Unga afrikanska politiker utmanar gamla dinosaurier

Tårgasen låg tät när polisen skingrade den stora folksamlingen i Kayunga i östra Uganda. Det var i början av december 2020 och människor hade kommit för att lyssna till presidentkandidaten och artisten Bobi Wine. I kaoset som uppstod avlossade polisen flera skott direkt mot bilkaravanen som Bobi Wine färdades i och minst en av hans kampanjarbetare skadades allvarligt. Under veckorna som följde utspelade sig liknande scener över hela landet. Supportrar och valarbetare greps, journalister som bevakade händelserna misshandlades svårt, och efter Kayunga började Bobi Wine – eller Robert Kyagulanyi som han egentligen heter – bära hjälm och skyddsväst på sina valmöten.

Ett par veckor före händelsen i Kayunga hade polis och civilklädda säkerhetsagenter dödat 54 människor som protesterade mot att Robert Kyagulanyi frihetsberövats ännu en gång. Människorättsorganisationen Amnesty International riktade skarp kritik mot Uganda och uppmanade regering och myndigheter att omedelbart upphöra med det övervåld och den våg av människorättskränkningar som säkerhetstjänsten låg bakom. Valet 2021 var redan då det våldsammaste i landets historia, summerade Amnesty.

Myndigheterna försvarade sig med att de bara följde landets coronaregler och att valkommissionen, inför presidentvalet den 14 januari, förbjöd kampanjmöten för att hindra smittspridning.

– Det är uppenbart att coronarestriktionerna i Uganda politiserats och oproportionerligt utnyttjats mot oppositionen som en förevändning för förtryck och för att begränsa deras aktiviteter, yttrandefrihet och mötesfrihet, sade Deprose Muchena, Amnesty Internationals företrädare i östra och södra Afrika, i uttalandet inför valet.

Presidentutmanaren Robert Kyagulanyi, alias Bobi Wine, porträtterad. Foto: Joel Saget/AFP/TT

Robert Kyagulanyi är inte den enda kandidat som utmanat den mångårige presidenten Yoweri Museveni, men han är den som väckt störst uppmärksamhet och hans parti NUP (National Unity Platform) lockar stora skaror unga väljare. Det är också honom som polis och säkerhetstjänst gick hårdast åt inför valet 2021.

Robert Kyagulanyi föddes 1982 och inledde sin artistkarriär under namnet Bobi Wine i början av 2000-talet. När Museveni vann sitt femte presidentval 2016 släppte Bobi Wine protestsången Situka (Res er). Sedan bestämde han sig för att gå in i politiken och vann ett fyllnadsval till parlamentet. I takt med att hans popularitet vuxit har attackerna från säkerhetstjänsten blivit allt grövre. Robert Kyagulanyi har, precis som andra oppositionspolitiker före honom, fängslats, misshandlats, anklagats för högförräderi och placerats i husarrest.

Uganda har en ung befolkning. Av landets uppskattningsvis 44 miljoner invånare är 75 procent under 30 år. De var med andra ord inte födda då president Yoweri Museveni tog makten 1986. I början av sin ämbetstid hyllades Museveni av omvärlden och beskrevs som ”det nya Afrikas” ledare. Men med åren krackelerade fernissan. Presidenten blev allt mer auktoritär och ugandiernas fri- och rättigheter allt mer åtsnörpta. Grundlagen ändrades för att möjliggöra Musevenis fortsatta styre och all opposition slogs ner med brutal kraft.

Enligt valkommissionen vann han även 2021 års val klart, även om Bobi Wine säger att det berodde på valfusk. Yoweri Museveni har polisen, militären, valkommissionen och säkerhetstjänsten på sin sida, påpekade bedömare före valet och konstaterade att han med den uppbackningen var närmast omöjlig att besegra.

Anhängare till Bobi Wine samlas kring en död man som de hävdar sköts ihjäl av polisen i en sammandrabbning i Ugandas huvudstad Kampala den 18 november 2020. Foto: AP/TT.

Inte desto mindre väckte Robert Kyagulanyis kandidatur hopp bland de unga som är kraftigt underrepresenterade på landets politiska arenor. I en intervju med tidskriften Time i slutet av 2020 sade Kyagulanyi:

– Min generation är produkten av Musevenis misslyckanden. Fattigdom, noll chans till en bra utbildning och en uppväxt i slummen utan framtidsutsikter är resultatet av bristande ledarskap. Musevenis korruption förstör vårt land.

Av Afrikas omkring 1,3 miljarder invånare är 60 procent under 25 år. Trots det har kontinenten några av världens äldsta ledare. Men de senaste tio åren har det gamla ledargarnityret söder om Sahara utmanats av en ny generation politiker. Allt yngre representanter väljs till parlamentariker, partiledare och lokalpolitiker. Många av dem är födda på 1980-talet och har inga minnen från vare sig självständighetskampen eller kalla kriget – händelser som formade deras föregångare. De unga politikerna är urbana, uppkopplade mot omvärlden och kräver att staten levererar grundläggande service vad gäller sjukvård, utbildning, bostäder och arbetstillfällen.

