Både hotfullt och harmlöst coronamotstånd

Tonläget är nu stundom högt i Köpenhamn, och ibland både hotfullt och våldsamt under protester mot regeringens coronarestriktioner. I slutet av januari brände demonstranter en docka som föreställde statsminister Mette Frederiksen (S). Runt dockans hals hängde en skylt med texten ”Hon får och ska avlivas”. En kvinna som håller i en grupp som kallar sig ”motståndsrörelsen” på Facebook, och använde bilden som vinjett, är nu delgiven misstanke om hot mot ämbetsmän.

Även på Medborgarplatsen i Stockholm hölls i början av mars en regeringskritisk demonstration mot liknande restriktioner. Där nöjde sig demonstranterna dock med krav om att ”fängsla Löfven” och (av någon anledning) ”fängsla Reinfeldt”.

Listan kan göras längre. Delvis våldsamma demonstrationer även i Tyskland, Frankrike, Italien och Nederländerna liknar ett mönster. En brokig skara demonstranter kräver frihet och rasar mot makthavarna. De utgör en politisk rörelse byggd på konspirationsteorier med inslag av vrede och deltagarnas upplevelse av vanmakt. Frågan är bara vilken slags rörelse.

Osorterade upprorsmakare. Liemannen dyker upp på anticoronademonstration i Haag i Nederländerna den 14 mars, tre dagar före parlamentsvalet. Foto: Peter Dejong/AP/TT

Något som förenar coronamotståndarna runt om i Europa är föreställningen att folket styrs och vilseleds av en korrupt och ond elit, för att låna den nederländske statsvetaren och forskaren Cas Muddes definition av populism. Jan-Werner Müller, tysk idéhistoriker, har en snarlik beskrivning: ”Populismens kärna är förnekandet av pluralism. Populister vill alltid hävda att de, och enbart de, representerar folket och folkets intressen.”

Parallellen till Trumpanhängarnas stormning av Kapitolium ligger nära till hands men kan också leda vilse. Skillnaderna i politiskt landskap och traditioner är betydande. Däremot är omvärldens reaktioner desamma: Vilka är de? Vad vill de? Var kommer de ifrån?

Det danska nätmediet Altinget och nyhetsbrevet Mandag Morgen har presenterat några preliminära svar. Baserat på intervjuer, analyser av nätförbindelser, och en kartläggning av personer som förekommer tillsammans i olika föreningar och diskussionsforum, tecknar de båda medierna en bild av lösa men inbördes förbundna nätverk. I dessa återkommer grupper och partier med namn som De nationaliberala, Folkrörelsen för frihet, Författningspartiet, Den fredliga krigaren och Frihedsbevægelsens fællesråd – ett namn som syftar på ledningen för den danska motståndsrörelsen under andra världskriget.

Ingen av de identifierade initiativtagarna är kända för den breda allmänheten med möjligt undantag för en coach och manager för namnkunniga elitidrottare. Talesmannen för Facebookgruppen Men in Black, som arrangerade demonstrationen med avbränningen av statsministerdockan, har en bakgrund i fotbollsmiljön i Århus. Han förnekar att han är fotbollshuligan.

Några av de större protesterna har ägt rum i Tyskland, här i Berlin i november 2020. Foto: Fabian Sommer/DPA via AP/TT.

Som signaturmelodi och kampsång använder danska demonstranter den italienska partisansången Bella ciao, i rapversion fördanskad till Mette ciao. På så vis blandas vänsterns formspråk med högerextrema konspirationsteorier, mer eller mindre besläktade med den amerikanska Qanon-rörelsens bisarra idéer om att världen styrs av kannibalistiska pedofiler.

Ett gemensamt drag för coronamotståndet i Europa är de tvetydiga hållningarna från de mer etablerade högerpopulistiska, eller nationalkonservativa, partierna. Den tyska tankesmedjan Friedrich Ebert Stiftung och svenska Arenagruppen har beskrivit hur Alternativ för Tyskland, Sannfinländarna, italienska Lega, franska Nationell samling (tidigare Nationella fronten) och Sverigedemokraterna alla har pendlat mellan att å ena sidan försvara restriktioner och kräva hårdare tag mot smittspridning, och å andra sidan kritisera statens omyndighetsförklaring och kontroll av befolkningarna.

Ett uttalande av SD-ledaren Jimmie Åkesson i maj 2020, under den första vågen, sammanfattar den tvetydigheten rätt väl:
– Det finns ingen konflikt politiskt, det har ju mer eller mindre varit borgfred i fyra månader nu. Det är en svår balansgång. Ingen vet vad som är rätt eller fel, vi har försökt kritisera regeringen, men just nu flyger inte det. Sverige sluter sig samman och det är väl i grunden bra.

