Propaganda på steroider när Kinas kommunistparti fyller 100

”Partiet är som Gud. Han är överallt. Du kan bara inte se honom.”

Citatet kommer från en universitetsprofessor i Peking och inleder Richard McGregors bok ”Partiet” från 2010, som handlar om hur Kommunistpartiet styr Folkrepubliken Kina och genomtränger hela samhället på ett sätt som vi västerlänningar inte är vana vid att politiska partier gör. Boken är en detaljerad beskrivning av hur anpassningsbart partiet är och har varit i bemötandet av olika utmaningar som hotar dess maktinnehav.

Den 1 juli är det 100 år sedan Kinas kommunistparti, KKP, grundades i Shanghai av 13 unga män som inspirerats av den sovjetiska revolutionen 1917 och Fjärdemajrörelsen 1919, som uppstod efter Versaille-fredsavtalet där Kina förlorade den tyska koncessionen i Shandong till Japan.

Det kinesiska kommunistpartiet ansågs initialt inte vara tillräckligt sofistikerat av de sovjetiska kommissarierna, som normalt gärna hjälpte till att starta systerpartier i andra länder. Kanske har det varit räddningen för KKP, som istället för att följa strikta marxistiska dogmer att det skulle vara proletariatet, arbetarna, som gjorde revolution, tvingades anpassa sig efter kinesiska förhållanden.

Patriotiska filmer

I Kina blev det bönderna som stod bakom revolutionen, inte minst för att landet var så eftersatt i industrialiseringen att det helt enkelt inte fanns så många industriarbetare som skulle kunna omstörta samhället. Likaså fokuserade partiet mer på att bekämpa imperialism, ena Kina och skapa förutsättningar för att återfå sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket ledde till att även kineser utomlands stöttade dess strävan. Partiet lierade sig också med etniska minoriteter och religiösa grupper genom sin så kallade enhetsfront, som är aktiv än idag.

Peking piffas. En arbetare smyckar en vägg med rosor inför Kommunistpartiets hundraårsjubileum den 1 juli 2021. Foto: Andy Wong/AP/TT

Folkrepublikens propagandamaskineri ligger inte på latsidan när det gäller att minnas detta och biografer har sedan i våras beordrats att visa patriotiska filmer minst två gånger i veckan. Titlar som ”Den röda solen”, ett annat namn för Mao Zedong, och ”Offret” som handlar om Koreakriget där Wu Jing, Kinas störste actionskådespelare, spelar en av huvudrollerna, går nu på biograferna. På årsdagen väntas filmen ”1921”, om partiets grundande, ha biopremiär. Den är fullspäckad med kända kinesiska skådespelare, nya talanger som valts ut genom X Factor-liknande tävlingar och en bildskön pojkbandsstjärna spelar den unge Mao.

De över 91 miljoner partimedlemmarna har uppmanats att studera rörelsens historia och besöka historiskt viktiga platser i landet, dit även utländska journalister har blivit vallade. På tunnelbanor och bussar sänds videoklipp om partihjältar och på TV sänds serier om hur partiet förändrat landet i grunden sedan 1949 genom ekonomisk tillväxt och fattigdomsbekämpning, något en majoritet av kineserna med säkerhet känner igen sig i.

Sin vana trogen har säkerhetsapparaten sett till att oskadliggöra alla potentiella bråkmakare, som människorättsadvokater och dissidenter av olika slag, genom att gripa folk och sätta andra i temporär husarrest samtidigt som censuren gått upp i högvarv. Inget får störa hundraårsfirandet.

”Utraderat fattigdomen”

Historien som presenteras handlar om hur Partiet enade landet, bekämpade kolonisatörerna och de japanska ockupanterna och till slut lyckades ta över makten genom att 1949 utropa Folkrepubliken Kina. Med några få villospår, som Kulturrevolutionen 1966–76 och ”villfarelserna” till följd av västinfluenser i slutet av 1980-talet, har partiet oförtröttligt arbetat för att skapa ett rikare Kina, som nu håller på att återta sin rättmätiga plats i världsordningen, enligt officiella partiorgan.

En skådespelare i rollen som Mao Zedong framträder vid den bas i Yan’an i nordöstra Kina där Kommunistpartiets ledare planerade den revolution som förde det till makten 1949. Foto: Ng Han Guan/AP/TT

Det är inte en slump att president Xi Jinping i början av året kallade till ett möte där han förkunnade att partiet hade utraderat fattigdomen och att man nu, enligt plan, uppnått målet att vara en måttligt rik nation till just året 2021. Nästa mål är att vara en rik socialistisk, högteknologisk och militärt stark nation till 2049 vid hundraårsjubileet av Folkrepublikens bildande.

Hur har då Kommunistpartiet lyckats behålla makten så länge och vara så pass framgångsrikt bland den folkliga opinionen i Kina? Mycket handlar om att partiet äger sin historia. Genom propaganda via medier och utbildningsväsende har partiet kunnat kontrollera historieskrivningen. Exempelvis talar ingen om de mellan 30 och 45 miljoner kineser som svalt ihjäl under Det stora språnget runt 1957–59 när Kina kollektiviserade jordbruket och hade som mål att gå om Storbritannien i stålproduktion på bara några år. Ingen talar heller högt om vad som hände 1989, när demokratidemonstrationerna slogs ned vid massakern kring Himmelska fridens torg i Peking. Partiet har också noga studerat vad som ledde fram till Sovjets fall för att undvika detta.

