Kriget som kan fälla Eritreas diktator

För att förstå eritreansk aktuell politik måste man sätta sig in i de tankar som styr den diktatoriske presidenten Isaias Afwerki, den forne gerillaledaren som har styrt den totalitära enpartistaten med järnhand sedan självständigheten 1993.

Det var Isaias Afwerki som år 2001 beordrade fängslandet av Dawit Isaak och andra journalister, ledande personer i regeringspartiet PFDJ, studentledare och många fler demokratiaktivister. Det skedde efter långvarig kritik mot presidentens krig mot Etiopien och hans bristande vilja till demokratiska reformer. De många försöken att få svensk-eritreanen fri har alla blivit avvisade och ibland förlöjligade av Isaias Afwerki. Så länge han styr landet ligger också Dawit Isaaks och andra politiska fångars öde helt och hållet i presidentens händer. 

Afrikas Sparta

Isaias Afwerki har konstant stakat ut gränserna för Afrikas näst yngsta nation med blod och offer eftersom Eritrea har varit i krig med alla sina grannar sedan självständigheten. 1995 drabbade landet samman med Jemen om Hanishöarna i Röda havet, och 1996 med Sudan, före det förödande gränskriget med Etiopien 1998–2000. 2008 provocerade Eritrea fram strider med sin lilla sydliga granne Djibouti, även de gällde ett omtvistat område.

I samtliga dessa konflikter var det Eritrea som först gick ut i strid, och tiotusentals unga har stupat på slagfälten för att bilden av landet som en oövervinnlig stridsnation ska kunna upprätthållas. Isaias Afwerki, å sin sida, skyller Eritreas aldrig sinande konflikter på utomstående krafter, vanligtvis USA:s hantering av kriser i regionen.

Dawit Isaak på utflykt med arbetskamrater från Göteborgs domkyrka någon gång 2000–2001. Foto: Privat.

Eritrea kallas av en del för ett nutida Sparta eftersom dess krigiska traditioner med militärtjänst utan slut och konstanta militära fälttåg liknar den antika grekiska stadsstatens. Isaias Afwerki hävdar att den eritreanska nationen stöptes i blod och genom offer, och att de generationer som växer upp efter självständigheten måste utstå samma lidanden och påfrestningar som sina föräldrar, för att en eritreansk militär livssyn ständigt ska återskapas och manifesteras.

Därför infördes kort efter självständigheten obligatorisk militärtjänst för kvinnor och män mellan 18 och 55 års ålder. Den var tänkt att vara begränsad till 18 månaders tjänstgöring, men sedan kriget med Etiopien bröt ut 1998 har den för många blivit oändlig. Ungdomar som rekryterades för att kriga mot Etiopien i slutet på 1990-talet är nu medelålders och deltar återigen i strider i Tigray.

Gamla oförrätter och nya planer

När Eritrea 1998 gick till offensiv mot Etiopien var det till synes om en liten bit territorium längs gränsen mot Tigray. Men konfliktens rötter handlade snarare om ideologi, ekonomisk politik och om hur de nya regeringarna i Asmara och Addis Abeba hade olika visioner om vilken roll som länderna skulle spela i regionen.

Tigreanska folkets befrielsefront (TPLF) utgjorde den starkaste etiopiska politiska och militära kraften vid den tiden, eftersom det var det dominerande partiet i regeringskoalitionen EPRDF. När Etiopien anfölls svarade premiärministern och den forne ledaren för TPLF-gerillan Meles Zenawi med total nationell krigsmobilisering, samtidigt som det regionala styret i Tigray återinkallade den gamla gerillaarmén till krigstjänstgöring.

Under de två år som striderna fortgick dödades fler än 100 000 av de stridande, innan den etiopiska armén till slut lyckades krossa de eritreanska styrkorna och driva ut dem ur Tigray. Den förnedrande militära förlusten för Isaias Afwerkis ”oövervinnliga” armé har ända sedan dess varit en tung börda för honom att bära.

Eritreas aktuella, fullskaliga militära invasion i Tigray, sida vid sida med Etiopiens regeringsarmé (se bakgrundsartikel härintill), drevs därför troligen av en vilja att utkräva hämnd för gamla oförrätter. Enligt tigreanska vittnen har hämnden skett på ett sätt som tyder på att Isaias Afwerki beordrat sina styrkor att begå folkmord på tigreaner (Eritrea har inte kommenterat uppgifterna).

Federation med Etiopien?

