Pandemin skjuter ner de globala utvecklingsmålen

Agenda 2030 och de 17 globala målen för hållbar utveckling är mål som världens länder gemensamt beslutat om. De syftar till att påskynda att utrota fattigdomen, stoppa klimatförändringar och skapa fredliga och trygga samhällen. Sedan pandemin bröt ut går den mänskliga utvecklingen dock bakåt.

De globala målen antogs av världens stats- och regeringschefer i september 2015. Då rådde optimism. Utvecklingen globalt i flera av målen gick i rätt riktning och med kraftansträngningar skulle man kunna nå positiva resultat fram till 2030.

Men det var då. Nu ser det betydligt dystrare ut. FN:s utvecklingsorgan UNDP uppskattar att det som kallas global mänsklig utveckling – ett mått som består av en kombination av utbildning, hälsa och levnadsstandard – under 2020 minskade för första gången sedan 1990 då begreppet uppfanns och började mätas. Detta som ett resultat av coronapandemin.

Många fattiga småbrukare på landsbygden har haft det svårt under pandemin. Körsbärsodlare i indiska Kashmir hör till dem som nu hoppas på en uppgång. Foto: Dar Yasin/AP/TT

– Världen har upplevt många kriser de senaste 30 åren, inklusive finanskrisen 2007−2009. Varje kris har varit ett hårt slag mot mänsklig utveckling men totalt sett har utvecklingen ändå gått framåt år för år. Covid-19, som slagit mot såväl hälsa och utbildning som jobb, kan komma att bryta den trenden, säger UNDP-chefen Achim Steiner i ett uttalande.

Halv miljard fler fattiga

De redan mest utsatta är de som drabbas först av de negativa konsekvenserna.

Det första målet, ingen fattigdom, ligger till grund för alla de andra. Trots snabb ekonomisk utveckling i Indien och Kina, som har lyft många miljoner människor ur armod, levde enligt FN fortfarande 736 miljoner människor på mindre än 1,9 dollar om dagen 2015.

På grund av coronapandemin riskerar ytterligare en halv miljard människor att falla ner i fattigdom (se även denna artikel i Utrikesmagasinet från den 14 april 2021 om pandemins effekter i Afrika).

Med fattigdomen och klimatförändringarna (mål 13) ökar hungern (mål 2). Samtidigt som tillgång till hälsa (mål 3) och utbildning (mål 4) minskar både som ett resultat av pandemin och ett ökat behov. Pandemin har också orsakat ökad arbetslöshet (mål 8), uppskjuten vård och social isolering (mål 16).

Hunger i Frankrike på grund av pandemin. Bönder delar ut mat i staden Lille i mars 2021. Foto: Michel Spingler/AP/TT

En annan pågående trend, och som covid-19 påskyndat, är att ojämlikheterna (mål 10) på jorden växer. Miljardärer och företag blir allt rikare och utsatta länder halkar efter. Skillnaderna ökar vad gäller tillgång till inkomst, mat, mark, hälsa och utbildning, särskilt på landsbygden, där de flesta fattiga bor.

Ojämlikhetsvirus

Oxfam International har kallat coronapandemin för ett ojämlikhetsvirus. I januari 2021 släppte hjälporganisationen en rapport just med namnet The Inequality Virus som visar att det kan ta över ett årtionde innan världen är nere på samma fattigdomsnivåer som före pandemin.

– Det är den största skillnaden sedan vi började mäta ojämlikhet, säger Gabriela Bucher, direktör på Oxfam, i ett uttalande.

Det innebär att de globala målens ledord, Leave No One Behind – ”lämna ingen på efterkälken” – är längre från att bli verklighet än på mycket länge. Enligt mål nummer 10, minskad ojämlikhet, är grunden för ett hållbart samhälle att resurserna, liksom det ekonomiska, sociala och politiska inflytandet, fördelas rättvist. Det är i sin tur en förutsättning för att uppnå mål 16: fredliga och inkluderande samhällen.

