Utmattad folkvilja och politisk teater när Iran går till val

En före detta president, Mahmoud Ahmadinejad, slingrar sig i timmar medan cirka 30 000 personer lyssnar och en del själva får komma till tals. I ett annat rum hålls ett samtal i över sex timmar med den politiskt inflytelserika före detta parlamentsledamoten Faezeh Hashemi, dotter till en av republikens grundare, expresident Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. Samtalet följs av 16 000 personer. Platsen där allt detta sker är Clubhouse, den nyligen lanserade ljudbaserade telefonappen.

Hur snabbt man i Iran anammade appen är symptomatiskt för behovet av rum där man kan diskutera politik. Många politiker och andra inflytelserika personer har suttit i maratonsessioner och diskuterat allt mellan himmel och jord, särskilt i ljuset av presidentvalet den 18 juni. Följaktligen har också många av dem som hoppades men inte får kandidera (som Ahmadinejad) deltagit i utfrågningar på plattformen. Frågorna som berörts har ibland varit känsliga och särskilt de rum som modereras av journalister inne i landet har behövt hantera eventuella reaktioner på samtalen. Det har inte alltid varit hög kvalitet eller god ton, men ändå en ”lära genom att praktisera”-process i politisk diskurs.

Svårbegripliga val

Iranska presidentval äger rum vart fjärde år och är i många avseenden inte lätta att förstå sig på. Detta är en halvauktoritär stat, det vill säga det finns element i systemet där folkets röst ska höras, men det finns också starka institutioner som i mångt och mycket är bortom deras kontroll. Den islamiska republiken är beroende av folklig legitimitet och systemet (nezam) har därför historiskt velat ha ett relativt högt valdeltagande för att kunna kontra anklagelser om förtryck och folkligt missnöje. Bortom årets presidentval hägrar dessutom ett annat val med än mer fördefinierade ramar: att utse efterträdaren till den nuvarande högste ledaren ayatolla Ali Khamenei som är 81 år och har cancer.

När kärnteknikavtalet slöts mellan FN:s fem permanenta medlemmar, Tyskland och Iran 2015 sågs det som en bekräftelse på de iranska reformisternas strävan att nå avspänning med västvärlden. Men efter valet av Donald Trump till president i USA 2016 har dessa förhoppningar begravts. Trump lämnade avtalet 2018 och införde en massiv sanktionsvåg mot Iran med syftet att knäcka den islamiska republiken eller tvinga den till en villkorslös kapitulation vid förhandlingsbordet. De sanktionerna är fortfarande i kraft och har i kombination med coronapandemin förstört den iranska ekonomin.

De sju som får ställa upp i presidentvalet den 18 juni: Mohsen Rezaei, f d befälhavare i Revolutionsgardet, Abdolnasser Hemmati, centralbankschef, Alireza Zakani, tidigare parlamentariker, Mohsen Mehralizadeh, tidigare provinsguvernör, Amir Hossein Ghazizadeh Hashemi, vice talman i parlamentet, Said Jalili, tidigare chefsförhand-lare i kärnteknikfrågor, samt Ebrahim Raisi, chef för rättsväsendet. Foto: AP/TT

Försvagade reformister

Därmed har reformisternas aktier sjunkit till botten. De är nu kraftigt försvagade eftersom deras vägledande idé om en borgfred med USA sköts i sank av Trump och av att efterträdaren Joe Biden först sent omsider har börjat förhandla om att gå tillbaka till kärnteknikavtalet. Reformisterna attackeras skoningslöst av landets konservativa grupper för att de över huvud taget gav sig in i att förhandla med USA, och har inte så mycket att sätta emot – i denna fråga visade sig den högste ledaren (ayatolla Khamenei) och de konservativas paranoida misstänksamhet mot USA för en gångs skull var rättfärdigad.

