Kubas nya ledare får svårt att behålla makten

Missnöje har allt sedan sovjetblockets fall varit en självklar del i den kubanska vardagen. Men den speciella mix av missnöje och förvirring som råder nu tog sitt avstamp den 27 november förra året. Den dagen hände något unikt i huvudstaden Havanna. För första gången i mannaminne gick en representant för regeringen med på att föra en dialog med en grupp demonstranter. Under hela eftermiddagen och kvällen hade omkring 500 unga kulturarbetare hållit möte utanför kulturdepartementet i protest mot gripandet av en grupp hungerstrejkande poeter och rappare. De krävde respekt för de skrivningar om yttrandefrihet och individuella rättigheter som finns i den grundlag som antogs via en folkomröstning 2019. 

Efter tolv timmar gick viceministern med på att ta emot en 30 personer stark delegation som valts av demonstranterna. När dialogen, efter sju timmar, avslutades var det i en känsla av att något stort hade skett, att en förändring hade inletts, början på ett helt nytt förhållande mellan medborgarna och myndigheterna baserad på den nya konstitutionen. Men smekmånaden blev kort. Efter bara ett dygn vände allt och demonstranterna utsattes för den vanliga kampanjen att vara kontrarevolutionära konspiratörer finansierade av USA.  

Nästa steg var när president Miguel Díaz-Canel i början av december lanserade kampanjen Tarea Ordenamiento (uppgift skapa ordning) som ett slags fördjupning av de reformer som Raúl Castro initierade för drygt tio år sen då han efterträdde sin legendariske bror Fidel som president. Kampanjen består av åtgärder som många, både kritiker och anhängare, sedan länge ansett vara nödvändiga. Det handlar om en sammanslagning av de två valutor som finns i landet, om att radikalt minska statliga subventioner och att på lite sikt också slopa la libreta, ransoneringsboken som trots att den täcker allt färre varor i allt mindre mängder och med allt sämre kvalitet fortfarande är den yttersta garantin för mångas överlevnad. 

Generationsskifte. Raúl Castro (i keps t v i mitten) avgår. Yngre ledare som president Miguel Díaz-Canel (i blått) har en tung mantel att bära. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT  

Kampanjen inleddes löftesrikt med ett enastående lönelyft. Minimilönen femdubblades, från 400 pesos (140 kronor) till 2 100 pesos (720 kronor) per månad. Ökningen gäller för alla de 32 lönenivåer som finns, där den högsta nu ligger på 9 510 pesos (3 300 kronor). 

Men den eufori som lönelyftet orsakade övergick förbluffande snabbt i besvikelse, och ilska. Eftersom det inte genomförts några åtgärder för att öka produktionen eller tillgången på nödvändiga varor blev effekten av den växande efterfrågan som löneökningen utlöste istället varubrist och så drastiska prishöjningar att reallönen snart blev mindre värd än före löneökningarna. Därtill blev köerna längre och argare än på mycket länge. Samtidigt innebar valutasammanslagningen att den konvertibla peson, CUC, förlorade så mycket i värde att många som sparat i CUC, i föreställningen att den motsvarade en dollar, i ett huj fick sitt sparkapital reducerat till en bråkdel.  

Som ett sätt att ta itu med varubristen öppnades nya marknader och nya affärer med priser i dollar. Men den amerikanske förre presidenten Donald Trumps restriktioner har gjort att exilkubaner inte har kunnat skicka remesas pengar till sina släktingar på Kuba som vanligt och att därför färre kubaner än normalt har tillgång till dollar. Och eftersom bankerna inte säljer dollar har den svarta marknaden aktiverats. Där kostar nu en dollar dubbelt så mycket som den officiella kursen. Och därmed har många nödvändiga varor som bara kan fås för dollar blivit närmast oåtkomliga. 

Att i den situationen slopa statliga subventioner, som kubanerna vuxit upp med och som hållit priserna på el, gas, vatten och fast telefoni på låga nivåer, är inte en åtgärd som kan förväntas bli mött av särskilt stor förståelse. Och det dröjde heller inte länge förrän regeringen tvingades dra tillbaka en beslutad ökning av priset på elektricitet och en del andra känsliga varor som glassen på den berömda glassbaren Copellia. 

