Nytt fredsförsök för plågad afrikansk gigant

Efter drygt två år som statschef har Kongo-Kinshasas president Félix Tshisekedi lyckats ta sig ut ur den mångårige företrädaren Joseph Kabilas skugga. Nationens heliga union (Union Sacrée de la Nation) kallas den nya partiallians som nu bildat regering. Men det blir en utmaning bara att hålla ihop den spretiga koalitionen i denna instabila mastodontnation – mer än fem gånger större än Sverige till ytan, med 90 miljoner invånare och 200 folkgrupper.

Regeringen svors in i slutet av april och tillkännagav genast en lång lista på ett par hundra reformer om bland annat valsystemet, en folkräkning före nästa val 2023 och ett löfte om att betala ut flera års innestående pensioner till landets statstjänstemän. Tshisekedi meddelade också att högsta prioritet är att få slut på våldet i östra Kongo och lovade att etablera en sannings- och försoningskommission för den notoriskt krigsdrabbade provinsen Ituri.

Kriget i jättelandets östra delar har rasat i årtionden och Tshisekedis svar har hittills varit att möta våld med våld – vilket visat sig vara relativt verkningslöst. Den senaste tiden har striderna trappats upp och bara några dagar efter den nya regeringsbildningen, utropade presidenten så kallat belägringstillstånd i såväl Ituri som i grannprovinsen Nordkivu. Militären har därmed tillfälligt tagit över styret i provinserna. Även i de två sydligare provinserna Sydkivu och Katanga har nya oroligheter blossat upp.

En fredens man? President Félix Tshisekedi vid sitt besök den 27 april 2021 hos kollegan Emmanuel Macron i Paris. Foto: Thibault Camus/AP/TT

Exakt hur många väpnade grupper som är aktiva i östra Kongo är oklart. Vissa bedömare talar om drygt hundra, andra om tre gånger så många. Regionen är rik på metalliska grundämnen och omvärldens sug efter bland annat tenn, tantal, volfram, guld och kobolt – till bland annat mobiltelefoner, datorer och elbilar – har drivit på maktkampen mellan miliserna. Utvinningen av mineralerna sker många gånger under ohyggliga förhållanden.

Avväpning av miliser

Den enda lösningen på konflikten är att påskynda den avväpnings- och demobiliseringsprocess som Kongo kommit överens om med sina främsta biståndsgivare, anser Onesphore Sematumba, expert på tankesmedjan International Crisis Group. Som en del av programmet ska milismännen sedan återintegreras i samhället. Sematumba påpekar samtidigt att på grund av det politiska dödläget i landet har överenskommelsen har aldrig satts i verket. Med en ny regering på plats är frågan om förmågan och viljan finns att driva igenom ett sådant gigantiskt projekt som ett demobiliseringsprogram skulle innebära. För att lyckas måste samtidigt de underliggande orsakerna till konflikten få en lösning.

Utmanövrerad för stunden. Mångårige expresidenten Joseph Kabila vid Félix Tshisekedis presidentinstallation 2019. Foto: Jerome Delay/AP/TT

Bakgrunden kunde knappt vara mer dramatisk. De pågående striderna är efterdyningar av de två Kongokrig som tog sin början i mitten och slutet av 1990-talet. Det första storkriget bröt ut 1996 och ledde till störtandet av landets mångårige despot Mobutu Sese Seko, som åtnjöt västvärldens stöd mot kommunismen under kalla kriget, medan han odlade sin personkult, döpte om landet till Zaire och plundrade det på rikedomar. I hans ställe tillträdde rebelledaren Laurent Kabila som snart visade sig vara lika auktoritär som sin föregångare. Kabila bröt med sina tidigare bundsförvanter Uganda och Rwanda – som hjälpt honom att störta Mobutu – och beordrade de två grannländernas arméer att lämna landet.

