Chiles big bang ruskar om i Latinamerika

Resultaten av megavalet i Chile den 15–16 maj har tagits emot med förundran i övriga Latinamerika – både som ett löfte och en varning. De dramatiska metaforerna om en jordbävning och liknande associerar till apokalyps –  överraskning och katastrof. Ingen hade väntat ett resultat där den traditionella politiska eliten med svansen mellan benen skulle tvingas ut i kylan. Och där den radikala vänstern och framför allt de oberoende – de utan parti och definierad ideologisk tillhörighet – skulle ockupera den politiska scenens centrum. Men så blev det.

Tendensen går igen i alla de fyra valen: kommunfullmäktige, borgmästare, guvernörer och framför allt i valet av delegater till den konstituerande församling som under året ska skriva en ny konstitution. Det är också det valet som fått mest uppmärksamhet i övriga Latinamerika eftersom det är så direkt kopplat till el estallido social, “den sociala explosionen” som bröt ut den 18 oktober 2019. Det var då den verkliga jordbävningen, tsunamin eller the big bang skedde. I ett närmast desperat försök att få stopp på det delvis våldsamma utbrottet kom de flesta politiska partierna överens om att hålla val till en konstituerande församling för att skriva en ny författning eftersom det var upprorets enda sammanhållande krav.

Och trots alla de problem som pandemin orsakat ser det ut som att det var ett ovanligt klarsynt beslut. Den nyvalda församlingen motsvarar återuppbygget efter jordbävningen och tsunamin, eller en galax bildad av regnet av disparata partiklar som frigjordes under the big bang. Eller kanske, för att fortsätta med metaforerna, en flodfåra som fångat upp de tusen spridda forsar som släpptes lös av el estallido social.

Santiago, kö till vallokalerna den 15 maj. Foto: Esteban Felix/AP/TT

Colombia letar

I Colombia, där det just nu pågår en estallido social av än större proportioner än den i Chile, letar man ivrigt efter en chilensk lösning. Men någon konstituerande församling är knappast aktuell i Colombia. Det pågår försök till dialoger både på nationell och lokal nivå, men ingen med potential att fungera som samma uppsamlande flodfåra för alla disparata krav och allt ackumulerat missnöje som den konstituerande församlingen i Chile gör.

Men i Colombia finns, till skillnad från Chile, en nationell ledning för protesterna. El comité de paro, Nationella strejkkommittén, har en bred sammansättning med de fackliga centralorganisationerna som ryggrad. Det är i och för sig en ledning som i stor utsträckning består av samma gamla ledare som demonstranterna protesterar mot. De representerar heller inte de krav som nya grupper lyfter fram. På en nivå rör det sig, precis som i Chile, om en generationskonflikt. Och samtidigt, precis som i Chile, är de nya sociala rörelserna uppsplittrade, kortlivade och saknar tydligt ledarskap.

Men Nationella strejkkommittén innebär ändå en referenspunkt både för kritiska demonstranter och myndigheterna som möjliggör åtminstone tillfälliga vapenvilor. Och ordet vapenvila har fog för sig. I Colombia finns en våldspotential som är större än i Chile. Den colombianska polisen har visat sig lika våldsam som chilenska carabiñeros, men är ännu mer formad av krigets logik. I Colombia har den organiserade brottsligheten som försöker utnyttja protesterna, liksom den gjorde i Chile, mycket större inflytande och framför allt större vapenmakt. I Colombia finns också fortfarande välbeväpnad och organiserad gerilla som också försöker gripa in i proteströrelsen och "radikalisera" den.

Kan Chile inspirera i Colombia och på andra håll? Regeringskritisk demonstration i huvudstaden Bogotá den 12 maj 2021. Foto: Ivan Valencia/AP/TT

För att vrida sig ur våldets grepp krävs att det etableras en minimal plattform av respekt och förtroende. Det är en förutsättning för att förhandlingar ska vara meningsfulla. Utan minsta gemensamma nämnare är det svårt att föreställa sig något som ens liknar en lösning. Och det är just det som Chile har lyckats med. Den konstituerande församlingen är den minsta gemensamma nämnaren som möjliggör förutsättningslösa diskussioner och kreativa lösningar.

Vimmelkantiga av eufori

Vägen dit har varit svår och fylld av konflikter. Men också av lärdomar.

De regerande högerpartierna, med president Sebastián Piñera i spetsen, har gjort självkritik och konstaterat att de inte förstått de bekymmer och problem som de flesta chilenare sliter med. Detsamma gäller den mittenvänsterallians som regerat längst tid sedan demokratins återkomst 1990.

