Unik klimatchans under pandemin kan gå om intet

– Klimatförändringarna är krisen som stannar med oss efter att pandemin är besegrad, slog EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen fast i sitt State of the Union-tal i Florens i maj.

Antingen agerar vi, eller så betalar vi priset för vår inaktivitet, underströk hon.

Det går nu att skönja en seger över coronaviruset i takt med att allt fler vaccineras och många samhällen så sakteliga återgår till det normala – även om vaccinationerna är mycket ojämnt fördelade över världen, och nya varianter av viruset oroar.

Men att återgå till det som sågs som normalt före pandemin kommer inte att vara hållbart för att begränsa den globala uppvärmningen till väl under två grader Celsius i linje med Parisavtalet. Klimatförändringarnas konsekvenser gör sig redan kända genom bland annat extremväder och smältande polarisar.

Redan tidigt i krisen talades det därför om att samhällsnedstängningarna som krävdes för att hindra smittspridningen också bör ses som en möjlighet till omstart. Frågan som aktualiseras när vi nu börjar ana ljuset i pandemitunneln är därför: vad är status för den gröna omställningen?

Ett framflyttat klimatår

Coronapandemin drog in över världen precis i upptakten till det som skulle bli ett nyckelår för det globala klimatarbetet. Under 2020 skulle stater inkomma med uppdaterade utsläppsmål i enlighet med Parisavtalet. Klimattoppmötet COP26, som skulle ägt rum i november 2020, sågs som en nyckel till att öka ambitionerna och det finansiella stödet till de fattigaste och mest sårbara länderna.

Mest sårbara. Klimatförändringar drabbar fattiga länder värst. Här försöker invånarna i staden Beira i Moçambique ta sig fram efter stormen Eloises härjningar i maj 2021. Foto: AP/TT

Istället kom året att präglas av reserestriktioner och social distansering, och de centrala klimat- och miljötoppmötena blev antingen inställda eller framflyttande. Samtidigt som en kraftig minskning av koldioxidutsläpp förutspåddes till följd av en krympande global ekonomi väcktes många frågor om hur kraften i klimatarbetet skulle påverkas av att politiskt fokus riktades mot coronakrisen.

De globala utsläppen av växthusgaser föll mycket riktigt under 2020, men minskningen blev inte lika stor som förutspått och utsläppen väntas öka igen när samhällen öppnar upp och produktion, global handel och resande rullar igång igen. Detta, sade många politiker och ekonomer, skulle förhindras genom att göra återhämtningen efter pandemin ”grön”, det vill säga att åtgärderna för att få igång ekonomier igen skulle bidra till minskad klimatpåverkan och möjliggörandet av en omställning mot hållbara samhällen.

Gröna tongångar

Även om vi ännu inte är ur pandemin är tongångarna i politiken fortsatt positiva till att krisen ska utnyttjas som en möjlighet till grön omställning. Med nya datum för de uppskjutna klimattoppmötena, en ny amerikansk president och Storbritanniens och Italiens sammanfallande värdskap för COP26 (i november 2021) och ordförandeskap för G7 respektive G20 talar omständigheterna för att en stor mobilisering för klimatet är möjlig.

När G7-ledarna möttes i brittiska Cornwall i mitten av juni var det med en amerikansk president som förkunnade att USA är tillbaka vid det internationella förhandlingsbordet. Redan under sin första dag i ämbetet hade Joe Biden skrivit på den verkställande ordern att återansluta landet till Parisavtalet och i april samlade han 40 världsledare till ett virtuellt toppmöte med syftet att kraftsamla mot klimatkrisen. Under mötet tillkännagavs USA:s nationella åtaganden för att nå avtalets utsläppsmål och flera av världens största utsläppsländer, däribland Kina, Indien och Brasilien, förnyade sina löften.

Även på G7-mötet spelade den gröna återhämtningen en huvudroll. Under slagorden Build Back Better, ett eko från Bidens nationella infrastrukturplan, förkunnade gruppen en gemensam intention att sätta ”klimat, biologisk mångfald och miljö i centrum för sina covid-19-relaterade återhämtningsstrategier”.

Inte nöjda. Demonstranter utklädda till G7-ledarna illustrerar vid mötet i juni vad som väntar om inte politikerna förmår stoppa uppvärmningen. Foto: Jon Super/AP/TT

”People, Planet and Prosperity”

Men G7, som när det bildades på 1970-talet stod för 80 procent av världens totala BNP, står idag för runt 40 procent och gruppens relevans har ifrågasatts, även om G7 fortsatt ses som ett användbart forum där likasinnade stater kan förhandla och reda ut oenigheter. Det är istället G20-konstellationen, som står för 85 procent av världens BNP, 80 procent av de globala utsläppen av växthusgaser och två tredjedelar av världens befolkning, som kan ses som det huvudsakliga forumet för internationellt ekonomiskt samarbete.

På det kommande G20-toppmötet i slutet av oktober är temat under det italienska ordförandeskapet inte tre “B”, som i USA, utan tre “P” –People, Planet and Prosperity, som ska spegla gruppens ambition att ta en ledande roll i att säkra en snabb, inkluderande och grön återhämtning från pandemin.

Av dessa tongångar att döma går de största utsläppsländerna i enad front mot COP26 med tydlig uttalad ambition att när restriktionerna lättar ska de omvandlas till gröna samhällen som är redo att ta sig an klimatkrisen. Samtidigt är världen i den värsta recessionen sedan andra världskriget med en minskning i den globala ekonomin med 3,5 procent under 2020, en arbetslöshet som ökat med 1,1 procentenheter och en drastiskt ökad ekonomisk ojämlikhet både inom och mellan länder.

