Inför nästa pandemi: ny konvention ska skydda världen

Sedan miljontals svenskar vaccinerats mot covid-19 vågar vi äntligen tala om ett liv efter pandemin, med teaterföreställningar, stimmiga krogbesök som varar in på småtimmarna och fysisk närhet till vänner och familj. Samtidigt som vi pustar ut varnar forskare att det inte är en fråga om ett nytt epidemiologiskt utbrott kommer ske, utan när. I en värld med fortsatt global uppvärmning, där människor gör allt djupare intrång i urskogar och andra hittills oexploaterade marker, är spridningen av nya virusvarianter tyvärr oundviklig. Det behöver därför skapas vattentäta system som ser till att en lokal smittspridning inte får samma globala konsekvenser som covid-19. Ett system som också måste ta sikte på att värna om mänskliga rättigheter i globala hälsokriser.

Den 12 maj presenterade The Independent Panel for Pandemic Preparedness and Response (IPPPR) sin granskning av Världshälsoorganisationens (WHO) och länders hantering av covid-19. Med WHO som uppdragsgivare har panelen sedan september 2020 självständigt och kritiskt granskat insatserna – eller snarare bristen på lämpliga insatser – mot pandemin. Panelens två ordförande, Nya Zeelands tidigare premiärminister Helen Clark och Liberias förra president Ellen Johnson Sirleaf, riktade svidande kritik under den digitala lanseringen av den omfattande slutrapporten:

– Panelens utredning visar att vi hade kunnat undvika den katastrof som covid-19 utvecklades till, sade Clark.

Johnson Sirleaf fyllde i:

– Och bevisen pekar på att viruset blev en pandemi på grund av staters oförmåga att lära sig av historien.

Budskapet inskärptes av panelens nylanserade hashtag #LastPandemic.

Uppmaning från världsledare

Bland de rekommenderade krockkuddarna inför nästa pandemi finns bland annat förslaget på en ekonomisk beredskaps- och forskningsfond, International Pandemic Financing Facility, och ett råd för globala hälsohot där stater ska representeras av sina stats- och regeringschefer.

Ett tredje förslag är en så kallad pandemikonvention. Bara några månader in i pandemin började forskare, ekonomer och jurister inom global hälsa diskutera behovet av en internationell pandemireglering. Detta fick snabbt fäste hos världssamfundet.

Gammal bild eller science fiction? Nej, en konsert nyligen med bandet Six 60 i Nya Zeeland, som stoppat pandemin. Kan fler länder lyckas nästa gång? Foto: David Rowland/AP/TT

I slutet av mars i år publicerades en debattartikel i flera tidningar världen över. Den var signerad av 25 premiärministrar och presidenter – däribland Emmanuel Macron, Boris Johnson, Angela Merkel och Erna Solberg – samt EU:s permanente ordförande Charles Michel och WHO:s generalsekreterare Tedros Adhanom Ghebreyesus. Tillsammans påkallade de behovet av en internationell pandemireglering, eller pandemic treaty, som de kort och gott valt att kalla det. Huvudargumenten är att globalt samarbete behövs för att bemöta globala utmaningar och att stater har visat sig från sina värsta sidor – nationalism och egoism ­– i sin pandemihantering. Debattartikeln är helt enkelt ett rop efter multilateralismens renässans.

Tandlöst regelverk

Redan idag finns visserligen ett internationellt rättsligt bindande regelverk, internationella hälsoreglementet (IHR), som är tänkt att skydda oss från just den här typen av katastrofer. IHR visade sig dock fallera totalt på flera punkter. IHR:s nuvarande lydelse såg dagens ljus 2005, i svallvågorna efter lungsjukdomen sars. Den innehåller regler om tillsyn och rapportering vid potentiellt internationell smittspridning. Men WHO har enligt regelverken främst rollen som kommunikationscentral: organisationen ska bland annat samla statistik, dela information och lämna rekommendationer.

Verktygen har visat sig ganska tandlösa när det väl kommer till kritan. Det har varit för lätt för stater att kringgå IHR och istället skapa sina egna sätt att angripa smittspridningen på. Någon typ av pandemikonvention som ser till att länder samarbetar i stunder av kris, istället för att falla in i illa lämpad protektionism, måste alltså komplettera de befintliga reglerna.

Kinesiska nyåret i februari var nedtonat på grund av pandemin, men här har en familj tagit sig till ett shoppingcentrum i Peking inför högtiden. Foto: Andy Wong/AP/TT

Frågan är vad en pandemikonvention kommer innehålla efter att ha gått igenom diplomatins knådmaskin. Särskilt när multilateralismen under pandemin inte visat sig stå pall mot nationalistiska strömningar. Här är Trumpadministrationens plötsliga utträde ur WHO ett exempel (ett beslut som Joe Biden dock hävde på sin första arbetsdag som USA:s president). Kinas ovilja att samarbeta med WHO om smittspårning och inspektion är ett annat.  