Utöver hämnd på TPLF anses Isaias Afwerki av en del eritreanska iakttagare också vilja återförena sitt land med Etiopien, en vision som tydligen stöds till fullo av premiärminister Abiy Ahmed. Någon form av federation eller konfederation, sammanslagning av de nationella arméerna, etiopiska flottbaser vid Eritreas hamnar i Röda havet, liksom gemensam gruvbrytning i gränsområden, ligger alltihop på förhandlingsbordet. Eritreanska nationalister i exil är samtidigt oroliga för att Isaias Afwerki ska släppa den självständighet man kämpade så hårt för, så att presidenten kan nå sitt personliga mål att bli den ”starke mannen” på Afrikas horn i en etiopisk-eritreansk federation.

Abiy Ahmed lovade att krigsinsatsen i Tigray skulle bli en kortvarig operation i syfte att upprätthålla lag och ordning, men ett halvår senare medgav han att etiopiska federala myndigheter fortfarande var indragna i ett ”svårt och tröttsamt” gerillakrig i regionen. Utan Eritreas djupa inblandning i kriget skulle Etiopiens regeringsstyrkor haft det ännu svårare. Den etiopiska regeringen i Addis Abeba hävdade också den 3 juni att den egna armén var i färd med att ”avsluta operationerna” och eliminera ”juntan”, som Tigrays försvarsstyrkor (TDF-gerillan) benämns.

Ska kriget fälla honom? Eritreas president Isaias Afwerki har styrt sitt land sedan självständigheten 1993. Foto: Farah Abdi Warsameh/AP/TT

Men två veckor senare startade TDF sin offensiv Operation Alula, och inom tio dagar drev gerillan ut den etiopiska armén från centrala, östra och södra Tigray. Istället för att erkänna slaget förlorat utfärdade Abiy Ahmeds regering en ensidig ”deklaration om vapenvila” och det etiopiska övergångsstyret i Tigrays huvudort Mekele och de federala styrkorna flydde tillbaka till Addis Abeba.

Isaias sista krig?

Isaias Afwerki har mobiliserat hela sitt lands militära resurser i Tigraykriget. Tiotusentals eritreanska soldater har nu stridit och många har stupat i regionen. Debretsion Gebremichael, president i Tigray och ledare för TDF, hävdar att de svåra förluster som Eritreas regeringsarmé (EDF) har åsamkats de senaste månaderna håller på att slå ut dess stridsförmåga. På satellitlänk från slagfältet den 30 juni hävdade han:
– EDF har börjat dra sig ut. Vi kommer att följa efter dem. De måste ställas till svars. De kan inte begå grymheter och sedan dra sig tillbaka ostraffat. Vi kan inte leva i fred med Isaias som granne. Han kan inte begå folkmord utan att ställas till svars.

Inifrån Eritrea vittnar en nervös oppositionell aktivist, som måste få vara anonym av säkerhetsskäl, från rörelsen Arbi Harnet (Frihetsfredagen) om stämningen där:
”Kriget har slagit hårt mot regeringen. Folket hade visserligen sedan en tid redan förlorat alltmer förtroende för regeringen, men det här blir nog droppen för dem som kanske inte var så övertygade tidigare. Vi har också förstått att det även inom armén finns mycket misströstan och illojalitet. När Isaias Afwerki ska försöka undslippa ansvar för detta är det uppenbart att det kommer att bli förödande för honom när han ska försöka behålla makten.”

Eritreansk reträtt

Isaias har inte råd att förlora ännu ett krig mot Tigray. Då riskerar han att falla. Han har inte heller råd att förlora för mycket av Eritreas militära kapacitet eftersom det gör landet sårbart för en efterföljande TDF-offensiv eller öppnar för eventuella uppror inom landet. TDF uppmanar samtidigt aktivt eritreanska soldater och officerare att hoppa av och ansluta sig till den eritreanska oppositionen i Tigray. Aktivister och oppositionella i exil vädrar blod och har på nytt börjat driva på för en eritreansk exilregering, fastän detta har misslyckats två gånger tidigare på grund av den stora misstänksamheten och splittringen bland eritreanska grupper – ett resultat av den söndra och härska-teknik som Isaias Afwerki har bedrivit och av fruktan för den eritreanska statens övervakning.

