Klaner, terror och utländsk dragkamp korsar Somalias väg mot demokrati

– Vi vill inte ha en diktator, vi vill inte ha Farmaajo, skanderade regeringskritiska demonstranter i Mogadishu i mitten av december, innan skottlossning utbröt och tvingade folkskaran på flykt.

Sammanstötningen kring protesten mot Farmaajo, smeknamnet på president Mohamed Abdullahi Mohamed, är ett av många exempel på hur den politiska temperaturen har stigit i Somalia när ett nytt parlament och presidenten ska utses. Spänningarna påverkar hela samhället. Bland annat kommer uppgifter om lokala fredsavtal som brutit samman och ökade klankonflikter. al-Shabaab ser alla som deltar i valet som legitima måltavlor. Flera klanäldste ska också ha hotats av islamistgruppen, hot som måste tas på allvar då tiotals personer mördades efter valen 2016/2017.

Farmaajo gör nu allt han kan för att kunna sitta kvar på sin post (presidenten ska utses av ledamöterna i nästa parlament). Men han har förlorat det som var hans starkaste kort vid sitt tillträde 2017: att han ansågs stå relativt fri från utländska intressen. För precis som tidigare är regeringen i Mogadishu beroende av utländskt militärt och ekonomiskt stöd. Med hjälp av Afrikanska unionens fredsstyrka Amisom, och ett antal tusen etiopiska soldater, kontrollerar regeringen sedan 2012 de flesta större städer i mellersta och södra Somalia. al-Shabaab behärskar dock stora delar av landsbygden där och styr enligt en strikt tolkning av islam samtidigt som gruppen fortsätter med sina terrordåd. Dessa uppskattas ha krävt 4 000 civilpersoners liv mellan 2010 och 2019.

Oklar maktfördelning

Ambitionen var att Somalia skulle hålla allmänna val hösten 2020 (ja, egentligen redan 2016, men då var säkerheten för dålig). Och till skillnad från tidigare år, då parlamentet har utsetts av klanerna och inte av vanliga väljare, skulle kampen stå mellan politiska partier. Men fastän FN och västliga biståndsgivare tryckt på för ett sådant system – och över 100 partier bildats – grusades förhoppningarna. Istället är planen nu ett indirekt val – om än med fler inblandade än tidigare – men det har inte heller kunnat hållas än. Först skulle det ha ägt rum i december i fjol. Sedan föreslog regeringen januari 2021. Men tidtabellen har inte godkänts av oppositionen som har hotat med en parallell valprocess.

Ständigt våld. Bilvrak utanför strandhotellet Elite i huvudstaden Mogadishu, där jihadister från rörelsen al-Shabaab belägrade sig i augusti 2020 och dödade 15 personer. Foto: Farah Abdi Warsameh/AP.

President Farmaajo och regeringen har kritiserats för att ha varit sent ute med valförberedelserna – enligt hans politiska motståndare för att kunna sitta kvar även efter det att hans mandatperiod löper ut i februari 2021. För det är långt ifrån säkert att han blir omvald av nästa parlament.

Det är en rad konflikter som har fått valprocessen att stanna av. Det handlar i hög grad om motsättningar mellan centralregeringen och flera delstater. Ett problem är att den provisoriska författningen från 2012 inte tydligt anger hur makten ska fördelas mellan den federala regeringen och delstaterna. Det har bidragit till maktstrider på alla nivåer i landet.

Farmaajo har lagt sig i delstatspolitiken, flera gånger med etiopisk hjälp, för att försäkra sig om att hans allierade ska få makten. Även Etiopien och Kenya, som ingår i Amisom, har hamnat på kollisionskurs när de har stått på olika sidor i konflikter i delstaterna.

Korruption och torka

När Farmaajo blev president 2017 lovade han att bekämpa korruptionen och inleda samtal med al-Shabaab. Men han har inte lyckats infria de stora förväntningarna. Samhällsservicen har inte förbättrats nämnvärt för vanligt folk och Somalia ligger kvar på jumboplatsen i organisationen Transparency Internationals index över upplevd korruption i världens länder.

Den amnesti som skulle förmå al-Shabaab-medlemmar att hoppa av har inte heller varit någon framgång. Alla tankar på förhandlingar med jihadiströrelsen lades på is efter två terrordåd i Mogadishu i oktober 2017 som krävde över 500 liv. Somalias regeringsarmé är dessutom långt ifrån redo att ta över ansvaret för säkerheten från Amisom som vill lämna landet under 2021.

Inga munskydd på fredagsbön i Mogadishu i december. Somalia anses inte ta coronapandemin på allvar, men virusets spridning har skadat ekonomin svårt. Foto: Farah Abdi Warsameh/AP/TT

Den federala regeringen kan dock inte lastas för alla problem, som ovanligt långa torkperioder, svåra översvämningar och coronapandemin. Den har fått svåra konsekvenser, inte minst då den så viktiga exporten av boskap till Saudiarabien har sinat, och somalier utomlands fått svårare att tjäna och skicka hem pengar.

