När dansk utlänningspolitik straffade sig själv

Nyckelordet i dansk debatt har de senaste årtiondena varit utlänningspolitik, ett ord som datorns svenska stavningskontroll sätter en röd våg under. Utlänningspolitik på danska omfattar asyl-, invandrings-, och integrationsfrågor. Men också andra politikområden får gärna en släng av sleven. I åtgärder för socialt utsatta bostadsområden är andelen ickevästliga invandrare ett av kriterierna för att ett område ska betecknas som ghetto. Det kan ytterst leda till rivning av hyreslägenheter.

Utlänningspolitik var länge en märkesfråga för Dansk folkeparti, i varierad grad med stöd av andra borgerliga regeringspartier. Det är numera historia. I december 2015 – under flykting- eller migrationskrisen – skrev Socialdemokratiets dåvarande gruppledare i folketinget Henrik Sass Larsen att partiet ville göra allt för att begränsa antalet ickevästliga flyktingar och invandrare.

Han tillade, om nu någon skulle tvivla: ”Det ska inte gå att pressa ett A4-ark mellan Socialdemokratiets och Dansk folkepartis utlänningspolitik.”

Det har också blivit rätt svårt.

Sass Larsen var med om att utforma den strategi som förde partiet till regeringsmakten i valet 2019. Hans mångåriga politiska partner Mette Frederiksen hade då efterträtt Helle Thornvig-Schmidt som partiledare. I den mån man kan skriva facit i dansk politik blir det att Socialdemokratiet numera också står på den utlänningspolitiska plattform som Dansk folkeparti har byggt och marknadsfört.

När Inger Støjberg, invandrings-, integrations-, och bostadsminister (2015–2019) för liberala Venstre, till hösten ska ställas inför riksrätt för sin hantering av nyanlända flyktingar är det som om historien upprepar sig. Den konservative justitieministern Erik Ninn-Hansen blev 1995 dömd till fyra månaders villkorligt fängelse för att medvetet ha förhindrat uppehållstillstånd för anhöriga till 150 tamilska flyktingar.

Klart för åtal. Förre migrationsministern Inger Støjberg (Venstre) i folketingets talarstol den 2 februari, då 141 ledamöter röstade för att ställa henne inför riksrätt. 31 röstade emot. Foto: Mads Claus Rasmussen/Ritzau Scanpix/TT

I sak har de två fallen påfallande likheter. Inger Støjberg lät 2016 separera 23 asylansökande par med tvång därför att kvinnan var under 18 år. Hon ville motverka barnbrudar i tvångsäktenskap. Åtskiljandet kungjorde hon i ett pressmeddelande. Problemet var att tvångsåtskiljande inte kan genomföras utan individuell prövning. Där har de berörda rätt att bli hörda. Det blev de aldrig. Ministern bröt därmed mot förvaltningslagen.

Folketingets ombudsman (danska JO) fann att Inger Støjbergs agerande var ”ytterst förkastligt”. Den kritiken tog hon delvis till sig:
– Jag har fått en smäll över fingrarna av ombudsmannen. Det får jag leva med.

Skuldfrågan, i betydelsen om Støjberg agerade felaktigt, blir därmed mindre intressant. Mer intressant blir bedömningen av frågans allvar, och de politiska konsekvenserna av åtalet.

En ministers rättsliga ansvar kan se besynnerligt ut med svenska ögon eftersom ministerstyre uttryckligen är förbjudet i Sverige. I Danmark är motsatsen ett krav som är inskrivet i grundlagen. Det alltid ministern som är ytterst ansvarig för ett myndighetsbeslut, även om hon eller han inte ens har känt till det.

Ett exempel på det, och en parallell till förre migrationsministerns fall, är den socialdemokratiska regeringens uppmärksammade beslut i höstas att låta avliva 15,3 miljoner minkar, misstänkta för att sprida muterat coronavirus. Men beslutet visade sig sakna juridisk grund. Den formellt ansvariga livsmedelsministern Mogens Jensen (S) tvingades avgå trots att han av allt att döma inte själv kände till alla omständigheter.

Den anklagade Inger Støjberg har nu lämnat sitt parti efter en tids oklara bud om framtiden. Hon blir nu politisk vilde, eller løsgænger som det kallas på danska. Dansk folkeparti och partiet Nye borgerlige står båda beredda att ta emot henne med öppna armar om hon skulle byta partitillhörighet. De hävdar bägge att hennes lagtrots är försumbart, för att inte säga vällovligt, och att en riksrättsprocess helt saknar proportioner. Det anser också 9 av Venstres 41 ledamöter i folketinget.

