Kapning och gisslan – tålamodet tryter med Belarus och Iran

Belarus agerande mot Ryanairplanet mellan Grekland och Litauen, som tvingades ned den 23 maj så att den regimkritiske journalisten Roman Protasevitj kunde gripas, fick den polske EU-parlamentarikern Radek Sikorski att twittra mot presidenten Aleksandr Lukasjenko:

“Lukasjenko kapade ett EU-ägt, EU-registrerat plan fullt med EU-medborgare på resa mellan EU-huvudstäder för att gripa en person som erkänts som politisk flykting av EU. Om vi inte lyckas få den här stöddiga diktatorn att ångra sig, vad har vi då för hopp om att lägga band på större skurkar?”

Kidnappningar, mord, mordförsök

Det finns gott om kända tillfällen då statsmakter tagit sig friheter. I jakten på enskilda personer har åtskilliga också satt sig över andra staters suveränitet.

Inga jämförelser med Belarus, men indignationen var måttlig över att Israel efter andra världskriget utomlands spårade upp grövsta tänkbara brottslingar, nazister med ansvar för Förintelsen, och förde dem till rättegång. Adolf Eichmann dömdes på det sättet till döden och avrättades 1962. Men Israel har fortsatt använda sig av metoden, och den har blivit mer ifrågasatt. På senare tid skriver medier och historiker, även i Israel, att landet för att stoppa utveckling av kärnvapen i Iran ligger bakom en serie mord på kärnfysiker där.

Det nedtvingade planet när det till slut nådde Litauen. Foto: Mindaugas Kulbis/AP/TT

Israel är inte ensamt: Storbritannien håller den ryska statsmakten ansvarig för mord och mordförsök på ryska exagenter på brittisk mark (fallet Litvinenko i London 2006 och Skripalfallet i Salisbury 2018). Regimen i Tjetjenien har också pekats ut för attentat i Europa mot dissidenter, såsom mordförsöket på videobloggaren Tumsu Abdurrachmanov i Gävle 2020.

Den svenskkinesiske förläggaren Gui Minhai hamnade 2015 på okända vägar i kinesiskt fängelse, från att ha befunnit sig i Thailand. Turkisk säkerhetstjänst kidnappade 1999 kurdledaren Abdullah Öcalan från Kenya.

Flygtrafik i fara

Flygtrafiken har aldrig varit helt fredad. I själva verket är gränserna grumliga mellan statsterrorism och statsstödda terrordåd. Hur FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld dog i Kongo 1961 har aldrig blivit fullt klarlagt.

En nederländsk domstol synar idag nedskjutningen 2014 av ett malaysiskt plan i Ukraina, där proryska rebeller, utrustade med ryska vapen, har pekats ut.

Däremot finns det få paralleller till det belarusiska tilltaget att tvinga ned ett civilt, utländskt trafikflygplan med passagerare som var på väg mellan två helt andra länder.

Frankrike var först

Frankrike har tillskrivits den första statliga flygkapningen av civilflyg i syfte att komma åt en motståndare: ett flygplan på väg från Marocko till Tunisien 1956 med flera medlemmar av den algeriska befrielserörelsen FLN ombord. Planet tvingades med stridsflygplan ned i Algeriet som då ännu stod under fransk kontroll. En av passagerarna, Ahmed Ben Bella, blev så småningom det självständiga Algeriets ledare.

USA använde 1985 stridsflyg för att plocka ned ett egyptiskt plan i internationellt luftrum. Ombord fanns den gången flera palestinier som hade kapat ett kryssningsfartyg, Achille Lauro, i Medelhavet. Planet tvingades landa på en bas i Italien, där fartygskaparna dömdes till långa fängelsestraff.

Ett flygplan med Algeriets blivande förste ledare efter självständigheten, Ahmed Ben Bella, tvingades ned av Frankrike. Här syns han 1964 tillsammans med kubanske revolutionären och industriministern Ernesto "Che" Guevara. Foto: AP/TT

Ett plan med Bolivias president, vänsterpolitikern Evo Morales, på hemväg från Moskva, nekades 2013 passage genom luftrummet i flera EU-länder. På en flygplats i den ryska huvudstaden befann sig då en strandsatt Edward Snowden, den amerikanske visselblåsaren som var efterlyst efter att ha läckt uppgifter om USA:s signalspaning. Ryktet gick att Snowden hade flugits ut ur Ryssland med det bolivianska presidentplanet. Men Morales plan var, till skillnad från fallen ovan, inte ett civilt trafikflygplan, det tvingades inte ned med stridsflyg och det tilläts att landa i Wien, även om landningen inte var planerad.