I väntan på att komma in i en statlig affär i Havanna. Köerna är längre och argare än vanligt. Pandemin gör köandet ännu långsammare. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT 

Redan före prisökningen hade en fjärdedel av kubanerna bara råd med el för att hålla igång ett kylskåp och fem 20-watts glödlampor. Men den fattigdom som döljer sig bakom de siffrorna är inget som Tarea Ordenamiento ägnar någon särskild uppmärksamhet. Dess centrala strävan är att göra den kubanska ekonomin mer effektiv, även om det innebär att ett par hundra tusen statligt anställda förlorar sina jobb i väntade rationaliseringsåtgärder. 

Sättet som kampanjen genomfördes på gjorde att den började uppfattas som nyliberal chockterapi. Istället för att göra livet bättre, gjorde Tarea Ordenamiento att det blev sämre. Men mitt under det växande missnöjet kom regeringen med ett nytt, närmast sensationellt, initiativ. Alla de drygt 2 000 ekonomiska verksamheter som finns registrerade skulle plötsligt bli fria för privata initiativ. Bara 124 verksamheter skulle undantas. Hittills har det varit tvärtom – bara 127 verksamheter har varit tillåtna för arbete för egen räkning. Det nya initiativet tolkades som att regeringen nu verkligen var beredd till strukturella förändringar av det ekonomiska systemet. Många väntade att det snart skulle komma initiativ för att underlätta för små och mellanstora företag, liksom för kooperativ, att expandera. 

En ny hoppfullhet spreds i sociala medier och på oberoende nyhetssajter. Men också den här gången dröjde det bara ett par dagar innan hoppfullheten sköljdes bort av en kalldusch. När listan på de 124 förbjudna verksamheterna publicerades visade den sig innehålla i stort sett allt som har med akademisk och konstnärlig verksamhet att göra. I vissa fall upplevdes det nästan som ett steg tillbaka – att verksamheter som hittills tolererats som arbete för egen räkning nu enbart skulle vara tillåtna inom statliga organisationer. Det gällde advokater, arkitekter, bokförläggare, tryckare, utställare och försäljare av konst, ingenjörer, filmare, journalister och många grundläggande ekonomiska verksamheter. Privata grossistmarknader förbjöds explicit och de privata böndernas situation blev än mer kringgärdad. 

Lönelyft gav lönesänkning. Hoppfull fiskare på havspromenaden Malecón i Havanna. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT 

Syftet med att vidga möjligheten till arbete för egen räkning sades vara att ”frigöra produktivkrafterna” och därmed också skapa arbetstillfällen för dem som förlorar sina jobb när de statliga företagen ”effektiviseras”. Men ju mer som blivit känt om reformen desto större har förvirringen och oklarheten blivit. Liksom ilskan och besvikelsen. Istället för att "frigöra produktivkrafterna" tycks de vara försatta med nya bojor, och verksamheter som tidigare har tolererats även om de befunnit sig utanför lagen kan nu komma att förbjudas. 

Kubanerna är vana vid ett steg framåt och ett steg bakåt. Men idag, med internet, mobiltelefoner och utan den historiska generationens legitimitet, accepteras inte den situationen med samma tålmodighet som tidigare. Och den diskussion som nu förs både på sociala medier och på gatan kan inte stoppas med de vanliga förtalskampanjerna i officiella medier. De fungerar knappast ens inåt, bland regimens anhängare. 

Regeringen tycks ha trasslat in sig så mycket att den inte ens själv riktigt vet vad den vill. Regeringen säger att varje åtgärd är noggrant planerad, men det liknar mest närmast desperat improvisation. 

Och den unga generationen kulturarbetare fortsätter dessutom att protestera utanför kulturdepartementet. Vid ett tillfälle slutade det i kalabalik när kulturministern slet mobiltelefonen ut handen på en oberoende journalist. 

– Han filmade mig, trots att jag inte ville, förklarade ministern upprört samtidigt som ett halvdussin mobiltelefoner i andra demonstranters händer filmade honom. 

Det är en ny slags opposition. Inte så mycket "dissidenter" som medborgare som tar grundlagen på ordet. 

Ett komplicerat, men kanske också spännande år, väntar kubanerna. 

Första året utan någon Castro vid makten, vare sig i stat eller parti.