Arvet efter Merkel står på spel när CDU väljer ny ledare

Successionsordningen tycktes klar när Annegret Kramp-Karrenbauer för två år sedan valdes till CDU-ordförande men hon höll bara i 13 månader. I februari 2020 gav hon upp efter ett tilltrasslat politiskt drama i delstaten Thüringen som hon inte hade politisk auktoritet nog för att lösa upp.

Tre män anmälde sig omedelbart som kristdemokratiska ordförandekandidater: Friedrich Merz, 65 år, som varit nära att besegra Kramp-Karrenbauer 2018, den 59-årige merkelianen Armin Laschet samt Norbert Röttgen, 55 år, en gång miljöminister under Merkel.

Valet har skjutits upp  på grund av pandemin och ska nu hållas digitalt lördagen den 16 januari. Valresultatet måste dock bekräftas skriftligt av de 1 001 delegaterna för att bli giltigt, slutresultat kan därför inte offentliggöras förrän den 22 januari.

Norbert Röttgen (t v), Armin Laschet och Friedrich Merz kämpar om att få ta över som ordförande i CDU. Foto: Michael Kappeler/AP/TT.

De tre kandidaterna har mycket gemensamt. De kommer alla från Tysklands största delstat Nordrhein-Westfalen med knappt 18 miljoner invånare och storstäder som Düsseldorf, Köln och Dortmund.

De är katoliker, de råkar alla ha tre barn, alla började sina politiska banor i CDU:s ungdomsförbund i en tid när Helmut Kohl ledde partiet, när die Sozis (Socialdemokraterna) var huvudfienden på hemmaplan, landet var ännu delat och det kalla kriget var fortfarande en bister realitet med Tyskland som brännpunkt.

Allt detta skiljer de tre från Angela Merkel – kvinna, inga egna barn, protestant, uppvuxen i DDR på andra sidan järnridån och socialiserad, om än med grundläggande förbehåll, i det kommunistiska ungdomsförbundet FDJ.

Merkels bakgrund var unik, de tre kandidaternas väg till makten är snarare den gängse.

Merz – gediget värdekonservativ

Friedrich Merz skiljer ut sig eftersom han faktiskt hoppade av från politiken efter att ha  förlorat en maktkamp mot just Angela Merkel. I mer än ett decennium har juristen Merz varit aktiv inom näringslivet, bland annat som Tysklandschef för världens största kapitalförvaltare, amerikanska Blackrock.

Friedrich Merz är i sin framtoning som en röst från det förgångna, gediget värdekonservativ och marknadsliberal. Merz comeback i politiken har backats upp av partiets konservativa flygel där man anser att Merkel ”socialdemokratiserat” partiet och fört CDU för långt åt mitten och därmed öppnat den högra flanken för det nationalistiska och främlingsfientliga AFD (Alternativ för Tyskland).

Merz stöds också av ungdomsförbundet Junge Union och han är vice ordförande i CDU:s Näringslivsråd, formellt sett fristående från partiet och av hävd Merkelskeptiskt.

Merz akilleshäl är bristen på politisk praktik, han har egentligen aldrig prövats i en ledande funktion. Det är å andra sidan Armin Laschets trumfkort. Han är sedan 2017 regeringschef i Nordrhein-Westfalen. Det är något han ständigt återkommer till, säkert medveten om att karisma inte är hans mest utmärkande drag.

Merkels parhäst och en besserwisser

Laschet är en Merkelman, som skickats fram i talkshow efter talkshow för att tålmodigt försöka förklara och försvara kanslerns politik.

Bakom sig har Laschet den unge sjukvårdsministern Jens Spahn, 40 år. Han kom trea i ordförandevalet 2018 och bidar sin tid. Spahn har under coronapandemin ryckt fram som en av partiets profiler. Om Laschet räknas till partiets liberaler hör Spahn till den konservativa falangen.

Sjukvårdsminister Jens Spahn, tänkbar CDU-ledare på sikt, lyssnar på Merkel i förbundsdagen. Foto: Michael Kappeler/AP/TT.

Norbert Röttgen spåddes en gång i tiden en lysande framtid och fick en rad ansvarsfulla uppdrag. Merkel utsåg honom till sin miljöminister efter valet 2009 vilket gjorde att han fick ansvaret för die Energiewende (övergången till en grönare energiproduktion) efter Fukushima-härdsmältan två år senare. I strid med just Laschet blev han dessutom partiordförande i delstaten Nordrhein-Westfalen.

Hans bana slutade lika tvärt när partiet stod på öronen i delstatsvalet 2012. Det skylldes på Röttgens bleka insats. Merkel avsatte honom som minister och hävdade att valförlusten Nordrhein-Westfalen gått ut över hans auktoritet. Elaka tungor sade att Merkel i själva verket var trött på att ständigt bli baktalad av besserwissern Röttgen.

Röttgen kämpade sig långsamt tillbaka, blev så småningom ordförande i förbundsdagens utrikesutskott och är idag en röst som hörs i debatten vare sig den handlar om Trumps USA, Putins Ryssland eller kinesiska Huaweis vara eller inte vara i Europa.

Pandemin har gynnat CDU

När Annegret Kramp-Karrenbauer avgick i början av 2020 var CDU nere på historiskt låga opinionssiffror, även om det räckte för att fortfarande vara största parti. Pandemin ledde dock till att CDU är tillbaka i ett normalläge, runt 35 procent, samtidigt som uppstickarna plågas av inre motsättningar.

Parallellerna mellan De gröna och AFD är i det avseendet slående.

De gröna har några strålande år bakom sig, i opinionsmätningarna har partiet varit hack i häl på CDU och etablerat sig som näst största parti.