Mot bakgrund av det ekonomiska läget är frågan om de politiska ambitionerna i tillräcklig utsträckning backas upp av investeringar för en grön omställning.

Det korta svaret är: inte ännu.

Dystra siffror

Världens 50 största ekonomier har sammanlagt tillkännagivit motsvarande över 120 000 miljarder kronor, motsvarande 25 gånger Sveriges BNP, till covidåtgärder under 2020. I en sammanställning från FN:s miljöprogram Unep framkommer det att endast 2,5  procent av dessa utgifter förutspås bidra till ökad hållbarhet. En stor andel av utgifterna har varit i form av krishantering för att rädda liv och människors uppehällen, men även bland de mer långsiktiga investeringarna för återuppbyggnad (16 000 miljarder kronor) förutspås endast 18 procent bidra till ökad hållbarhet.

Stora andelar av de gröna åtgärderna är kopplade till sektorerna energi (16 procent) och transport (20 procent) vilket är positivt då de ofta står för en stor andel av staters koldioxidutsläpp. Samtidigt har mer resurser lagts på fossila bränslen än förnybara energikällor och åtgärderna inom industri och luftfart bedömts få mixade eller negativa resultat på miljön. De stora räddningspaketen för flygbolag i bland annat Sverige, Tyskland, Sydkorea, Storbritannien och USA, utan krav på gröna motåtgärder, är bara ett exempel på hur återhämtningen missar viktiga gröna chanser. Slutnotan för att rädda flygbolagen kommer dessutom troligtvis att höjas ytterligare då efterfrågan på flyg varit fortsatt låg under 2021.

Ambitiös satsning stoppad. Vicepresident Kamala Harris besöker ett laboratorium för ren energi i Wisconsin i ett försök att sälja in president Bidens stora infrastrukturplan som inkluderade omfattande gröna satningar. Planen stötte emellertid på patrull i senaten och fick bantas. Foto: Susan Walsh/AP/TT

Bidens omfattande infrastrukturplan, motsvarande cirka 17 000 miljarder kronor, skulle bli den största gröna satsningen någonsin och sätta landet på rätt kurs för att nå sina utsläppsminskningsmål på 50–52 procent jämfört med 2005. Men planen fastnade i senaten och istället förhandlades ett nytt förslag fram där budgeten nästan har halverats och de gröna initiativen fått ta rejäla kliv bakåt eller tagits bort helt.

Stort EU-paket

De globala gröna investeringarna har dock ökat generellt under 2020. Med hänsyn till både relativ storlek på ekonomierna och de gröna investeringarnas andel av BNP ligger Danmark, Finland, Norge, Tyskland, Frankrike och Polen i ledningen. Många länder har dock inte spenderat en krona på grön omställning i sina åtgärdspaket.

Länderna som leder topplistan för gröna återhämtningsåtgärder har större ekonomiska möjligheter än tillväxt- och utvecklingsländer att spendera pengar på både kortsiktiga krispaket och långsiktiga återhämtningsåtgärder. Nästan alla utvecklingsekonomier har istället drabbats hårt av snabbt växande statsskulder till följd av ökade utgifter och minskad tillväxt och handel. För att ge de värst drabbade ekonomierna andrum under pandemin har Internationella valutafonden (IMF) infört skuldlättnader och finansiell assistans, för att pengar ska kunna läggas på vitala sociala och ekonomiska åtgärder istället för dyra räntor. Motkraven för lättnaderna har varit finansiell stabilitet och insyn, men inte grön omställning.

De budgeterade åtgärderna pekar hittills på en övervikt av sådana med oförändrad eller negativ inverkan på klimatet. Dock inkluderar de nuvarande siffrorna inte EU:s kommande stimulanspaket, Next Generation EU (nästan 8 000 miljarder kronor), där den största delen av pengarna ingår i den så kallade faciliteten för återhämtning och resiliens (knappt 7 000 miljarder kronor). Det är det hittills största gröna ekonomiska stimulanspaket som tillkännagivits.

EU:s medlemsländer har sedan sista april 2021 kunnat ansöka om att få ta del av detta genom att lämna in nationella planer för återhämtning i pandemins spår. Förutsättningarna för att medlemsstaterna beviljas medel från återhämtningsfonden är att minst en tredjedel spenderas på projekt som stöder gröna åtgärder. Hittills har 16 medlemsländer fått sina planer godkända av EU-kommissionen och inväntar beslut  från EU-ländernas ekonomi- och finansministrar. Det här ger tyngd åt ambitionsförklaringarna från EU:s sida och ny kraft i det gröna återhämtningslandskapet.

Aldrig optimalt läge

Trots att många stjärnor står rätt visar återhämtningspaketen i de flesta fall på flera missade möjligheter och att inte ens avancerade ekonomier lyckats översätta sina ambitioner till konkret handling. Det krävs med andra ord att de gröna ordalagen följs upp av bindande avtal för att övertyga både länder och företag som vill behålla den fossila ekonomin att verklig förändring är på väg.

Den krassa realiteten är att det aldrig kommer att komma ett optimalt tillfälle för en smärtfri, hållbar samhällsomställning. Tillfället vi har nu är unikt och det är upp till världsledarna att se till att det inte försummas.