Beslutet hösten 2020 om massavlivning av danska minkar som en skyddsåtgärd mot corona kan också leda till riksrätt, i det fallet med den socialdemokratiske livsmedelsministern Mogens Jensen. Foto: Mads Claus Rasmussen/Ritzau Scanpix/TT

Venstre är alltså splittrat. Det är i sig inte en nyhet. Partiet har i likhet med svenska Centerpartiet sina historiska rötter på landsbygden men har med tiden flyttat delar av sin väljarbas till storstäderna. Den tidigare utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen, och därefter Anders Fogh Rasmussen, drev som partiledare på förändringen. Det gamla folkhögskolepartiet fick allt mer karaktären av ett handelshögskoleparti – en utveckling mot vad som i Sverige har beskrivits som Stureplanscentern.

Men Venstres omvandling är varken avslutad eller entydig. Venstres partiledare Jakob Ellemann-Jensen (jo, det är Uffes Ellemann-Jensens son­­) står nu med uppgiften att hålla samman sitt parti. Han måste överbrygga en klyfta mellan land och stad och upprätthålla sin ställning som oppositionsledare. Här är Inger Støjberg inte hans enda bekymmer.

Parallellt med åtalet mot Støjberg har den förre statsministern och nyligen avgångne partiordföranden Lars Løkke Rasmussen lämnat partiet – men behållit sitt folketingsmandat. Han försöker nu samla intresserade i ett löst forum, eller möjligen ännu ett borgerligt parti, med breda lösningar över den politiska mitten som märkesfråga.

Skiljelinjerna i dansk politik blir därmed alltmer diffusa på den borgerliga kanten. Sju partier i folketinget beskriver sig själva som borgerliga. Därtill kommer sex ledamöter som inte längre företräder de partier de blev valda för.

Den här borgerliga förvirringen kunde man föreställa sig att Socialdemokratiet gläder sig över. Men partiledaren och statsministern Mette Frederiksen är inte odelat förtjust i de partipolitiska perspektiven på en riksrättsprocess.

En sådan är nämligen omfattande, dyr och riskerar att förlama annan rättsskipning och politik. Riksrätten består av inte färre än 30 domare, varav 15 hämtas från Högsta domstolen. Det innebär att inga andra principfall kan avgöras där så länge riksrättsprocessen pågår. Socialdemokratiet tvekade därför länge innan man tog ställning. Helst av allt hade partiet sluppit processen även om den anklagade är en politisk motståndare.

Tveeggat svärd. Statsminister Mette Frederiksen (S) vinner inte nödvändigtvis på en riksrättsprocess trots att den är riktad mot en politisk motståndare. Foto: Mads Claus Rasmussen/Ritzau Scanpix

Socialdemokratiet kan heller inte utesluta att Inger Støjbergs försvar på temat ändamålet helgar medlen vinner folklig sympati. Partiet har minst av allt intresse av ytterligare en omgång utlänningspolitik, och vill mycket hellre diskutera fördelningsfrågor och ekonomisk politik.

Ännu en risk för Socialdemokratiet är risken för att ha öppnat dörrar för fler framtida riksrättsprocesser – som ansvaret för dödsdomen över dansk minkavel genom snabbavlivningen av minkbesättningarna.

Om opinionsmätningar talar sant håller Venstre nu på att förlora greppet som ledande oppositionsparti till Konservative folkeparti, de danska Moderaterna. Närmaste styrkeprov blir kommunal- och regionvalen i november. Nästa folketingsval kommer senast i juni 2023, men kan mycket väl utlysas tidigare av statsministern, som har den befogenheten i Danmark.

Av de senaste tio folketingsvalen utlystes fyra innan den fyraåriga mandatperioden var över. Valtaktiskt skulle ett nyval till hösten kunna cementera Socialdemokratiets ställning som regeringsparti – men det skulle i så fall hållas samtidigt som riksrättsprocessen mot Inger Støjberg, och det kan vara ett vågspel sett med socialdemokratiska ögon.

Å andra sidan är Mette Frederiksens behov av att styrka sig själv och sitt parti inte särskilt stor så länge den borgerliga oppositionen mest är i opposition till sig själv och varandra.