Den radikala vänstern, det vill säga kommunistpartiet och Frente Amplio (Breda fronten) som består av partier sprungna ur studentrörelsen 2011, och som fick fler röster än mittenvänsteralliansen, är fortfarande vimmelkantiga av eufori. Men också de har visat mer ödmjukhet än kaxighet. Och de oberoende, som fick fler röster än den samlade vänstern, vågar ännu inte riktigt tro att det är sant.

Dinosaurie 1. Val med karnevalsinslag. En utklädd person röstar i Santiago den 16 maj. Foto: Esteban Felix/AP/TT

"Folket röstade klokt och såg till att ingen politisk kraft på egen hand kan blockera förändringar enbart genom att kontrollera en tredjedel av delegaterna. De viktigaste förändringarna är att konstitutionen bör garantera grundläggande rättigheter som utbildning, hälsa, bostad, men också tillgång till internet", kommenterade Patricia Politzer, välkänd journalist och invald som oberoende.

Mitt i nyvakenheten och kitteln av starka känslor finns naturligtvis också både vilja till hämnd och arroganta attityder om att nu är det allt eller intet som gäller. Men den dominerande känslan, tvärs över det politiska spektrumet, är lättnad, ett slags upplevelse av lyckligt slut.

Inte samma kommunistskräck

Men slut är det ju inte. Snarare början. Och att det historiska arbetet med att skapa en ny konstitution ska ske med en större mångfald av röster än någon politisk församling tidigare i Chiles historia är en fantastisk utmaning. Ingen kan räkna med de två tredjedelars majoritet som krävs för att trumfa igenom förslag. Det kommer att krävas diskussion, lyssnande och samarbete som aldrig förr. Det finns inga garantier för hur det kommer att gå. Men det är just det som gör att det finns skäl att hoppas på en allmän politisk nytändning som kan inspirera också den halva av befolkningen som inte röstade.

Samtidigt gav valen upphov till rädsla. Börsen i huvudstaden Santiago rasade. Valutan föll. Och ryktena om kommande exproprieringar av egnahem och sommarstugor svepte genom sociala medier och vissa rika kvarter i östra Santiago. Men den ryggmärgsmässiga kommunistskräcken har inte längre samma genomslag som 1973 då kuppmakaren och generalen Augusto Pinochet hyllades som en räddare inte bara av högern, utan också av vänsteranhängare som idag skäms, om de alls vågar erkänna.

Även om den konstituerande församlingen är oförutsägbar så är allt inte ett oskrivet blad. Vissa grundläggande linjer i den nya konstitutionen kan redan anas. Som att Chile kommer att definieras som en stat som erkänner urprungsbefolkningarna som egna nationaliteter.
Francisca Linconao, andlig ledare för mapuchefolket och vald på den speciella urfolkslistan, förväntar sig nu respekt i sina samtal med wincas (de vita):
– De kommer inte att kunna stänga oss ute och diskriminera oss. Allt det måste få ett slut.

Dinosaurie 2? Chiles president Sebastián Piñera tillhör den mittenhögerelit som väljarna vänt sig mot. Foto: Esteban Felix/AP/TT

Oroande eller spännande

Klimat och ekologiskt ansvar kommer att utgöra viktiga grundbultar. Över huvud taget kommer sociala och mänskliga rättigheter att uppta stort utrymme i diskussionerna. Det finns långa listor med rättigheter som många vill ska få plats. Men en konstitution handlar inte bara om rättigheter, utan om principer för hur staten ska organiseras. Och det enda som är säkert är att det kommande året kommer att rymma många episka politiska duster där också näraliggande erfarenheter från grannländerna kommer att finnas med.

I Venezuela, Ecuador och Bolivia har konstituerande församlingar de senaste 20 åren skrivit nya grundlagar fyllda av rättigheter och ibland närmast poetiska proklamationer. Men i praktiken har just inget förändrats. Konstitutionerna har varit mer ord än handling. Det beror till stor del på att de är ideologiska projektioner av starka ledare. I Venezuela Hugo Chávez, i Ecuador Rafael Correa, i Bolivia Evo Morales. Alla tre fungerade som dirigenter som ledde de konstituerande församlingarnas arbete. I Chile är det annorlunda.

Delegaterna i den konstituerande församlingen i Chile utgör en enastående blandning av erfarna politiker, basaktivister, lokala sociala ledare, jurister och andra akademiker, militanta feminister, miljökämpar och filosofiska flanörer. Det finns inga garantier, men uppmuntrande möjligheter att Chiles nya konstitution kommer att ta form utifrån ett respektfullt meningsutbyte där medlemmar från samhällets alla hörn deltar.

Chiles nya konstitution skulle, faktiskt, kunna bli en ledande fyr för övriga Latinamerika.

Men inget är säkert. I november ska dessutom Chile välja ny president. Ett val som i dagens läge är lika oförutsägbart som konstitutionen.

Oroande säger vissa. Spännande säger andra.