"Jag vill lära mig i skolan". Protest utanför utbildningsdepartementet i Argentinas huvudstad Buenos Aires i april 2021. Foto: Victor R. Caivano/AP/TT

I januari 2020, det vill säga innan coronapandemin tog världen i sitt grepp, publicerade FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor, Undesa, en rapport som visade att inkomstskillnaderna ökade i de flesta industriländer och i en del medelinkomstländer, inklusive det ekonomiskt mycket snabbväxande Kina.

Chock för utbildning

I rapporten undersöks hur ojämlikheten påverkas av fyra ”megatrender” i världen: teknologisk innovation, klimatförändringar, urbanisering och internationell migration. Samtidigt som den teknologiska utvecklingen kan leda till nya möjligheter inom sjukvård, utbildning och produktion halkar en del samhällsgrupper efter i utvecklingen. Klimatförändringarna driver på forskning och innovation, men slår hårt mot fattiga länder och de som är hänvisade åt att överleva på småskaligt jordbruk. Den växande ojämlikheten i form av ekonomisk misär, ojämlikhet och otrygga arbeten ligger enligt FN-chefen António Guterres bakom många av de sociala massprotester som ägde rum i världen 2019.

Coronapandemin har även inneburit att ojämlikheten växt också när det handlar om tillgång till hälsovård och utbildning – två andra globala mål. Exempelvis har urfolk och andra minoriteter, som i de flesta länder lever i en mer utsatt position än majoritetsbefolkningen, i större utsträckning drabbats av viruset. Och vad beträffar utbildningen talar FN om den största störningen av systemen någonsin då uppskattningsvis 1,6 miljarder elever i mer än 190 länder på alla kontinenter drabbas.

Jämställdheten (mål 5) har också backat under coronapandemin. Enligt en färsk rapport, Global Gender Gap Report 2021, kommer det att ta en generation längre, 135 år istället för 100 år, att uppnå global jämställdhet mellan könen på grund av pandemin.

Enligt FN och hundratals andra aktörer har kvinnor drabbats hårdare och i större utsträckning av pandemin än män inom en rad områden. I en analys gjord av Center for Global Development och som baserats på 400 studier fastslås just detta. Kvinnor i låg- och medelinkomstländer har drabbats absolut hårdast och betalat ett oproportionellt högt pris för krisen.

EU missade jämställdheten

Utifrån detta är det viktigt med riktade insatser mot pandemins negativa effekter. I studien från Center for Global Development tittar man på vad närmare 200 aktörer har gjort globalt för att dämpa krisen. I studien konstateras att institutioner som Världsbanken, Asiatiska utvecklingsbanken och Afrikanska utvecklingsbanken gjort fler insatser än de nationella regeringarna. Men även de kunde ha gjort mer.

Inget internet. Fattiga romska barn i Ungern hör till dem som har haft svårt att tillgodogöra sig distansundervisning under pandemin. Foto: Laszlo Balogh/AP/TT

Idag finns få tecken på att jämställdheten sätts i centrum för stödpaket. Ekonomerna Elisabeth Klatzer och Azzurra Rinaldi har på uppdrag av den tyska EU-parlamentarikern Alexandra Geese (De gröna) granskat unionens återhämtningspaket ur ett jämställdhetsperspektiv. Detta historiska ekonomiska stödpaket är EU:s plan för att svara upp mot coronapandemin och dess sociala och ekonomiska konsekvenser. Enligt de båda ekonomernas rapport framkommer att det helt saknas analyser av hur jämställdheten kommer att påverkas av insatserna. Det innebär att trots att pandemin drabbat kvinnorna hårdast på flera sätt har EU inte tagit fram riktade insatser så att stödpaketet ska gynna både män och kvinnor i lika omfattning.

Covid-19 sätter hela Agenda 2030 på spel. De 17 globala målen innebar en jätteutmaning för FN och världens stater redan före pandemin. Sedan dess har smittan visat att de är ännu viktigare. Covid-19 har inte bara blottlagt ojämlikheter och svagheter i samhällen och nationer, utan även visat hur viktigt det är med offentliga institutioner, framför allt hälso- och sjukvård, liksom forskning och utbildning. Även värdiga arbets- och levnadsförhållanden, som bidrar till att minska riskerna för smittspridning, är fundamentala för världens befolkning. Här kan säkert viktiga lärdomar dras.