Orsakerna är flera – klimatdebatten som sköt fart efter sommaren 2018 och två nya språkrör som gör sig sällsynt bra i TV-debatter. De gröna har också profiterat på konkurrenternas svaghet. Sympatisörer har strömmat till framför allt från de krisande Socialdemokraterna (SPD).

Samtidigt som det kan vara tacksamt att befinna sig i opposition och slippa ta ansvar har partiet bevisat att man kan regera. Den vithårige miljöveteranen Winfried Kretschmann, 72 år, styr i Baden-Würrtemberg sedan 2011, först i koalition med SPD och sedan snart fem år med CDU. Baden-Württemberg är en av landets största delstater och dessutom ett fäste för såväl CDU som biltillverkare som Porsche och Daimler.

Det är därför en ödets ironi att de interna motsättningar som finns inom miljörörelsen kommer i dagen just i Baden-Württemberg. Inför det delstatsval som ska hållas i mars detta år har Klimatlistan bildats av aktivister som anser att det krävs en mycket radikalare politik för att Parisavtalets mål ska nås. Listan samlar nu tillräckligt med namnunderskrifter för att kunna ställa upp i valet på egen hand samtidigt som Kretschmann varnar för att det kan kosta De gröna deras maktinnehav.

Samma frågeställning – hur mycket kompromisser är partiet berett till för att ta plats i en regeringskoalition – kommer De gröna att ställas för inför höstens val till förbundsdagen.

Det ökande intresset för miljöfrågor har gett De gröna vind i seglen. Foto: Paul Zinken/AP/TT.

En liknande strid mellan radikala aktivister och en mer pragmatisk partiledning rasar inom AFD. Partiet, bildat så sent som 2013, red på en framgångsvåg efter flyktingkrisen 2015. Den kröntes med tre framgångsrika delstatsval i östra Tyskland hösten 2019.

Vid partiets kongress hösten 2020 stod det dock klart att inre motsättningar är på väg att spränga partiet.

Jörg Meuthen, talesperson och en av partiets moderata företrädare, höll ett brandtal där han varnade för att upprepade stolligheter av olika slag hotade att föra ut partiet i de betydelselösas marginal. Under året hade partiledningen bland annat uteslutit en ledande företrädare som visade sig ha ett förflutet i en nynazistisk organisation. Partiledningen hade också krävt att den högerradikala partifraktionen Der Flügel måste upplösas. AFD-medlemmar har också synts i fronten för de demonstrationer som hållits i Berlin mot det man kallat ”coronadikaturen”.

Debatten som följde på Meuthens tal blev hätsk. Partiet har redan splittrats en gång, att döma av debattens oförsonlighet kan det ske igen.

SPD i permanent kris

Om det gått upp och ner för flera partier sedan valet 2017 har Socialdemokraterna (SPD) befunnit sig i en permanent kris sett till opinionssiffrorna.

Efter uppslitande interna strider kring ordförandeposten har partiet  röstat fram ett nytt ordförandetandem.

Valet föll på de relativt okända Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans – en duo som kan sägas höra till partiets vänsterflygel. Samtidigt har man utsett ”högersossen” och finansministern Olaf Scholz till partiets kanslerkandidat.

Det historiska valnederlaget 2017 skylldes på att partiet hade en oklar profil, ingen visste riktigt vad SPD stod för. Valet av ledande företrädare spretar åt olika håll, återstår att se om väljarna vet vad SPD står för när valet stundar i september.

Mycket talar med andra ord för att den person som väljs till CDU-ordförande också blir Tysklands nästa förbundskansler. Friedrich Merz leder i mätningarna, inget opinionsinstitut kan dock veta vad de 1 001 CDU-delegaterna tänker.

Söder – en fjärde kandidat?

En fjärde person lurar också i kulisserna: Markus Söder, regeringschef i Bayern och ledare för CDU:s bayerska systerparti CSU.

Markus Söder säger nej till jobbet som förbundskansler men helt avgjort är det inte. Foto: Lino Mirgeler/AP/TT.

Två gånger tidigare har en CSU-ledare varit kanslerkandidat. Första gången var det Franz-Josef Strauss som vid valet 1980 hade chansen att kröna sin långa karriär med att bli förbundskansler. CDU-ordföranden Helmut Kohl hade vid den tidpunkten en så svag ställning internt att Strauss släpptes fram. CDU/CSU vann men liberala FDP valde ändå att regera vidare med SPD.

Historien upprepade sig inför valet 2002 då Merkel valde att kliva åt sidan för  den erfarne CSU-ledaren Edmund Stoiber. Han var en hårsmån från att vinna valet mot Gerhard Schröder (SPD), men med knapp marginal kunde Schröders rödgröna regering sitta kvar.

Markus Söder, 52 år, har en lång karriär bakom sig där han innehaft olika positioner. För några år sedan varnade han för ”asylturism” och bedrev en kampanj mot Angela Merkel, nu syns han vid hennes sida i kampen mot pandemin. När tyskarna får frågan vem som är mest lämpad att bli nästa förbundskansler efter Merkel blir svaret Söder.

Markus Söder har hittills avvärjt alla spekulationer med orden ”min plats är i Bayern”. Det är svårt att se hur någon av de tre CDU-kandidaterna skulle lämna plats för Söder efter att ha kämpat så hårt och så länge för att nå ordförandeposten, men det går inte att helt utesluta att opinionsmätningarna uttalar ett så överväldigande stöd för Markus Söder att den nyvalda CDU-ordföranden väljer att stå tillbaka. Det är högst troligt att den äregirige Söder då skulle anta utmaningen och se chansen att lyckas med det som hans bayerska föregångare Strauss och Stoiber gick bet på – att bli tysk förbundskansler.