Politiskt vapen

IPPPR:s och världsledarnas förslag på en pandemikonvention överlappar i stora delar. WHO föreslås ges tydligare mandat, bland annat för att utföra inspektioner i stater vid misstänkt utbrott, och reglera distributionen av vaccin och medicinsk utrustning världen över. Konventionen behöver också omfatta saker som varningssystem, informationsutbyte och forskning. Såklart ska även system för finansiering ingå, och likaså en process för rapportering och granskning av medlemsstaternas efterlevnad. Men förslagen är fortfarande ganska diffusa, vilket lämnar mycket till spekulation.

Människorättsaktivister och civilsamhället höjer nu sina röster i debatten och kräver att skyddet av mänskliga rättigheter utgör kärnan i konventionen. Staters desperata försök att stävja smittspridningen har lett till stora inskränkningar av mänskliga rättigheter. I många fall nödvändiga sådana, och inom ramen för vad som kan anses tillåtet ur ett rättsligt perspektiv. Men flera regimer har utnyttjat situationen och använt pandemirestriktioner som politiskt vapen.

WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus. Foto: Jean-Christophe Bott/Keystone via AP/TT

0,3 procent av vaccindoserna till fattiga länder

En central rättighet är rätten till hälsa. Det är förstås denna rättighet som det särskilt har värnats om i dessa tider, på bekostnad av andra. Men det är också en rättighet som har kränkts i flera fall. Pandemin har satt ljus på ojämlikheten inom vården, där socioekonomiskt utsatta människor och minoriteter finns överrepresenterade i covid-19:s dystra statistik. Stater har inte gjort tillräckligt för att skydda dessa grupper mot sjukdomen. Orättvisorna förstärks ytterligare om man lyfter det till en global nivå: medan rika länder är långt framskridna i vaccineringen hade i april bara 0,3 procent av världens vaccindoser tilldelats människor i låginkomstländer.

Vad gäller kvinnor visar visserligen sjuktalen att de löper mindre risk att insjukna och avlida i covid-19, men de socioekonomiska konsekvenserna slår desto hårdare mot dem. Flera länder rapporterar om ökat våld i nära relationer. Enligt hjälporganisationen Oxfam har 47 miljoner kvinnor och flickor hamnat i extrem fattigdom sedan pandemins utbrott (se även Utrikesmagasinets artikel om hur covid-19 slagit mot Afrika). Eftersom många kvinnor drar ett oproportionerligt stort lass för hem och barn har många även tvingats ta det största ansvaret när miljontals elever över en natt började med hemundervisning – vilket också i sig är en inskränkning av barns rätt till skolgång.  

Ansvar kräver tydlighet

En pandemikonvention bör alltså stå ordentligt grundad i de mänskliga rättigheterna. Det vore exempelvis önskvärt att konventionen innehåller vägledande principer för hur insatser mot virusspridning proportionerligt ska vägas mot inskränkningar av mänskliga rättigheter. Det kan också röra sig om vägledning i vilka beredskapsåtgärder länder förväntas vidta för att skydda sina mest utsatta medborgare. Eller de yttre gränserna för restriktioner av människors rätt att röra sig fritt, samlas i demonstrationer eller utöva sin religion.

Nästa pandemi kan vara farligare och ännu viktigare att stoppa. Bild från ebolautbrottet 2014 i Västafrika, i detta fall Sierra Leone. Foto: Michael Duff

Självklart kan inte, och ska inte, en konvention på detaljnivå styra hur stater ska ställa olika rättigheter och intressen mot varandra vid varje givet tillfälle. Men om stater ska kunna hållas ansvariga för sina pandemistrategier behövs en viss mån av tydlighet.

Den 24 maj samlades WHO:s medlemmar till organisationens årsmöte och högsta beslutande organ, World Health Assembly. Den beslutade då att ett extra toppmöte ska hållas den 29 november till den 1 december där frågan om en ny konvention ska diskuteras.

IPPPR hoppades i sin slutrapport att en pandemikonvention kunde vara på plats inom sex månader. Detta får dock ses som önsketänkande, särskilt när förhoppningen är att pandemikonventionen ska kunna ge WHO utökat mandat, självständighet och ökad finansiering. Konventioner tar oftast år att förhandla fram. Den centrala frågan är därför vad som ska prioriteras: snabbhet eller ett robust regelverk. Och vad världssamfundet är berett att göra avkall på, dels till förmån för skyndsamhet, dels för att få igenom en pandemikonvention som är mer än en papperstiger. 

Fotnot: Texten är uppdaterad efter WHO:s årsmöte den 24 maj.