De här partiernas agerande speglar samtidigt en automatisk reaktion mot den förda politiken oavsett om den kan beskrivas som restriktiv eller slapp. Medan Sverigedemokraterna tidigt krävde obligatoriska munskydd på allmän plats, i motsats till Folkhälsomyndighetens rekommendationer, har Dansk folkeparti kritiserat den danska S-regeringen för att vara alltför långsam med att lätta på restriktioner och för att vara alltför egenmäktig.

Manifestation i Zug i Schweiz den 5 februari. Foto: Urs Flueeler/Keystone via AP/TT

Inget av de partier som omväxlande har förespråkat statliga ingrepp och anklagat sina regeringar för maktfullkomlighet tycks ha vunnit opinionsmässigt under pandemin.

Ann-Cathrine Jungar, statsvetare vid Södertörns högskola där hon forskar om högerpopulism, konstaterar att de etablerade högerradikala partierna har hamnat i coronapolitikens bakvatten.
– Sverigedemokraterna har blivit ett mer etablerat parti rent parlamentariskt men utan att ha gått fram i opinionsmätningarna, säger hon.
Det mönstret går igen i andra länder.

I coronamotståndet finns också inslag med rötter längre högerut. Demonstranter i Tyskland har svingat den svart-vit-röda fanan, symbol för Tyska riket och den så kallade Reichsbürger-rörelse som ser Förbundsrepubliken Tyskland som en olaglig konstruktion skapad av andra världskrigets segermakter 1945.

Å andra sidan innebär inte deltagare från Nordiska motståndsrörelsen (NMR) att coronamotståndet i Sverige är nynazistiskt, eller att samtliga 40 000 demonstranter i Berlin tror att viruset är ett påhitt av Microsoftgrundaren Bill Gates. Därtill är variationerna och den ideologiska förvirringen alltför stor.

Försöken att förklara och beskriva idéerna och drivkrafterna bakom coronamotståndet kan också slå över i konspiratoriska motförklaringar: att något eller några säkert ligger bakom de disparata protesterna. Men att det finns kopplingar mellan vaccinmotståndare, alternativmedicinska företrädare, motståndare mot 5G-nätverk och etablissemangskritiker i största allmänhet innebär inte att de styrs av en bakomliggande ”masterplan”, påpekar Ann-Cathrine Jungar:
– Med i de sociala medierna kan alla hitta sin grej att reagera på.

Hat mot statsministern. Demonstranter i ”Men in black” brände en docka föreställande Mette Frederiksen, som bar på en skylt med texten ”Hon får och ska avlivas”. Foto: Philip Davali/Ritzau Scanpix/TT

I Danmark har en ny coronabestämmelse i brottsbalken skärpt motsättningarna. Vid en demonstration i Köpenhamn i januari greps en kvinna för att ha uppmanat till skadegörelsen. Hon hade inte själv kastat gatstenar, flaskor eller facklor som andra deltagare. Däremot hade hon sagt i en megafon:
– Är ni redo att rasera stan på ett icke våldsamt sätt? Bara så att vi uppmärksammar Köpenhamn på att vi är här.

Nyligen dömdes hon därför till två års fängelse. Strafframen för anstiftan till upplopp är annars fängelse i ett år, men med den nya coronaparagrafen i lagen kan straffet fördubblas – om gärningen har koppling till den rådande pandemin. Och det ansåg tingsrätten i Köpenhamn att den hade. Om samma uppmaningar hade ropats ut i en klimatdemonstration skulle straffet ha varit hälften så hårt.

Åtalet och domen förvånar och upprör. Ledamöter av folketinget förklarar nu att så var lagändringen inte tänkt att fungera. Tidningen Jyllands-Posten med beteckningen liberal, och som knappast kan anklagas för att stödja omstörtande verksamhet, skrev i en ledare att coronaviruset inte bara har visat sig förstöra lukt- och smaksinnet på de smittade, men också rättssystemets känsla för proportioner. Tidningen kallade domen för ett utslag av blodtörst riktad mot dem som inte vill sluta upp i gemenskapen och ta samhällelig hänsyn.

Domen är överklagad. Samtidigt har de misstänksammas misstankar mot staten och den förda politiken fått ny näring.
Statsvetaren Ann-Cathrine Jungar ser i det avseendet en parallell till händelser för 20 år sedan:
– Efter terrorattacken den 11 september 2001 gick det väldigt snabbt med vissa lagändringar som tidigare varken hade varit önskvärda eller möjliga.