Hänvisade till hot

Regler om hur civil luftfart ska respekteras, att luftrum ska upplåtas för genomfart, sattes i Chicagokonventionen 1944. Den reglerar inte militär flygtrafik eller officiella regeringsplan. När överenskommelsen slöts, och när den trädde i kraft, var få länder i Afrika självständiga. De flesta stater har så småningom anslutit sig till konventionen, exempelvis sådana som uppstod när det forna Jugoslavien föll sönder på 1990-talet. Belarus hänvisade till ett bombhot mot planet. Hotet tros ha varit påhittat, men det är oklart om landet kan drabbas av några konsekvenser utifrån de regler för konfliktlösning som brukar knytas till internationella konventioner.

Bolivias president Evo Morales möter pressen i Wien, där hans plan fått landa sedan det nekats resa genom flera länders luftrum 2013. Foto: Hans Punz/AP/TT

Den närmaste parallellen till händelsen i Belarus kan vara Irans hantering av en sunnimuslimsk rebelledare, Abdolmalek Rigi. Han greps 2010 sedan Iran tvingat ner ett flygplan, så långt är rapporterna någorlunda samstämmiga. Rigi blev senare avrättad, men många detaljer runt flygkapningen har förblivit oklara: vad det var för flygning, viket land planet var registrerat i, vilken rutt det var på och vad det fanns för andra personer ombord.

Fängslas och utväxlas

Fallen där Iran agerat på marken i andra länder är flera. Ett attentat mot exiliranier, som skulle ha ägt rum i Frankrike 2018, utreds av belgisk polis eftersom belgiska medborgare är inblandade och komplotten spräcktes där.

I annat ett fall, där Danmark anklagat Irans säkerhetstjänster för att ha planerat att mörda exiliranier på dansk mark, blev också de tänkta mordoffren själva misstänkta för brott.

Listan är samtidigt lång på personer med anknytning till andra länder som hållits eller hålls fängslade i Iran på oklara grunder. Det handlar då framför allt om personer med dubbelt medborgarskap som Iran inte accepterar, men på detta sätt kan dra nytta av. En är Ahmadreza Djalali, forskare vid Karolinska institutet. Han dömdes 2017 till döden anklagad för spioneri.

Rapporter om hur Iran utväxlat fångar med andra länder kommer varje år: USA, Frankrike och Australien det senaste året.

Forskaren vid Karolinska institutet Ahmadreza Djalali. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Iransk-brittiska Nazanin Zaghari-Ratcliffe har flera gånger dömts till fängelsestraff på anklagelser om att ha medverkat till att sprida Iranfientlig propaganda. Under vintern har det rapporterats att förhandlingar pågått. I vågskålen ligger en gammal tvist med Storbritannien: före revolutionen 1979 beställde shahen brittiska pansarfordon, men när shahen tvingats bort och den islamiska republiken inrättats vägrade britterna att leverera fordonen, trots att de var betalda.

Långt från ord till handling

EU:s permanente ordförande Charles Michel skrädde inte orden i ett möte med unionens stats- och regeringschefer när han kommenterade det belarusiska tilltaget. Han kallade det “rysk roulette med oskyldiga civilas liv”.

EU, liksom omvärlden i övrigt, kan i sådana här sammanhang framstå som tandlöst, med klent utrustad verktygslåda. Både Belarus och Iran är redan tidigare föremål för sanktioner, också den belarusiske presidenten själv. Vilka fler åtgärder som kan och ska vidtas blir ämne för utredning och diskussioner.

EU håller inne stöd som skulle ha gått till Belarus som partnerskapsland, och belarusiskt flyg har stoppats i EU-länder. Andra länders bolag flyger tills vidare runt Belarus istället för genom dess luftrum. Landet går därmed miste om överflygningsavgifter, men det blir också dyrare för utländska bolag med förlängda flygsträckor.