Men det innebär inte att de konservativa vunnit valet innan det ens har ägt rum. De olika konservativa falangerna, och de är många, är nämligen inte överens, vare sig om politiken eller vem som ska företräda dem. Det finns många konservativa politiker som vill bli president och de olika grupperna har därför svårt att enas kring en kandidat. I 2013 års valrörelse försökte tre av dem ha ett systematiskt samarbete, men likt ett popband bestående av idel pretentiösa sångare föll projektet samman.

Anrikning av uran i Natanz. När USA under Donald Trump lämnade det internationella avtalet om kärnteknik med Iran sjönk de reformistiska politikernas aktier till botten. Foto: IRIB via AP/TT

Deras nästa problem är att de sällan har en politisk vision, annat än att de kulturella friheter som en del reformister drömmer om utgör ett existentiellt hot mot den konservativa föreställningen om den islamiska republikens kärnvärden.

Dessa brister till trots har de konservativa en stark ställning i staten och ofta även i parlamentet. Det beror på att de besitter de positioner inom statsapparaten som tillsätts av den högste ledaren, till exempel chefen för rättsapparaten, chefen för statstelevisionen, och viktigast av allt: ledamöterna av Väktarrådet. Detta råd hade ursprungligen till uppgift att granska att parlamentets stiftade lagar var i enlighet med islam och sharia (som uttolkat av rådets sex rättslärda). Med tiden har de tillägnat sig mer och mer makt och granskar och godkänner kandidaterna till parlaments- och presidentval. Inför detta val har de dessutom sagt att även kandidater som de själva har godkänt kan diskvalificeras ifall de beter sig olämpligt i valrörelsen.

Raisi favorit

Då ledamöterna i huvudsak själva är väldigt konservativa innebär detta oftast att de underkänner namnkunniga reformistiska kandidater och även redan erfarna politiker som väckt misshag. Därigenom uppstår ofta den absurda situationen att tidigare presidenter inte får ställa upp igen. Väktarrådet blir därigenom nålsögat som alla som vill ställa upp i val måste ta sig igenom.

Favoriten i presidentvalet, konservative Ebrahim Raisi, spås av en del efterträda högste ledaren ayatolla Ali Khamenei, som syns på ett porträtt ovanför presidentkandidaten. Foto: Vahid Salemi/AP/TT

Rådets intolerans har varierat från val till val men i år har det överträffat sig självt – endast sju kandidater godkändes och av dem är fem konservativa. Den ende reformist som godkänts är tämligen okänd och den ende moderate kandidaten är den förre centralbankschefen Abdolnaser Hemmati, även han relativt obekant för befolkningen i stort. Den konservative kandidat som lyfts fram som favorit är chefen för landets rättsväsende Ebrahim Raisi. Han har haft en stadig karriär upp mot landets högsta beslutsfattande skikt. Det spekuleras även om att han byggs upp som efterträdare till Khamenei.

Allt detta låter ju som ett rätt förutsägbart teaterstycke där den ena sidan, som delvis har en ambivalent inställning till hela idén med folkvilja, sitter på alla kort och alla försök från andra delar av den tillåtna politiska skalan att staka ut en annan väg är dömda att misslyckas på förhand.

Fast riktigt så enkelt är det inte. Oavsett vilka som blir kandidater måste de under en kort och intensiv valrörelse (en dryg månad) debattera och utmärka sig från varandra, så att väljarna ska engagera sig till sådan grad att de går och röstar. Eftersom väljarna inte får välja kandidater fritt handlar valet ofta också om att rösta bort snarare än rösta fram någon. Kandidaterna må ha starka intressenter bakom sig, men så länge statsmaktens ambition är ett relativt högt valdeltagande måste även favoritkandidater göra bra ifrån sig i debatter och på kampanjmötena. Det generella omdömet efter de TV-debatter som hållits inför årets val är att ingen av kandidaterna var duktig på att föra sig eller visade talanger som röstmagnet.