Partiet in i näringslivet

Till sin hjälp har man också allmän glömska där det helt enkelt är farligt att tala om partiets baksidor. Föräldrar berättar inte för sina barn vad de gjorde i sin ungdom som rödgardister när unga kineser jagade sina lärare och andra partifiender under våldsamma former under Kulturrevolutionen. Uppskattningsvis 36 miljoner kineser drabbades hårt av förföljelserna och 1 miljon av dem dog till följd av dessa uppror, iscensatta av Mao och hans närmaste för att skapa lojalitet till ledaren och partiet. 

Kinas president Xi Jinping (pekar), med företrädarna Jiang Zemin (till höger om Xi) och Hu Jintao (vänster), samt premiärminister Li Keqiang (längst till höger) vid firandet av Folkrepubliken Kinas 70-årsdag 2019. Foto: Ng Han Guan/AP/TT

En annan orsak är att partiet varit väldigt duktigt på att anpassa sig till sin närmiljö. Efter Kulturrevolutionen och Maos död 1976 var landets ekonomi i spillror och långt ifrån den dröm om en stark nation som fört partiet till makten 1949. I slutet av 1978 införde Kinas då starke man Deng Xiaoping ekonomiska reformer och myntade orden ”det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den kan fånga råttor”. Han satte på så sätt igång en osannolik ekonomisk tillväxt med hjälp av utländska investeringar och inhemsk uppdämd kapitalistisk anda.

På senare år har partiet börjat inkorporera även de tidigare så förhatliga kapitalisterna genom att erbjuda dem medlemskap som ett sätt att oskadliggöra framtida kontrahenter. Idag går det inte att vara framgångsrik affärsman utan att vara medlem i partiet eller åtminstone ha goda relationer med partiföreträdare. Under Xi Jinping har partiet dessutom börjat äta sig in i det privata näringslivet alltmer genom krav på partikommittéer i privata bolag, framför allt i de viktiga högteknologiska bolag som hanterar stora mängder data såsom Tencent, Alibaba och Huawei. Statliga företag ökar också sitt inflytande.

Kommunistparti på export

Partiet har förvisso länge varit en eftertraktad vipklubb för många karriärister. Det är svårt att bli medlem och ofta är det kursettorna på universitetens utbildningar som erbjuds medlemskap. Genom det kan man få bra arbeten, tillgång till information om nya politiska påbud och krediter genom statliga banker, samt lära känna viktiga personer som kan gynna ens karriär. Många som gått med i partiet är knappast hårdföra marxister utan snarare opportunister. Det har gynnat framväxten av korruption inom rörelsen, något som Xi Jinping ägnat mycket kraft åt att bekämpa.

Under Xi har particellerna på företagen blivit mer politiska och ägnat sig åt politiska studier snarare än sociala aktiviteter. Xi har också lagt mycket energi på att ena partiet och framställt sig som dess kärna. Idag är han på samma politiska nivå som Mao och Deng Xiaoping och har sina tentakler överallt i beslutsfattandet. Borta är de interna fraktionsstriderna som präglade partiet framför allt under företrädaren Hu Jintao, men även under Deng Xiaoping när olika fraktioner ville gå olika snabbt fram med de ekonomiska reformerna.

Kvinna från yifolket, en etnisk minoritet som tvingats flytta från bergsbyar till nybyggda samhällen, som här i provinsen Sichuan i söder. Syftet är enligt Kommunistpartiet att bekämpa fattigdomen. Foto: Andy Wong/AP/TT

Idag framställer sig partiet som en enad monolit där Xis tankar och hans linjetal studeras i appen ”Studera Xi och stärk landet”. Xi är omgiven av lojala jasägare och de fraktioner som tidigare funnits i partiet har tryckts tillbaka. Det betyder inte att de inte längre finns, men de har tappat sin makt och bidar sannolikt sin tid. För Xi innebär ett lyckat hundraårsfirande också att han ökar sina möjligheter att sitta en tredje mandatperiod som ledare, vilket inte skett sedan Mao.

Så länge partiet fortsätter att tillhandahålla förbättrade levnadsförhållanden och står upp för nationen Kina genom sin selektiva propaganda kommer man att ha stöd av majoriteten av kineserna. Väst påstås allt oftare vilja beröva det kinesiska folket ekonomisk framgång och partiet har specifikt pekat ut västerländska krafter som orsaken till demonstrationerna i Hongkong. Coronakrisen har också utnyttjats för att övertyga kineserna att partistaten är bättre lämpad att hantera kriser än västerlandets demokratier.

Genom att peka ut västerländska influenser som störande för nationsbyggandet kan Kommunistpartiet också skapa nya vänner i andra länder som ogillar dessa. En ny fas i partiets historia kommer sannolikt att präglas av försök att exportera det kinesiska systemet, där auktoritär politisk makt och ekonomisk tillväxt beskrivs som framgångsrika metoder till gagn för folket.