Att leva som en kung – Putins bisarra historiska fantasi

Den politiska regim som Vladimir Putin skapat under sitt 20-åriga styre beskrivs ofta som ”auktoritärt med de styrdas medgivande”. Till skillnad från absoluta monarkier och militärdiktaturer förlitar han sig inte på urgamla traditioner eller arméns brutalitet. På senare år har dock den repressiva dimensionen ökat medan ledarens popularitet har urholkats.

En del kommentatorer beskriver det rådande politiska systemet som baserat på informella personliga relationer både inom de politiska och ekonomiska sektorerna, och desto mindre på formella regler och institutioner. Systemet består av personliga beroendeförhållanden i maktrelationen mellan ledare och tjänare. Flera bedömare anser att det är ett ålderdomligt styresskick som har återupplivats och beskriver det som ”nyfeodalism”.

De baserar begreppet på den framskjutna ställningen hos en privilegierad ”tjänsteklass” (en ”ny rysk adel”, som chefen för det ryska säkerhetsrådet, general Nikolaj Patrusjov, en gång kallade det i ett känt uttalande). De pekar på hur en strikt samhällshierarki har skapats, där makt över fastigheter och storföretag förhindrar social rörlighet, och där godtyckligt fördelade egendomar hela tiden delas upp, delas ut och många gånger helt sonika beslagtas med råstyrka.

Fått kalla fötter av avslöjandet som bidrog till landsomfattande protester? President Putin tar ett traditionellt kallbad på den ryskortodoxa trettonhelgen.  Foto: Kremlin TV Pool via AP/TT.

Rysslands nuvarande styrande elit har bildat sig en säregen uppfattning om sin nations historia. Både Putin och de nya ”blåblodiga” har tagit till sig en bild av en tusenårig ”ärorik rysk historia”, och ser sig som direkta arvtagare både till Sovjetkommunismen och det storslagna imperiet före revolutionen 1917. Putin personligen tycks vurma för Rysslands belle époque –­ imperiets senare period, och särskilt tsar Alexander III:s styre med ekonomisk tillväxt, internationell prestige och social stabilitet, då den revolutionära rörelsen samtidigt var nedtryckt. När Putin nu går in på sitt tredje årtionde vid den yttersta makten tycks han betrakta sig som en traditionell absolut monark i likhet med Nikolaj I och Alexander III.

Men – det finns en djup ravin mellan Putins historiska fantasier och den kungliga Romanovättens mentalitet som inte kan överbryggas. Den fantastiska och pinsamma historien om ”Putins palats” säger kolossalt mycket om denna kulturklyfta. Under tsartiden skulle blotta tanken på ett ”hemligt palats” vara helt absurd. Arkitekturen, konsten, hovets ritualer och festligheter, det kungliga bildspråket och all pompa och ståt var mäktiga redskap för tsarväldet (liksom för andra stora europeiska dynastier). Vid ett kungligt slott visades den absoluta monarken och hans hov upp i all sin prakt för menighetens massor.

Som den framstående amerikanske historikern Richard Wortman har visat i standardverket Scenarios of Power, var monarkens framställning och utövandet av makten intimt sammanflätade processer som förstärkte varandra. En bländande uppvisning av hovet, med magnifika herresäten som fond, utgjorde en symbolvärld som upphöjde härskaren över sina undersåtar.

Även i Sverige protesterades det, här vid ryska ambassaden i Stockholm. Foto: Foto: Fredrik Sandberg/TT

På samma gång var de flesta tsarerna i ätten Romanov ganska modesta i det privata, bland dem Putins främsta förmodade förebilder. Nikolaj I lär till exempel ha använt en och samma kammare som sov- och arbetsrum, och haft en enkel soldatsäng och Alexander III var känd för sin sparsamhet och motvilja mot överdådighet. 1886 inskränkte han kraftigt kungahuset till att bestå av regenten, dennes barn och barnbarn. Han kastade sedan ut storhertigarna (sina bröder, kusiner, mor- och farbröder) från tsarresidenset Vinterpalatset i S:t Petersburg, där de hade bott på hovets bekostnad. De fråntogs också rätten att fritt ta med sig vad de ville från palatsen, såsom konstföremål, bestick eller möbler.

Den bild som målas upp i Navalnyjs film, om vad som verkar vara Putins kära fastighet vid Svartahavskusten, är en parodi på hur det ryska imperiets tsarer brukade uppföra sig. Naturligtvis kan en rysk president på 2000-talet inte framstå som en upphöjd monark. Hans legitimitet måste, åtminstone formellt, vara baserad på folkets röst. Alltså ingår inte imperietidens storslagenhet, med dess pompa och ståt och palats, i Putins härskarredskap. Ledaren i Kreml, som växte upp i Leningrads tuffa gränder på 1960-talet, tycks dock vara fast besluten att ”leva som en kung” i det privata. Denna sjuka besatthet av lyx (som enligt filmens berättare gränsar till ”sinnessjukdom”) har nu fått grotesk, fysisk form genom den smaklösa överdådigheten i hans ”hemliga” residens vid havet.

Många som sett filmen tolkar detta som ett typexempel på storhetsvansinne, med tanke på palatsets gigantiska storlek och exceptionella byggkostnad. Boris Nemtsov, en av Rysslands ledande liberala politiker, har gett en kort och koncis förklaring: ”Putin”, sade Nemtsov strax innan han lönnmördades 2015, ”är en j**la knäppskalle”.

Det fängslade oppositionsledaren Aleksej Navalnyjs organisation lade ut en två timmar lång film på Youtube om vad man hävdar är Putins hemliga palats. Foto: Navalny Life youtube channel via AP/TT

Det finns dock en längre och mer nyanserad ”sociologisk” anledning. Dagens Ryssland är ett typexempel på ”statskapning” (state capture): det styrs – och ägs – av en liten, fast sammanhållen grupp. Alla i denna grupp är enormt rika, har otroligt överdådiga privata herrgårdar, och ståtar öppet med sin lyxkonsumtion (conspicuous consumption). Denna grupp har en hierarkisk struktur där Putin har rollen som capo dei capi (bossarnas boss). Grundsynen i ett sådant sällskap är att Putin i egenskap av högste ledare har rätt till ”det bästa av allt” ­– inklusive det största privata huset i landet. Det är ett bevis på hans status och auktoritet inom gruppen.

För sina kumpaner är Putin onekligen en tsar. Ironiskt nog tycks han dock härska i en ”hemlig monarki” som inte kan visas upp för allmänheten.

Översättning: Ola Westerberg