Afrikas världskrig

Men missnöjet i östra Kongo fortsatte att gro och 1999 inleddes ett nytt uppror mot centralmakten. Rebellerna fick även den här gången stöd av Rwanda och Uganda, nu med målet att störta Kabila. Konflikten brukar kallas Afrikas världskrig och sex länder samt ett stort antal väpnade grupper var direkt inblandade. Det bedöms ha skördat 5,4 miljoner människoliv, de flesta i sjukdomar och umbäranden, och anses vara den dödligaste konflikten i världen sedan andra världskriget.

I januari 2001 mördades Laurent Kabila och bara några dagar senare utsågs sonen Joseph till hans efterträdare. I december 2002 nådde alla parter en fredsuppgörelse och året efter bildades en samlingsregering med Joseph Kabila som statschef – en post han behöll till 2019.

I enlighet med fredsavtalet drog sig utländska trupper tillbaka men i det maktvakuum som uppstod inleddes snart nya strider, och lokala rebellrörelser som känt sig förbigångna i fredsavtalet lade aldrig ner sina vapen.

Våldet har sedan dess pågått med skiftande intensitet. Ständiga splittringar av väpnade förband och bildandet av nya allianser gör det till en mycket svåröverblickad konflikt. Grannländernas inblandning är en känslig bricka i spelet. Övergrepp, utstuderat sexualiserat våld och brott mot civilbefolkningen har begåtts av alla sidor, trots att FN har haft en av världens största fredsstyrkor på plats sedan 1999.

Storplundrare av sitt eget land, uppbackad av väst. Diktatorn Mobutu Sese Seko i möte med USA:s president George Bush den äldre 1989.

Att Tshisekedi på de två år som återstår av hans presidentskap skulle kunna mäkla fred mellan denna myriad av stridande grupperingar känns som en omöjlighet. Samtidigt har de senaste månadernas manövrar visat att han är en skicklig strateg som tar sig fram med politisk slughet. 

Ifrågasatt presidentval

Félix Tshisekedi utropades till segrare efter presidentvalet i december 2018 men valkommissionens resultat väckte genast protester och ifrågasattes av den mäktiga katolska kyrkans valobservatörer.

Spekulationerna var snart igång om att Tshisekedi hade förhandlat fram en uppgörelse med president Kabila, och därmed säkrat segern.

Exakt hur uppgörelsen mellan Kabila och Tshisekedi såg ut var inte känt men den tjänade bådas syften: Kabila som inte ville förlora greppet om makten och Tshisekedi som ville få kontroll över presidentämbetet.

I parlamentsvalet, som hölls samtidigt som presidentvalet, fick Kabilas politiska plattform FCC dessutom en överväldigande majoritet i nationalförsamlingen, 342 mandat av totalt 500, jämfört med 46 för Tshisekedis partiallians CACH. Expresidenten såg därmed ut att ha kvar ett betryggande grepp om makten trots att hans handplockade efterträdare gjort ett uselt valresultat och hamnat på tredje plats.

FN-soldater i provinsen Nordkivu den 22 februari 2021 letar efter offer för ett anfall på FN-styrkan som dödade bland andra Italiens ambassadör. I området finns en mängd rebellgrupper som behöver avväpnas. Foto: Justin Kabumba/AP/TT

Efter en regeringsbildning som tog ett halvår hade alla tunga ministerposter hamnat i Kabilalägrets händer. Men det stod snart klart att det i längden inte skulle vara hållbart att upprätthålla båda dessa mäns politiska ambitioner. En skulle behöva ge vika och under 2020 blev schismen mellan Tshisekedi och Kabila uppenbar. Genom avancerat politiskt spel – såsom nyutnämnda domare i författningsdomstolen som lät parlamentariker byta partiallians mitt i mandatperioden ­– lyckades presidenten utmanövrera sin företrädare. I dagsläget ser det därmed omöjligt ut för Kabila, eller någon av hans lojala partikamrater, att ta tillbaka makten i nästa val.

Det är bara två år bort och i den nya regeringen sitter flera personer – och partier – med höga politiska ambitioner.

Maktstriden i Afrikas gigant är långt ifrån över.