Tio år av krig – nytt försök att ställa Assad till svars

Fler än 12 000 människor misstänks ha dött av tortyr i syriska fängelser. ”Fysiska och psykiska tortyrmetoder har varierat från skendränkning och våldtäkt till att brännas levande eller slängas in i celler tillsammans med döda fångar”.

Så skrev människorättsorganisationen Human Rights Watch i september 2020 sedan Nederländerna tagit ett första formellt steg inom FN-systemet mot att skipa rättvisa.

Det förödande kriget i Syrien startade i mars 2011, till följd av den arabiska våren. Efter ett årtionde rapporteras näst intill 400 000 människor ha mist livet. Fler än 100 000 är försvunna och över 13 miljoner har flytt sina hem. Trots tydliga siffror, berättelser och bilder, bevis på avrättningar, attacker mot sjukhus, barn som dött av gasattacker, massavrättningar och tortyr, har straffriheten för ansvariga i mångt och mycket bestått. Det råder onekligen inga tvivel om att det har begåtts grova brott mot mänskligheten.

Omvärlden har sett på, många har känt hjälplöshet och frustration, medan det internationella samfundet varit lamslaget av politisk polarisering mellan stater. Bashar al-Assads Syrien är numera till stor del en arena där regionala och globala stormakter krigar genom ombud. Iran, Irak, Saudiarabien, Turkiet, USA, Ryssland, Hizbollah och Islamiska staten är endast några av de parter som på olika sätt gett sig in i den väpnade kampen om Syriens framtid. Alla förnekar krigsbrott.

Det gick lång tid innan det internationella samfundet gjorde försiktiga försök att stoppa kriget. I FN:s säkerhetsråd lade Ryssland och Kina 2014 in veto mot en resolution om att hänskjuta misstänkta krigsbrott under konflikten till Internationella brottsmålsdomstolen (ICC). Sedan dess har åtskilliga resolutioner och diskussioner stoppats i rådet av framför allt Ryssland, och polariseringen och politiseringen av konflikten har bara växt.

Över 13 miljoner syrier har flytt sina hem. Här är några av dem, i ett läger nära byn Kafr Aruq i Idlibprovinsen den 28 januari 2021. Foto: Ghaith Alsayed/AP/TT

De senaste åren har dock allt fler åtal som rör Syrienkonflikten väckts i nationella domstolar. I länder som Norge, Sverige, Österrike och Tyskland har många av dem gällt försök att ställa återvändande IS-krigare till svars, men en del har handlat om mål mot högt uppsatta företrädare för syriska staten. Genom så kallade universell jurisdiktion kan bland annat länder som Tyskland och Sverige åtala för brott mot mänskligheten, oavsett var i världen övergreppen har skett. I april 2020 kom det första tyska målet som gäller statligt sanktionerad tortyr och där representanter för syriska underrättelsen ställdes inför rätta.

Nu gör alltså även nederländska staten ett försök att ställa president Bashar al-Assads styre till svars för brott mot internationell rätt. Nederländerna anklagar Syrien för grova människorättskränkningar, framför allt mot FN:s tortyrkonvention. Även användningen av kemiska stridsmedel tas upp.

Syrien delgavs under hösten 2020 officiellt beslutet. Det är första steget inom FN-konventionen, som båda länder är anslutna till, för förhandlingar mellan staterna. Skulle de inte komma överens kan endera sida ta fallet till skiljedom vid FN:s kommitté mot tortyr. Om någondera part även därefter anser att tvisten är olöst kan denna hänvisa fallet till Internationella domstolen (ICJ) i Haag.

Offer för misstänkt krigsbrott. Orten Khan Sheikhoun i norra Idlibprovinsen den 4 april 2017. Enligt ett turkiskt laboratorium användes giftet sarin. Foto: Edlib Media Center via AP/TT

Syrien har ratificerat (godkänt) konventionen, men reserverat sig mot en artikel som annars skulle tillåta FN:s kommitté att på plats undersöka om brott begåtts. Regimen i Damaskus har inte heller ratificerat det protokoll som tillåter enskilda medborgare att väcka talan mot staten. Däremot har Syrien inte reserverat sig mot artikel 20, som tillåter andra stater – i detta fall Nederländerna – att anmäla brott mot konventionen, eller artikel 30 som tillåter att dispyter går till ICJ.

Endast ett annat fall mellan två stater, inom ramen för tortyrkonventionen, har tagits upp i ICJ tidigare. Det var i målet Belgien mot Senegal 2009 om utlämningen till Belgien av Tchads tidigare president Hissène Habré. (Det gick inte, men Habré dömdes 2016 efter internationella påtryckningar av en specialdomstol i Afrikanska unionens regi. Han fick livstids fängelse för brott mot mänskligheten, däribland just tortyr i stor skala.)

Den hittills begränsade användningen av tortyrkonventionen på detta sätt har väckt frågan om den är ett användbart verktyg gentemot syriska staten. Troligen har Nederländerna valt just denna konvention eftersom den kan medföra störst påföljd av dem som går att tillämpa i fallet Syrien. Det anses även finnas stora mängder konkreta bevis i form av bilder och filmer på tusentals människor som har torterats av den syriska regimen, liksom många överlevande som kan vittna om brotten.

Kan då dessa processer ligga till grund för en nystart där världssamfundet gör något i rättslig väg åt övergreppen? Medan det är oklart när, eller om, fallet når ICJ är den påbörjade rättstvisten ett steg mot ansvarskrävande för kriget i Syrien. Även om ICJ inte kan utfärda regelrätta sanktioner mot Syrien, kan ett åtal öppna vägen för stater att göra det. Den syriska regeringen svarade direkt med att förneka brott mot konventionen.

Den syriske avhopparen "Caesar" (i blått) smugglade ut tusentals bilder på tortyroffer som bidrog till skärpta amerikanska sanktioner mot Assadregimen. Här gästar han senatens utrikesutskott i Washington D.C. i mars 2020. Foto: J. Scott Applewhite/AP/TT

Sedan tidigare pågår i ICJ målet Gambia mot Myanmar, där den sydostasiatiska staten anklagas för brott mot folkmordskonventionen när det gäller hur folkgruppen rohingyer har förföljts. Tillsammans med det fallet kanske tvisten om Syrien kan få större internationell uppmärksamhet och skapa politiskt, juridiskt och moraliskt tryck på stater att agera i det fallet. (Det kan noteras att Nederländerna och Kanada har anslutit sig till Gambias talan i Myanmarmålet, vilket har beskrivits som historiskt.)

Balkees Jarrah, regional rättschef vid Human Rights Watch, hör till dem som välkomnar det nederländska initiativet. Hon skriver:

”I många år har tusentals människor blivit systematiskt utsvultna, slagna och torterade till döds i Syriens fängelser. Genom att använda tortyrkonventionen kräver Nederländerna rättvisa för ett otal offer, vilket i slutändan kan innebära att fallet tas upp av världens högsta domstol.”

Det är snart för sent att ändra bilden av Syrien som ännu ett hopplöst fall, där omvärlden ser på när människor torteras till döds, till ett där det internationella samfundet visar handlingskraft i fredens och säkerhetens namn. Den här processen skulle kunna vara startskottet för ett växande antal rättegångar i framtiden, eftersom det i vissa fall är internationell praxis att åtal och domslut inspireras av varandra. Förhoppningsvis kan det nederländska initiativet bidra till att den syriska befolkningen till slut får uppleva någon form av rättvisa.