Äta och behålla kakan

Faktum är att det smala spannet med kandidater rönt kritik inte bara från reformister och mittenpolitiker vars starkaste namn uteslutits utan även från konservativt håll. Det vill säga, de konservativa som fortfarande anser att det republikanska elementet (att folkviljan kommer till uttryck genom allmänna val) är viktigt ser hur Väktarrådets alltmer självsvåldiga manipulerande av valprocessen undergräver värdet i valen. Det leder i sin tur till lägre valdeltagande, en ond cirkel.

Mahmoud Ahmadinejad, som drev på det omtvistade kärnenergiprogrammet, under sin tid som president 2007. Men i år fick han inte ställa upp. Foto: Hasan Sarbakhshian/AP/TT

Andra konservativa ser snarare detta som ett egenvärde, de talar hellre om den islamiska staten Iran än den islamiska republiken Iran. Dessa röster har funnits länge men har fått mer luft under vingarna allt eftersom det inhemska politiska klimatet hårdnat och säkerhetsapparaten fått större utrymme för att definiera hot och motmedel.

Ju mer korrupta och oförmögna att bemöta människors problem som regering och stat blir, desto mer defensiva blir de. Detta kan förstås ses som dåligt självförtroende om inte dåligt samvete – man är rädd för vad folk skulle kunna uttrycka i ett val, hur kringskurna deras alternativ än är. Följaktligen finns allt fler röster som anser att lågt valdeltagande är acceptabelt, att val i vilket fall som helst inte löser några problem och att makten inte kan anförtros folkvalda representanter.

Samtidigt måste frågan om var systemets legitimitet ska komma ifrån ändå besvaras. Men precis som i många andra revolutioner riskerar nu även Iran att sluta cirkeln, att störta en monarki för att i slutändan ersätta den med ett annat fullt autokratiskt system. Möjligtvis kommer den nya ”monarkin” vara beständigare eftersom den än så länge bygger på en bredare form av politisk elit än den förra.

Reformism som pliktoptimism

Valrörelsen har just börjat så det är för tidigt att sia om vem som vinner. Vid flera tidigare tillfällen har den ”självklara” favoriten med systemet i ryggen förlorat. Hur kandidaterna lyckas debattera och i vilken mån de kan entusiasmera väljarna återstår att se. Statstelevisionen har strikt börjat censurera valbudskapen från olika kandidater men de kan inte täppa till sociala medier – och vill nog inte det heller fullt ut då dessa kan agera som säkerhetsventil.

Inga röstmagneter. Kandidaterna i årets presidentval anses inte vara några vidare debattörer. Foto: Morteza Fakhri Nezhad/YJC via AP/TT

Ett lågt valdeltagande kan gynna en säker konservativ kandidat som Raisi eftersom konservativa kärnväljare kommer att gå till valurnorna. Men även där är frågan hur mycket floran av konservativa kandidater och avsaknaden av en tydlig politisk plan även kan dämpa konservativa väljares lojalitet. Högt valdeltagande skulle tyda på att de som annars inte har något till övers för det politiska käbblet, och anser reformisterna skadeskjutna bortom räddning, ändå vill undvika en konservativ seger och försöker motverka den genom att rösta på vem som helst förutom de gynnade konservativa kandidaterna. I så fall ligger förre centralbankschefen Hemmati bra till, inte nödvändigtvis tack vare vad han själv vill eller kan ge uttryck för utan snarare för vad han inte är.

Den ofta förekommande diskussionen om att bojkotta valet är ännu högljuddare denna gång på grund av Väktarrådets beteende och detta är ett smärtsamt vägskäl där de röstberättigade måste välja mellan pest och kolera. Att inte delta ger fritt spelrum åt de konservativa, att delta kan lätt användas som intäkt för att man accepterar Väktarrådets manipulation av valprocessen som grundval för hur politik ska föras i landet.

Någonstans blir den avgörande frågan systemets övergripande legitimitet och hur det ska kunna upprätthålla någon form av fredlig relation med ett samhälle som går på knäna och vars tillit till den politiska eliten är ytterst svag. Detta är lika mycket en ideologisk fråga som en fråga om ett generationsskifte, den oundvikliga övergången bort från revolutionens sista ledargestalter.