”Mission: Impossible”? Nu ska UD främja medling i Europa

”Krig har sällan gett de resultat som eftersträvats. Den naturliga slutsatsen för statsledningar, i perioder av internationell spänning, kunde då vara att odla gemensamma intressen, skapa mekanismer för att undvika väpnade konflikter och söka metoder att reglera konkurrerande positioner på fredlig väg.”                                                                                                                                          Örjan Berner i boken Krig eller fred

Konkret fredsarbete i Europa var från början tänkt som en dominerande prioritet för OSSE, särskilt ”tidiga varningar, konflikthantering, hantering av säkerhetsrisker och återuppbyggnad”. 

Nu när Sverige vid årsskiftet har tagit över ordförandeskapet präglas dagordningen av verkligt svåra politiska och militära motsättningar mellan medlemsstater. Situationen kommer att kräva ovanligt klok och effektiv diplomati. Här handlar det verkligen om just de problem för vilka organisationen var tänkt att finna lösningar.

Listan över akuta problem är lång. Förtrycket och polisövergreppen fortsätter i Belarus. Krisen efter annekteringen av Krim och den ryska militära infiltrationen i sydöstra Ukraina har inte fått någon lösning. Spänningarna kring de ryskkontrollerade ”utbrytarregimerna” Abchazien och Sydossetien i Georgien, liksom Transnistrien i Moldavien, kvarstår och drabbar inte minst lokalbefolkningen.

Kriget i höstas om Nagorno-Karabach, som OSSE inte var rustat att förhindra, ställer nu särskilt stora krav på det svenska ordförandeskapet. Någon verklig fred mellan Azerbajdzjan och Armenien har förstås inte uppnåtts.

Många konflikter på sitt bord. Utrikesminister Ann Linde (S) vid konferensen Folk och försvar i januari i år. Foto: Jessica Gow/TT

Komplicerat fredsarbete om Nagorno-Karabach

Det avtal som Moskva drev igenom innebär ett vapenstillestånd under rysk militär närvaro i de områden som Azerbajdzjan erövrade i höstas. Det kommer att behövas en överenskommelse mellan parterna med mer fasthet och längre räckvidd.

Att krigsfångar och döda har kunnat utväxlas var ett positivt första steg. Viktigt är också att de kulturella arven, religiösa och andra, återupprättas och ges internationellt skydd.

Andra steg behövs för att möjliggöra att armenier som nu flytt sina hem ges en reell möjlighet att återvända, och det med skyddad säkerhet. Löften om detta har getts, men kräver förstås konkreta garantier för att bli trovärdiga.

Samtidigt måste azeriska flyktingar, som väntat i många år, ges möjlighet att flytta tillbaka till sina ursprungliga hemområden som nu blivit tillgängliga igen för dem.  Den processen har redan inletts.

– Det som Staffan de Mistura inte vet om konfliktlösning är förmodligen inte värt att veta, sade dåvarande utrikesministern Carl Bildt (M) 2014, när svensk-italienaren utsetts till FN:s medlare i Syrien. Trots sin opartiskhet och rutin har dock både de Mistura och andra medlare misslyckats utan tillräckligt internationellt stöd. Foto: Jean-Christophe Bott/Keystone via AP/TT

Kriget har rivit upp nya och djupa sår på bägge sidor. Tusentals civila drabbades svårt, ett stort antal dödades. Krigsförbrytelser har rapporterats från båda sidor. Exakt vad som hände bör klarläggas med hjälp av en internationell opartisk kommission.

En god modell vore det arbete som utfördes under ledning av den schweiziska diplomaten Heidi Tagliavini efter kriget mellan Georgien och Ryssland 2008. Hennes rapport underminerade propagandaversioner från bägge sidor om hur kriget hade startat och vad som faktiskt hände när det pågick.

Vad som skulle komma fram genom en sådan utredning skulle sannolikt vara smärtsamt och omskakande för bägge sidor. Men detta borde inte få vara skäl nog att undvika en sådan. Parternas anklagelser ligger redan på bordet och väcker nya motsättningar. Det gör det än viktigare att den verkliga bilden etableras som motvikt mot den hatfyllda propagandan.

Seriöst fredsarbete kräver tidiga, effektiva ingripanden

Det finns en annan lärdom att dra från det olyckliga kriget om Nagorno-Karabach i höstas: det saknades sannerligen inte förvarningar. Spänningarna mellan de två parterna hade varit uppenbara i årtionden och blev akut i samband med Sovjetunionens upplösning (se tidigare artikel i Utrikesmagasinet).

Den särskilda så kallade Minskgruppen, i vilken också Sverige deltagit, bildades redan 1992. Ryssland, Frankrike och USA har fått dela rollen som ordförande i detta försök att åstadkomma en fredlig lösning. De lyckades emellertid inte initiera meningsfulla förhandlingar eller ens få ett stopp på de sporadiska skottväxlingarna längs gränslinjerna. Krigsutbrottet i höstas bekräftade fiaskot.

OSSE har sitt säte här, i Hofburgpalatset i Österrikes huvudstad Wien. Foto: Ronald Zak/AP/TT

Internationellt stöd för kompetent medling

Detta har förstås inte varit det enda nutida misslyckandet att effektivt medla i konflikter för att förhindra krigsutbrott eller avbryta pågående krigshandlingar. FN:s försök i fallet Syrien är ett tragiskt exempel trots att de enskilda medlarna varit garanterat opartiska och mycket erfarna.

Det ligger förstås i svenskt intresse att verka för en mer seriös satsning på kompetent medling i krisområden, i Europa och på andra håll. Detta kräver respekt inte minst från stormakter och direkt berörda regimer – de krafter som hittills tenderat att försvåra eller rent av sabotera medlingsarbetet.

Kan Sverige under ordförandeskapet väcka denna fråga inom OSSE skulle det kunna bli ett viktigt bidrag inför organisationens framtid. Medling är ju precis vad den egentligen borde ha som högsta prioritet.

Åter till Örjan Berners nyutkomna alster Krig eller fred. I sin strävan skulle de svenska aktörerna göra klokt i att närmare studera denna bok. Den belyser utvecklingen av tio konkreta konflikter under det gångna seklet, där några ledde till öppet krig medan andra utmynnade i förhandlingar och en fredlig uppgörelse.

Det är skillnaden mellan dessa två förlopp som måste upptäckas i tid.