“Super Mario” i Uppdrag rädda Italien – och EU

Italiens senaste politiska kris har, som några tidigare kriser, utmynnat i en lösning med en tjänsteman som regeringschef. När de folkvalda politikerna misslyckades med att förhandla fram en tillräckligt stark koalitionsregering för att leda landet ut ur krisen, valde president Sergio Mattarella att kalla in bankmannen Mario Draghi, eller ”Super Mario” som han kallats, till att bli premiärminister.

Han får det utmanande jobbet i ett avgörande läge för Italien och Europa. Bakgrunden är sällsynt kaotisk, och politiskt rörig, både på senare år och flera årtionden tillbaka.

Vid det här laget har det knappast undgått någon att de politiska kriserna avlöser varandra i Italien. Och att de emellanåt leder till att en så kallad tjänstemannaregering eller teknokratisk regering tillsätts – en variant som är relativt ovanlig i Europa. Senast var 2011 då Mario Monti ringdes in när Italien gick på knäna ekonomiskt efter finanskrisen några år tidigare. Då fick Silvio Berlusconi ta ett kliv åt sidan.

Den här gången dök Berlusconi upp till ett möte tillsammans med högerpopulisten och partiledaren för Lega, Matteo Salvini, för att visa sitt stöd för Mario Draghi och uppmuntra andra politiker att göra detsamma.

Draghi, 73 år, är tidigare chef för Europeiska centralbanken där han gjorde sig känd som mannen som ”räddat euron”. Han gör sig nu redo för att leda Italien ur den djupaste ekonomiska krisen sedan andra världskriget och en pandemi som dödat fler än 90 000 italienare.

Första regeringssammanträdet med teknokratregeringen. ”Ingen” ville i detta läge ha nyval. Foto: Andrew Medichini/AP/TT

Draghi har kallats arkitekten bakom Europas åtstramningspolitik och en av de ansvariga för det omtvistade reformpaketet i Grekland och de sociala följder det fått. Kanske är det en fingervisning om vad italienarna kan vänta sig framöver. Om nu Draghi lyckas hålla ihop den regering, bestående av både teknokrater (8) och politiker (15), som han satt ihop. Han har dock fått brett stöd från alla partier, utom nationalkonservativa och nyfascistiska Italiens bröder.

Den här typen av regering, som backas upp av ideologiskt vitt skilda partier, kallas ibland nationell enhetsregering och ska endast tillsättas vid extrema nödsituationer. Italien har tidigare bland annat haft en sådan under första världskriget.

Under de senaste 30 åren har landet haft 13 premiärministrar medan samma siffra i Spanien och Sverige är fem.

Hur ska vi då förstå att företrädaren, den bland folket mycket populäre premiärministern Giuseppe Conte, liksom många regeringschefer före honom tvingats avgå i förtid?

Italien skulle kunna ses som ett slags laboratorium för reaktionära experiment, från Benito Mussolinis fascistregim till Silvio Berlusconi – en högerpopulistisk mediemogul som föregick Trump. Berlusconi kom också att bana väg för den populistiska regering som bildades sedan antietablissemangspartiet Femstjärnerörelsen fått flest röster i valet 2018 och ingått en koalition med Lega.

Berlusconi hör till dem som ger Draghi sitt stöd. Foto: Alessandra Tarantino/AP/TT

Inte minst har Italien de senaste två årtiondena utsatts för en hel del nyliberal ekonomisk politik. När bankmannen Monti 2011 skulle lyfta Italien ur finanskrisen drev han igenom impopulär åtstramningspolitik, som inte minst innebar stora arbetsmarknadsreformer. Med Mario Draghi vid rodret befinner sig landet i ett liknande läge.

Så vad är det med Italien som har skapat de här politiska förutsättningarna?

Framför allt handlar det om att Italien är en ung stat.

Kungadömet Italien grundades 1861, nästan hundra år efter det att USA bildades. Innan dess bestod landet av rivaliserande regioner med olika typ av styre. Där fanns stater som låg under påven, Siciliens två kungariken och storhertigdömet Toscana som alla hade olika styren.

Fram till 1946 var Italien ett kungarike. Efter kriget bildades den första demokratiska republiken. Men de regionala historiska skillnaderna levde kvar. Och gör så än idag, vilket också reflekteras i de nuvarande politiska partierna.

Högerpopulistiska och främlingsfientliga partiet Lega hette från början Lega Nord, och bildades 1991 i norra Italien. Lega har nu övergett – om tillfälligt återstår att se – sitt krav på EU-utträde och har till synes gjort en helomvändning genom att omfamna Europaperspektivet i sitt stöd för Draghi.

