Därför blev reaktionerna mot Myanmar inte hårdare

Efter militärkuppen och fängslandet av regeringschefen Aung San Suu Kyi och andra ledare i hennes parti Nationella demokratiförbundet (NLD) har den globala kritiken mot armén på det stora hela varit försiktig. Visst, demokratier runtom i världen har gjort rutinmässiga uttalanden med krav på omedelbar återställning av demokratiska processer och rättsstatliga principer, och USA har infört santkioner mot juntan. Men en del har till och med vägrat att beskriva det inträffade som en kupp för att undvika att knuffa tatmadaw, som Myanmars militär kallas, i fel riktning.

Varför är världen då så försiktig?

Det finns flera skäl till att såväl enskilda länder som regionala och globala organisationer väljer att skjuta svåra beslut om Myanmar på framtiden.

FN:s säkerhetsråd och den sydostasiatiska samarbetsorganisationen Asean, där Myanmar är medlem, tycks vilja överlåta ansvaret på någon annan. Även EU, som brukar höja rösten till stöd för demokrati runtom i världen, har valt att vänta och se hur situationen i Myanmar utvecklar sig.

En del av motviljan har att göra med det eviga dilemma som länder står inför när de ska välja mellan ideologi och realpolitik, när principer ofta får stå åt sidan till förmån för nationella intressen. Myanmar är ett praktexempel på detta.

Det finns åtminstone två dilemman för världsmakterna när de ska skapa opinion mot Myanmars generaler: den geostrategiska kampen mellan USA och Kina i regionen, samt, kanske främst, Suu Kyis falnande attraktionskraft på den internationella scenen.

Om demokratin ska segra krävs utländskt stöd. Demonstrant utanför Myanmars ambassad i Thailands huvudstad Bangkok den 4 februari 2021. Foto: Sakchai Lalit/AP/TT

För USA är militäroperationen i Myanmar president Joe Bidens första stora utmaning, och det redan innan hans regering har funnit sig till rätta. Företrädaren Donald Trump kunde ignorera ett angrepp på demokratin utan att det skadade honom så länge det inte låg i USA:s intresse att engagera sig. Men att inte vidta någon åtgärd mot Myanmars junta var inget alternativ för Biden.

För att köpa sig tid konsulterade amerikanen först de andra medlemmarna i den så kallade Quadrilaterala dialogen, Quad – Indien, Japan och Australien – om hur man ska hantera Myanmar. Men både Indien och Japan är emot sanktioner eller andra straffåtgärder mot militärledningen eftersom de vet hur kontraproduktiva sådana är för att få tatmadaw att lyssna eller åstadkomma en snabb återställning av demokratin.

USA:s och EU:s sanktioner mot militären under 1990-talet – då juntan avfärdat NLD:s jordskredsseger i parlamentsvalet 1990 och satt Suu Kyi i husarrest – lyckades inte få generalerna att göra bot och bättring. Dessutom är både Indien och Japan medvetna om hur skör överenskommelsen om maktdelning i Naypyidaw har varit sedan Myanmar gav sig ut på sin demokratiska övergång 2011.

Regeringarna i New Delhi och Tokyo, med flera länder, har fortsatt att odla relationer med såväl den civila regeringen som militärledningen, fullt medvetna om att det skulle kunna ske en förändring i landets ledning.

Relationerna med militären har dessutom fått en ny dimension sedan Kinas maktanspråk och inflytande gjort sig alltmer gällande i regionen. USA:s tidigare sanktioner och det internationella trycket ledde till att Myanmars generaler kom att luta sig mot Peking. Följaktligen har Kina blivit Myanmars största utländska investerare och det land som vunnit mest på utvinningen av landets naturresurser. I ett försök att slingra sig ur Pekings hårda grepp om Myanmars angelägenheter har tatmadaw börjat vända sig till andra länder som USA, Japan och Indien för att öka sitt handlingsutrymme. Sanktioner eller andra tuffa åtgärder från USA och EU riskerar att på nytt placera militären i knät på Peking. Återstår att se vad de amerikanska åtgärderna får för effekt, och om EU följer efter.

Suu Kyis kraftiga fall i onåd hos omvärlden utgör också en stor stötesten när andra länder ska samlas till handling mot militären.