Enad front mot Farmaajo

Till slut, i september 2020, enades den federala regeringen och delstaterna om att åtminstone hålla indirekta val till parlamentet. De ledamöter som väljs in ska i sin tur utse president. Platserna i det kommande parlamentet ska, precis som tidigare, fördelas så att de fyra stora klanerna (hawiye, darod, dir och rahawein) får lika många vardera medan de mindre får dela på resten.

Parlamentsvalet skulle som sagt ha hållits i december i fjol (och omröstningen om presidentposten senast den 8 februari), men så blev det alltså inte på grund av konflikterna mellan regeringen och flera delstater. Det som har väckt störst upprördhet är regeringens utnämningar till valmyndigheterna, där egna medarbetare och personer från säkerhetstjänsten Nisa dominerar, i strid med vad som överenskommits. Det har fått flera presidentkandidater att bilda enad front mot Nisas chef, som dessutom beskylls för att ha band till al-Shabaab. Bland Farmaajos utmanare finns en tidigare premiärminister och två före detta presidenter.

Sedan 2017 styrs Somalia av Mohamed Abdullahi Mohamed. Presidenten kallas nästan alltid för "Farmaajo" från det italienska ordet för ost, formaggio (hans far lär ha varit mycket förtjust i ost under sin uppväxt i dåvarande Italienska Somaliland.) Foto: Farah Abdi Warsameh/AP/TT

Strategiskt viktigt

Oavsett vem som utses till president lär Somalias komplicerade beroende av omvärlden bestå. Och även om Amisom planerar sin reträtt är det inte mycket som talar för att fredsstyrkan kan lämna det strategiskt belägna landet nu. När den bildades 2006 sades uttryckligen att inga grannländer skulle få delta, men det var först sedan Kenya 2011 gått in i Somalia, som man, tillsammans med etiopiska trupper, lyckades driva tillbaka al-Shabaab som under några år hade kontrollerat stora delar av landet. Efter det har både Kenya och Etiopien blivit medlemmar i Amisom.

Även om al-Shabaab 2011 tvingades till reträtt genom den kenyanska operationen är jihadiströrelsen långt ifrån besegrad, vilket det stora antalet attentat vittnar om. Kenya har också betalat ett högt pris för sitt ingripande. al-Shabaab har hämnats med flera dåd. Det mest omtalade var mot gallerian Westgate i Nairobi 2013, då minst 67 människor dödades.

De senaste åren har spänningarna stigit mellan Mogadishu och Nairobi, det handlar bland annat om en tvist om ett havsområde som tros vara rikt på olja och gas. Det gör Kenyas inflytande i den angränsande delstaten Jubaland i söder extra känsligt: Somalias regering betraktar delstatspresidenten där som en kenyansk marionett. Nyligen bröt också Mogadishu sina diplomatiska förbindelser med Nairobi sedan utbrytarrepubliken Somalilands ledare förärats ett besök hos Kenyas president.

Tigraykriget påverkar

Etiopiens närvaro i Somalia är ännu känsligare än Kenyas på grund av en gammal tvist om det etiopiska området Ogaden (i Sverige uppmärksammat när de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps där 2011). Ogaden bebos till stor del av etniska somalier. Det kan därför sägas ligga i Etiopiens intresse att grannlandet förblir splittrat och svagt och inte kan ställa nya krav på området. Addis Abeba oroar sig också för att somaliska islamister ska få fäste bland etiopiska muslimer.

Terrorrörelsen al-Shabaab hämnades på Kenyas militära operation i Somalia med attacken på gallerian Westgate i Nairobi 2013. Här tänds ljus för offren kort efter dådet. Foto: Ben Curtis/AP/TT

När Abiy Ahmed blev premiärminister i Etiopien 2018 ledde till ett töväder på Afrikas horn, men i höstas steg temperaturen sedan strider blossat upp mellan den etiopiska regeringsarmén och delstaten Tigray. Detta har fått återverkningar för Somalia, då cirka 3 000 etiopiska soldater ska ha tagits hem, varav en del skickats till Tigray, medan andra har fängslats vid hemkomsten. Abiy Ahmed lär också vara missnöjd med att Farmaajo inte har visat något starkt stöd för kriget i Tigray.

Tidigare har Somalia hamnat i kläm mellan rika gulfstater: Förenade arabemiraten och Saudiarabien å ena sidan, och Qatar å den andra. De två förstnämnda avbröt sitt stöd till den somaliska staten och Farmaajo när de ansåg att han hade för nära kontakter till rivalen Qatar. Även Turkiet är en maktspelare i Somalia och tycks nu ha tagit ställning för Farmaajo. Det kan tyckas som att Somalia är helt i händerna på skiftande utländska intressen. Men dessa lär bli varse – om de inte redan har blivit det – att det inte är så lätt att styra de somaliska aktörerna i den riktning de vill.

Under tiden fortsätter vanliga somaliers väntan på möjligheten att själva utse sina politiska ledare.