Femstjärnerörelsen kom i sin tur från ingenstans för snart tio år sedan. Som populistiskt alternativ med miljöfrågor och korruptionsbekämpning på agendan, tog partiet röster både från höger och vänster. Också många i de fattigare södra landsdelarna lockades av Femstjärnerörelsens löften om basinkomst och pensionsreform. Partiet har under den senaste krisen splittrats.

Italiensk politik har dock inte alltid varit så fragmenterad som nu. Mellan 1946 och 1992 dominerade ett mittenparti, Kristdemokraterna. Det enda andra partiet att räkna med under samma period var Kommunistpartiet. Men det var Kristdemokraterna som ingick i varje regering under ett halvt sekel.

Löpsedeln lyder: “Covid, ett år senare”. Här i Codogno i norra Italien, upptäcktes det första fall av smitta inom Italien den 21 februari 2020. Dagen efter stängdes staden av med soldater som satte upp vägspärrar. Foto: Luca Bruno/AP/TT

På 1990-talet, när kommunistregimerna föll runtom i Europa, upplöstes även det italienska Kommunistpartiet. Samtidigt kom man att göra upp med den politiska korruptionen i landet, vilket fick både politiker och partier att falla. De gamla partierna återuppstod delvis, bland annat dagens socialdemokrater i Demokratiska partiet, och nya bildades, bland dem Silvio Berlusconis Forza Italia (Heja Italien).

De italienska väljarna fick fler partier att rösta på. Men det har blivit svårt att veta vad de verkligen står för, eftersom många svänger eller gör helomvändningar, utan att ta någon större hänsyn till vare sig ideologi eller väljare.

Det gör också att inget parti har varit i närheten av att kunna bilda en majoritetsregering de senaste åren. Istället har resultatet blivit bräckliga koalitioner. Med olika syn har partierna haft svårt att komma överens kring lagstiftning och reformer.

Det är väldigt lätt att fälla regeringar i Italien. I samband med den senaste krisen lyckades tidigare premiärministern Matteo Renzi fälla regeringen genom att dra tillbaka stödet från sitt lilla parti Italia Viva (Levande Italien), med 3 procent av väljarnas röster.

När det sker kan presidenten utlysa nyval. Men under rådande pandemi är förutsättningarna de sämsta tänkbara. Dessutom vill antagligen få, och varken presidenten eller EU, i det här känsliga läget riskera att ytterhögern tillsammans med högerpopulister tar makten. Nyval var därför alternativet som man ville undvika.

För EU är det viktigt att Italien har en stabil politisk ledning när den historiskt stora penningsumman, återhämtningsfonden, ska pumpas in i ekonomin. Genom att rädda Italien hoppas EU behålla sin unika position på den globala arenan. Inte minst är det viktigt för EU att stärka sin position för att kunna balansera mellan Kina och USA.

En clown uppträder för barn som vaccineras mot coronaviruset i Milano. Fler än 90 000 italienare har dött i sviterna av covid-19. Foto: Luca Bruno/AP/TT

Nu gör man ett samtidigt desperat och historiskt försök att inte bara lyfta Europa med extraordinära ekonomiska medel, utan också rädda hela projektet. I centrum står Italien, som en gång var med och grundade EU och har en av unionens största ekonomier.

Italiens tillverkningsindustri är av fundamental betydelse för att hjulen ska fortsätta att snurra även i fabrikerna i länder som Tyskland och Frankrike. Faller ett land som Italien, riskerar andra länder att följa med ner i raset.

Nu får landet alltså den största delen av det enorma kapital som EU satsar för att ”rädda” Europa: över 200 miljarder euro.

Från Europeiska unionens perspektiv är det positivt att Italien har fått en ledare som är en mycket stark allierad till EU-projektet. Draghi underströk i sitt första tal till senaten att hans regering står fast förankrad i de europeiska principerna.

Men han har en mödosam uppgift framför sig. Det blir långtifrån lätt för Draghi att fördela och omsätta pengarna så att de kommer unga, kvinnor och det fattigare syd till del och samtidigt hålla korruption och maffia på avstånd. Detta medan vaccineringen och hela hälsosituationen ska hanteras. Säkert är att det kommer att bildas ett nytt regeringsdepartement med ansvar för en övergång till grön ekonomi. Det är i linje med vad EU vill se att pengarna satsas på.

Utmaningen ligger i att sätta skjuts uppåt på unionens ekonomi samtidigt som man värnar om den sociala sammanhållningen inom EU. Får inte alla medborgare del av återhämtningen riskerar social oro och konflikter att drabba både Italien och EU i stort.