De flesta av dem står än så länge på oppositionens sida men strömningen är tydlig även i stort. ”Alla unga politiker är inte progressiva, eller ens demokratiförespråkare, men de representerar en förändringsvåg som sveper över kontinenten och som har skakat om gamla regimer och tvingat bort ett par av Afrikas politiska veteraner från makten”, sammanfattar The Guardian.

Den brittiska tidningen syftar på hur Algeriets president Abdelaziz Bouteflika och hans motsvarighet i Sudan Omar al-Bashir lämnade sina poster 2019, och att Abiy Ahmed tillträdde som premiärminister i Etiopien året före.

Den vänsterradikale Julius Malema, partiledare för Ekonomiska frihetskämpar (EFF) i Sydafrika, utmanar maktpartiet ANC. Här framträder han vid ett valmöte 2019. Foto: Themba Hadebe/AP/TT

Några unga kvinnliga ministrar sticker särskilt ut bland de kostymklädda männen. I Namibia utsågs den 23-åriga Emma Theofelus i början av 2020 till vice informations-, kommunikations- och teknikminister. I april 2020 installerades Adjany da Silva Freitas, 31 år, på posten som Angolas kultur-, turist- och miljöminister. I den angolanska regeringen satt då redan en av kontinentens yngsta finansministrar, Vera Daves da Sousa, som tillträdde 2019 när hon var 34 år. Även Botswana skapade rubriker när regeringen 2018 utsåg den då 31-åriga Bogolo Kenewedo till handels- och industriminister.

Södra Afrika har annars inte utmärkt sig som en region där etablerade partier släpper fram unga stjärnor. Det är de gamla befrielserörelserna som har styrt sedan självständigheten: Swapo i Namibia, ANC i Sydafrika, Frelimo i Moçambique och Zanu-PF i Zimbabwe. Deras maktposition handlar mer om historia och väljarnas lojalitet än om vad respektive parti har åstadkommit i regeringsställning. Det finns också kulturella inslag som hämmar den politiska tillväxten.

– I Afrika söder om Sahara finns en stor respekt för den äldre generationen. Allt är väldigt hierarkiskt och patriarkaliskt, säger Sean Jacobs, grundare och redaktör på webbtidningen Africa is a Country.

Ett av de tydligaste brotten mot detta är sydafrikanen Julius Malema som tidigare var ordförande för ANC:s ungdomsförbund. När Malema gick i klinch med sittande presidenten Jacob Zuma blev han utesluten ur ANC. Två år senare, 2013, bildade han Ekonomiska frihetskämpar (EFF) och utmanade de äldre politikerna i debatten på ett sätt som ingen gjort tidigare.

Polisen griper en demonstrant I Nigerias största stad Lagos efter 13 dagars protester mot polisvåld. Foto: Sunday Alamba/AP/TT

Det finns, tycker Sean Jacobs, också många intressanta sociala rörelser som drivs av unga runt om i Afrika. I Sydafrika blev #Rhodesmustfall och #Feesmustfall 2015 till 2017 välkända begrepp som myntades i protesterna mot arvet efter kolonialtiden och dyra universitetsavgifter.

– Men universitetsrörelser når sällan utanför campus. Visserligen utmanade #Rhodesmustfall och #Feesmustfall ANC och blottlade partiets brister. De tog upp striden med patriarkatet och ifrågasatte vad frihetsrörelsen egentligen åstadkommit för förändring i regeringsställning. Men de förankrade inte rörelsen i de breda samhällsskikten och lyckades inte stöpa om den till en politisk plattform, säger Sean Jacobs.

När den sydafrikanska tidningen Mail & Guardian bad Jacobs att utse ”Årets afrikan 2020” valde han proteströrelsen #EndSARS i Nigeria.

Makten i Nigeria, Afrikas folkrikaste nation, har sedan militärregimens fall 1999 pendlat mellan två partier, Folkets demokratiparti (PDP) och Framstegskongressen (APC). I det senaste valet 2019 utmanade några unga män etablissemanget men ingen av dem lyckades skrapa ihop mer än några tiotusen röster.

#EndSARS, däremot, samlade på ett par veckor stora skaror anhängare över hela landet och bland den nigerianska diasporan. Protesten handlade i korthet om att få ett slut på polisbrutalitet och övergrepp. Flera av initiativtagarna till #EndSARS var unga feminister och de utnyttjade den nya tekniken och sociala medier för att organisera sig, precis som skedde i Sydafrika några år tidigare.

Den 20 oktober sköt militären skarpt mot demonstranterna som samlats i megastaden Lagos och minst tolv människor dödades, enligt Amnesty International. Myndigheterna förnekade att säkerhetstjänsten öppnat eld men en av spjutspetsarna i proteströrelsen, den kvinnliga diskjockeyn Switch, hade filmat stora delar av förloppet på sin mobil och bilderna stod i bjärt kontrast till arméns förnekande.

– Protesterna mattades mot slutet av 2020 men energin finns kvar och 2021 kan bli ett riktigt intressant år i Nigeria, summerar Sean Jacobs.

Fotnot: Artikeln är uppdaterad den 16 januari efter beskedet från Ugandas valkommission om Yoweri Musevenis seger.