”Efterlyst för folkmord”, skrev demonstranterna på plakat utanför Internationella domstolen i Haag 2019 när Suu Kyi försvarade militärens våld mot rohingyerna. Foto: Peter Dejong/AP/TT

Tills för ett årtionde sedan var Nobelpristagaren Suu Kyi den odiskutabelt främsta ikonen bland människorätts- och demokratikämpar. Men det började förändras 2015, när Myanmars författning skrevs om för att skapa rollen åt henne som så kallad statskansler, regeringschef. Det stod snart klart att demokratikämpen Suu Kyi skilde sig från politikern Suu Kyi. Mest uppenbart var det när hon slätade över arméns brutala angrepp, mord och våldtäkter på muslimska rohingyer, som tvingade 700 000 av dem att fly landet.

Debatten nådde för många sin slutpunkt när Suu Kyi i Internationella domstolen i Haag 2019 försvarade arméns handlingar gentemot rohingyerna. Suu Kyis beslut gjorde sannolikt att många landsmän hyllade henne som en stor nationell ledare och bidrog stort till jordskredssegern i 2020 års parlamentsval. Samtidigt gick hon miste om sitt internationella anseende. Suu Kyi beskrivs nu allmänt som en ”fallen ängel” av kommentatorer runtom i världen. Att hon fängslats av armén ser de som en följd av ett spel som hon självmant gav sig in i.

Mitt i allt detta infinner sig också en intressant fråga: Varför vidtog general Hlaing dessa drastiska åtgärder? Tills nyligen föreföll han ju välvilligt inställd till Myanmars övergång till demokrati och verkade trivas med samarbetet med Aung San Suu Kyi.

Bedömare hävdar att det var uppenbart att general Hlaings och Suu Kyis relation var spänd redan före valet i november. De hade inte haft några regelbundna möten sedan 2018 då den civila ledaren började spänna musklerna alltmer. När NLD 2019 började diskutera en författningsändring för att begränsa arméns makt, sade general Hlaing inför en samling kadetter att ”vår militär har alltid haft en ledande roll i politiken”.

I fjol kritiserade generalen myndigheterna för att ha misskött förberedelserna inför valet. Det gjorde han sedan Suu Kyis parti NLD i valet krossat det militärstödda USDP. Hlaing uppmanade till en utredning men Suu Kyi och valkommissionen vägrade att tillsätta en sådan.

Tycktes trivas ihop tidigare. Kuppledaren general Min Aung Hlaing tillsammans med Aung San Suu Kyi 2015. Foto: Aung Shine Oo/AP/TT

En del bedömare påpekar att general Hlaing aldrig dolt sina ambitioner att ge sig in i politiken, något som blivit allt mer uppenbart de senaste åren. När den NLD-ledda regeringen tillträdde 2016 hade Min Aung Hlaing fyllt 60 år och bestämde sig för att förlänga sitt förordnande med fem år. I juli fyller han 65 och det fanns förväntningar om att han då, som pensionär, skulle ge sig in i politiken. Men i det senaste valet fick USDP bara drygt 30 mandat mot NLD:s nästan 400. Det minskade drastiskt general Hlaings chanser att kunna bli president och få den höga maktposition han önskade. I det läget föll valet på att låta militären ta makten.

Sedan Myanmar inledde en övergång från militärstyre till demokrati 2011 har landet gynnats kraftigt både politiskt och ekonomiskt. Från att ha varit en paria och en extremt fattig nation på 1990-talet, totalt beroende av Kina och några få andra länder för sin överlevnad, har Myanmar lyckats väl med att locka till sig internationellt engagemang och ekonomiska investeringar. För några år sedan var BNP-tillväxten hela 8,4 procent. Flera multinationella företag har baserat sig i Myanmar och investerat kraftigt i landet.

Förmodligen vill militären inte offra denna utveckling och låta landet återgå till att bli en lydstat åt Kina på grund av general Hlaings politiska ambitioner. Antagligen räknar kuppmakarna i stället med att juntaledaren har bedömt det geopolitiska läget korrekt: för att undvika att Myanmar drivs tillbaka in i ett allt mäktigare Kinas famn kommer USA och andra länder att fortsätta ha relationer med Myanmar – även om landet styrs av en militärjunta.

Kanske avgörs saken av hur desperat folket i Myanmar och dess uppbackare utomlands vill att demokratin ska återvända till Jadens land, som det kallas.

Fotnot: Uppdaterad den 11 februari sedan USA infört ekonomiska sanktioner mot juntan.

Översättning: Ola Westerberg