att båda sidor gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Anti-balaka anklagas även för etnisk rensning av muslimer. Séléka och anti-balaka har sedan dess splittrats i fraktioner som fortsätter strida. I slutet av januari inleddes ett mål vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) mot en av Sélékas exkommendanter. 

Men 2013 var långtifrån starten på oroligheterna i landet. Under alla år som självständig stat har CAR präglats av maktstrider och splittring, envåldshärskare och övergångsregeringar. Någon fungerande stat har aldrig byggts upp. CAR var en del av det franska kolonialväldet fram till 1960, men redan de första årens självständighet blev kaotiska. Den ökände envåldshärskaren Jean Bédel Bokassa lät installera sig som kejsare 1977, och satte sig själv på en guldtron som han störtades från, med understöd av Frankrike, i en kupp 1979. 

Den självutnämnde kejsaren Jean-Bédel Bokassas kröning 1977 lär ha kostat en fjärdedel av statsbudgeten. Här med sin ”kejsargemål” Catherine. Foto: AP/TT 

Kupper fortsatte att avlösa varandra, enpartivälde och flerpartisystem likaså. Och den forna kolonialmakten har hela tiden funnits med i kulisserna. Ekonomin rasade och den folkliga vreden tilltog. Efter ett val 1993 inrättades Ange-Félix Patassé som president. Han stod emot sju kuppförsök innan hans tidigare arméchef Bozizé tog makten 2003. Invånarna hoppades att år av maktmissbruk äntligen var över. De statsanställda hoppades att deras löner skulle betalas ut. Glädjeyttringarna blev kortvariga och samhällets sönderfall fortsatte. Bozizé vann ett omtvistat val 2011 men i norr grodde missnöjet och 2013 körde Séléka över regeringsstyrkorna och intog Bangui. 

FN försökte än en gång stabilisera CAR med en ny fredsstyrka och en tillfällig regering. I december 2015 hölls på nytt val. Bozizé fick inte ställa upp och istället segrade Faustin Touadéra. 

Trots nya fredsförsök, den här gången med katolska kyrkan som medlare, upphörde inte kriget. Touadéra vädjade till det internationella samfundet om hjälp i kampen mot det tilltagande våldet mellan grupper av olika religionstillhörighet. Ryssland trädde nu in på scenen och drev igenom ett undantag av vapenembargot som FN infört 2013. En första leverans av vapen och ammunition följdes av militära rådgivare och privata säkerhetsfirmor. Den ryska närvaron växte snabbt och sågs av många som en del av Rysslands strategi att öka sitt inflytande i Afrika och säkra tillgången på kontinentens råvaror. 

De senaste två månadernas upptrappade strider har tvingat 200 000 människor på flykt, enligt FN. Av dem har 90 000 tagit sig till Kongo-Kinshasa och drygt 13 000 till Kamerun, nationer som har egna interna konflikter att hantera och där flyktingvågen blir ytterligare en börda. 

Ryssland levererar vapen till Centralafrikanska republiken och ryska säkerhetsfirmor är verksamma där. Här möter president Vladimir Putin sin centralafrikanske kollega Faustin Touadéra i S:t Petersburg 2018. Foto: Mikhail Klimentyev, Sputnik, Kremlin Pool Photo via AP/TT 

I slutet av januari förlängde FN:s säkerhetsråd vapenembargot och beslutet väckte starka reaktioner i Bangui. Afrikanska ledare stämde in i kritiken samtidigt som de uppmanade alla parter i konflikten att ”på fredlig väg lösa sina meningsskiljaktigheter”. 

Läkare utan gränser och andra hjälporganisationer vittnar om svårigheter att nå nödställda flyktingar och civila. Centralafrikanska republiken står inför akut matbrist och många av hjälpsändningarna är strandade på grund av den undermåliga säkerheten. Enligt FN är 2,8 miljoner människor i behov av nödhjälp.  

Det finns också en oro för att våldet ska spilla över gränserna till redan instabila länder som Sydsudan och Kongo-Kinshasa. 

”Att få regeringen och rebellgrupperna tillbaka till förhandlingsbordet är avgörande men eftersom striderna fortsätter att sprida sig kommer det inte att bli lätt”, skriver International Crisis Group i en lägesrapport från februari i år. Organisationen konstaterar samtidigt att valet, som skulle ha gett legitimitet till den sittande presidenten, istället blev en uppvisning av den makt som rebellerna fortfarande besitter.