En bro över Tekezefloden i västra Tigray har förstörts. Därmed har en avgörande försörjningled för nödhjälp till den svältdrabbade regionen kapats enligt hjälporganisationer. Foto: Roger Sandberg/Medical Teams International via AP/TT

Den förre etiopiske överbefälhavaren och högt uppsatte militäre ledaren inom TPLF, generallöjtnant Tsadkan Gebretensae, gick i pension efter det eritreansk-etiopiska kriget 2001, men är nu tillbaka i fält där han ingår i den militära ledningen hos TDF:s styrkor mot Eritrea. I en intervju nyligen sade han att den eritreanska armén har två val:
– Antingen lämnar de Tigray snabbt, återvänder till sitt land och förlänger sina liv – om de nu har någon framtid, det är det eritreanska folkets sak att avgöra. Eller så bestämmer de sig för att stanna kvar i Tigray och försöka avsluta kriget här. I så fall kommer deras död att påskyndas.

Som väntat drog president Isaias Afwerki tillbaka sina styrkor till norra Tigray (mot gränsen mot Eritrea) då TDF:s offensiv besegrade de etiopiska styrkorna. Isaias var inte villig att offra sin armé för att rädda Abiy Ahmeds kampanj mot Tigray. Eritrea hade redan i mars upprättat reträttbefästningar i den norra delen av regionen och har grävt nya skyttegravar på sin sida om gränsen. Dessa bemannas nu av retirerande eritreanska styrkor.

Enligt rapporter från diplomater i huvudstaden Asmara anklagar nu också regeringen TDF för att förbereda ett angrepp på Eritrea. Styret i Tigray har sagt att det ska befria hela sitt territorium, vilket öppnar för att TDF ska fortsätta sin offensiv mot de eritreanska styrkorna.

Nya sanktioner

2009 införde FN:s säkerhetsråd sanktioner mot Eritrea på grund av landets destabiliserande roll på Afrikas horn, där regimen beskylldes för att elda på konflikterna i Somalia och Djibouti. TPLF och EPRDF, som då tillsammans utgjorde den etiopiska regeringen, samlade tillsammans med Djibouti stöd från alla afrikanska länder för sanktioner mot Eritrea. Som ett led i den etiopisk-eritreanska fredsdeklarationen 2018, och på begäran av Abiy Ahmed, hävde FN sanktionerna mot Eritrea. Idag, på grund av krigsbrott och andra grymheter som begåtts i Tigray, har USA infört ensidiga sanktioner mot de stridande parterna och diskussionen har väckts om att återinföra FN-sanktioner mot Eritrea.

En ung Dawit Isaak före flykten till Sverige. Foto: Privat.

Över 90 procent av befolkningen i Tigray är nu beroende av nödhjälp på grund av kriget eftersom mat och jordbruksutrustning har plundrats och förstörts. Ändå ger den etiopiska regeringen inte hjälporganisationer tillträde och efter tillbakadragandet från centralorten Mekele i Tigray har den effektivt strypt alla försörjningslinjer till regionen. Oron för en svältkatastrof av bibliska mått med hundratusentals döda har fått USA och andra aktörer att öka pressen på den etiopiska regeringen om att förhandla fram en genuin humanitär vapenvila. Dessvärre har Addis Abeba när detta skrivs inte accepterat.

Krigets utgång avgör

30 år efter självständigheten är det eritreanska folket mer splittrat än någonsin tidigare. Hundratusentals unga har de senaste två årtiondena flytt landet, undan evig militärtjänst och kränkningar av mänskliga rättigheter. Oppositionspartier är förbjudna, oberoende organisationer existerar inte och den gamla regimen är genomkorrupt och moraliskt bankrutt.

Än så länge är det ingenting som tyder på att president Isaias Afwerki är på väg att skapa ett öppnare samhälle och initiera några politiska reformer. Han fortsätter den militära mobiliseringen och lägger fram kriget mot Tigray som ett nytt hot mot Eritrea och dess folk. Därför är det ingenting i detta läge som tyder på att Dawit Isaak och andra samvetsfångar i eritreanska fängelser är på väg att släppas. Troligen avgörs hans och de andras fall av hur kriget fortlöper och vad resultatet av det blir.

Om TDF och styret i Tigray lyckas med att slå tillbaka den etiopiska armén helt och frigör sitt territorium kommer de därefter förmodligen skynda på ett regimskifte i Eritrea i samarbete med eritreanska oppositionsgrupper. I ett sådant scenario skulle troligen de tusentals politiska fångarna släppas fria över en natt.

Men, om landets starke man faller, vad händer då med en stat som saknar fungerande politiska och samhälleliga institutioner utöver militären? Hur Tigraykriget än slutar kan den eritreanska statens överlevnad stå på spel.