Ickevåld lyckas alltmer sällan

Belarus, Myanmar och Hongkong speglar en bredare utveckling. I en nyutgiven bok visar den ledande forskaren på området Erica Chenoweth att framgångarna för ickevåldsuppror har minskat det senaste årtiondet. Från att successivt ha blivit allt mer framgångsrika har denna trend nu vänt och folkliga uppror utan vapen når alltmer sällan sina mål. I slutet av 1990-talet var 65 procent av alla ickevåldsuppror framgångsrika, 2019 hade den siffran nästan halverats och sjunkit till 34 procent.

Ickevåldsuppror är folkliga masskampanjer för förändring – av regeringsmakten eller för utvidgat självstyre inom ett territorium – där grupper av oppositionella verkar utanför institutionella ramverk, men utan att använda våld. Vi ser ofta bilder av stora demonstrationer, men dessa folkliga rörelser använder sig av en uppsjö metoder för att utmana auktoritära och korrupta makthavare, såsom strejker, bojkotter, symboliska aktioner och uppbyggandet av alternativa organisationer och strukturer.

Från Gandhi och framåt

Historiskt sett har denna typ av ickevåldsrörelser visat sig kunna skapa stora, avgörande förändringar i riktning mot demokrati, självbestämmande och ökad respekt för mänskliga rättigheter. Mest känd är naturligtvis den långa ickevåldskampen i Indien under ledning av mahatma Gandhi mot den brittiska kolonialmakten. Vågen av folkliga ickevåldsuppror i forna Sovjetblocket i slutet av 1980-talet – de strejkande polackerna, de sjungande balterna och de tjeckoslovakiska studenterna och kulturarbetarna som ockuperade teatrarna och universiteten – bidrog till att rasera en militärallians och skapa demokrati i länder som under årtionden levt under auktoritära system. Närmare vår samtid har vi sett hur ickevåldsuppror i Tunisien 2011, Burkina Faso 2014 och Sudan 2019 lyckats driva fram nya, mer demokratiska statsskick.

Förebilden. Den legendariske ickevåldskämpen mahatma Gandhi fick det brittiska imperiet på fall. Här anländer han till England 1931. Foto: AP/TT

Dessa uppror visar tydligt att ickevåld som strategi i sociala konflikter är något helt annat än passivitet, underkastelse och undergivenhet. De visar på kraften till förändring som är möjlig genom folklig mobilisering, där grupper genom organisationer, nätverk och kampanjer organiserar sig och gör motstånd mot rådande ordning men utan användning av våld, vapen eller hot.

Protester för smala

Forskningen är inte överens om de huvudsakliga skälen till att ickevåldsupproren inte längre tycks nå samma framgångar. Men det går att utröna tre huvudsakliga förklaringar.

För det första kan det vara så att de auktoritära staternas ledare har blivit mer effektiva i sitt sätt att bemöta folkliga ickevåldsuppror. De har studerat och lärt sig från tidigare uppror, i egna eller andra länder. Auktoritära stater har successivt flyttat fram sina positioner, och det har skett en global förskjutning bort från demokratiska normer och institutioner. Globala översikter (såsom V-DEM-datan från Göteborgs universitet som mäter demokrati runt om i världen), visar en oroande trend med avdemokratisering: allt fler människor bor i länder som rör sig i en auktoritär riktning. Utrymmet för det civila samhället har krympt. Regimer pressar tillbaka fria medier. Vågen av auktoritär populism som svept genom världen har stärkt självförtroendet och förmågan hos ickedemokratiska regimer.

En del regimkritiker tar nu till vapen i Myanmar. Protesterande med motståndssymbolen, tre fingrar, i en ickevåldsaktion mot juntan i april 2021 i storstaden Yangon. Foto: AP/TT

För det andra kan det vara så att ickevåldsupproren själva har ändrat karaktär. Detta är forskaren Erica Chenoweths huvudsakliga förklaring. Hon visar att dagens ickevåldsuppror är mindre än tidigare. Oppositionella lyckas visserligen mobilisera många, men inte lika stor andel av befolkningen som tidigare. Och detta är viktigt: förmågan till mobilisering av stora folkmassor till protester och olika former av samarbetsvägran med regimer är just det som kan göra ickevåldsuppror så framgångsrika, i jämförelse med väpnade uppror. Men istället för att bredda motståndets former förlitar sig dagens ickevåldsuppror i huvudsak endast på demonstrationer.

Sociala medier

Upproren tenderar dessutom att ha en mer decentraliserad nätverkskaraktär, vilket kan försvåra möjligheterna för ickevåldsupproren att fatta strategiska beslut och skapa dialog med den utmanade regimen och dess anhängare. Den ökade användningen av sociala medier kan möjligen spela in här: det blir lättare att organisera protester men rörelserna blir inte lika väl förberedda och välorganiserade. En annan faktor som kan spela en roll är att proteströrelserna i ökad utsträckning har haft ”radikala flanker”, med andra ord grupperingar i marginalen av de folkliga upproren som använt sig av våldsamma upplopp.

Demokratiaktivisten Lee Cheuk-yan (mitten) på väg in i domstol i Hongkong i april 2021. Han och flera ledare fälldes för protesterna, fastän de var fredliga. Foto: Kin Cheung/AP/TT

Men det kan också – för det tredje – handla om det förändrade internationella systemet. Med USA:s minskade roll i världen, som föregick men accelererade med Donald Trump, har utrymmet för andra stormakter vuxit. Länder som Kina och Ryssland har ökat sin makt och sina anspråk på den internationella scenen. Detta har försvagat det multilaterala samarbetet och bakbundit FN:s säkerhetsråd så att det inte kan agera effektivt i konflikter som Myanmar, Belarus och Hongkong. Även om ickevåldsuppror vanligen inte når framgång tack vare utländsk uppbackning kan tillbakadragandet av stöd från viktiga allierade påverka utfallen.

Ger resultat senare?

Dessa tre förklaringar är inte nödvändigtvis ömsesidigt uteslutande. Auktoritära staters ökade förmåga att slå tillbaka, rörelsernas minskade organiseringsförmåga samt det internationella systemets utveckling är trender som hakar i och förstärker varandra.

Ougadougou, 2014. Ibland går det även i modern tid. I Burkina Faso störtades president Blaise Compaoré efter fredliga protester. Foto: Theo Renaut/AP/TT

Men sista ordet är inte sagt om vad som är ”framgång” när det gäller ickevåldsuppror. Vi vet inte utfallet på längre sikt i Belarus, Hongkong, Myanmar eller andra länder där människor protesterat och kräver sina demokratiska rättigheter. Att utvärdera framgång när det gäller ickevåldsuppror är svårt. De kan ha effekt även om de inte är omedelbart framgångsrika. Ett exempel: ickevåldsupproret 2007 i Myanmar – det som kom att kallas saffransrevolutionen – misslyckades och krossades genom den militära juntans repression, men upproret lade grunden till den stegvisa demokratisering av landet som skedde (innan den fick ett abrupt slut i och med militärkuppen den 1 februari i år).

Genom folkliga ickevåldsuppror kan medborgare skapa nya normer, lära sig organisera sig i nya former, förstå sin roll i att bidra till politisk förändring och lägga grunden för demokratiska samhällen. Även det som tycks vara misslyckanden på kort sikt kan skapa bestående förändring på längre sikt.