Frihandel kan förändra Afrika i grunden

Brobygget över Zambezifloden har stoppats. Igen. Den nya bron som ska förbinda Botswana och Zambia skulle ha stått färdig 2018 men av ”oförklarliga anledningar” har mångmiljonbygget försenats – vad som har stoppat projektet den här gången är inte helt utrett, rapporterar City Press. Det kan vara coronapandemin, skriver den sydafrikanska tidningen, men också att de sista signaturerna på kontrakten inte är på plats, eller att den hårt belånade zambiska staten inte har betalt byggfirmorna.

I väntan på en högtidlig broöppning får personbilar, lastbilar och fotgängare fortsätta ta pontonflotten över till andra sidan. Överfarten är 400 meter, pontonflottens maxlast är 70 ton. Detta är en av huvudlederna för transafrikansk handel och kön av lastbilar som ska över floden brukar vara kilometerlång. Att korsa Zambezi tar tio minuter, att vänta på en plats på pontonflotten kan ta dagar, ibland veckor.

Att bedriva handel mellan afrikanska länder är kostsamt och tidsödande och endast 16 procent av Afrikas export går inom kontinenten. Omkring två procent av all handel (import och export) under perioden 2015–2017 skedde mellan afrikanska länder, enligt FN:s konferens om handel och utveckling (Unctad). Motsvarande siffra för Europa var cirka 67 procent.

Den 1 januari 2021 var startskottet för African Continental Free Trade Area (AFCFTA). Avtalet ses som nyckeln till utvidgad intraafrikansk handel, som enligt experterna också ska leda till ökad ekonomisk tillväxt, nya arbetstillfällen och ekonomisk strukturomvandling.

Lösningen och flaskhalsen. I bakgrunden bygget av bron som ännu inte har öppnat mellan Zambia och Botswana. I förgrunden varför den behövs: en färja med liten kapacitet. Bilden är från 2019, bron är nu nästan klar. Foto: Cosal/Wikimedia Commons

AFCFTA handlar i första läget om att införa tullfrihet, men de största effekterna väntas komma med en nedmontering av andra, så kallade icke-tariffära, handelshinder, förenklad byråkrati och förenklade tullprocedurer. För att lyckas fullt ut måste även en rad fysiska flaskhalsar (som bron över Zambezi) på kontinenten åtgärdas: dålig infrastruktur, ojämn elförsörjning och dyra transporter. Teniola Tayo, forskare vid Institute for Security Studies (ISS) i Senegals huvudstad Dakar, lyfter också fram de strukturella mönster som påverkar dagens handel.

– Under kolonialtiden skeppade de europeiska makterna ut råvaror från Afrika som de förädlade, men Afrika blev också en viktig marknad för europeiska varor. Kolonialekonomin hänger i princip kvar idag. Den växande afrikanska efterfrågan på varor tillgodoses av länder i väst, inte av länder på den afrikanska kontinenten. För att kunna bryta gamla mönster måste Afrika industrialiseras, det är ett av målen med AFCFTA, säger hon.

Ytterligare en anledning till att handeln inom kontinenten är så låg, anser Jörgen Levin, senior forskare på Nordiska Afrikainstitutet (NAI) i Uppsala, är att de flesta länder exporterar ungefär samma saker, främst jordbruksprodukter och råvaror. Större exportländer har ofta en mer diversifierad export, även inom Afrika.
– Kenya är ett bra exempel, landet exporterar varor som utvecklats och tillverkats i Kenya och dess handel inom Afrika har också ökat, säger Jörgen Levin.

Men sammantaget har Afrikas industrisektor krympt de senaste årtiondena och tillverkningsindustrins andel av kontinentens BNP har sjunkit från 15 procent på 1970-talet till cirka 11 procent idag, skriver forskarna Kouassi Yeboua and Requier Wait i den sydafrikanska webbtidningen Daily Maverick. Tittar man på exportsiffrorna är mönstret detsamma. Exportländerna hittar oftast sina köpare utanför kontinenten, samtidigt som afrikanska importörer handlar mer med Europa och Asien än med sina afrikanska grannar.

Viktig handelsvara. Druvor för vintillverkning utanför Durbanville i Sydafrika. Foto: Schalk van Zuydam/AP/TT

Teniola Tayo på ISS tar snittblommor som exempel. Etiopien och Kenya är stora exportörer av dessa. Nigeria å sin sida importerar snittblommor men de kommer i första hand från Asien och Europa, endast en liten andel importeras från Sydafrika och Kenya.

– Infrastrukturen inom kontinenten är inte uppbyggd vilket gör afrikanska varor mindre konkurrenskraftiga. Det är ofta billigare och enklare att exportera till USA eller Europa än att exportera till ett afrikanskt grannland. AFCFTA är ett sätt att bättre matcha tillgång och efterfrågan inom kontinenten, men det är ett massivt projekt och vi är bara precis i början, säger Teniola Tayo.

AFCFTA omfattar i dagsläget 1,3 miljarder människor. Befolkningstillväxten i Afrika ligger på 2,7 procent per år, vilket är den högsta i världen, enligt brittiska tidskriften Economist. Om ökningen fortsätter i samma takt kommer kontinentens befolkning år 2050 att vara 2,5 miljarder. Ur ett handelsperspektiv innebär det en fördubbling av potentiella konsumenter, särskilt om köpkraften, det vill säga afrikanernas inkomst, samtidigt stiger.

En förhoppning med AFCFTA är att Afrika ska bli mer självständigt i den meningen att mer varor ska produceras inom kontinenten.
– Länder som tidigare försökt skydda sin inre marknad med tullmurar lyckades inte för att de var för små och produktionskostnaderna blev för höga. Med en kontinental marknad kan volymerna bli större och produktionskostnaderna pressas ner. Då kan Afrika också bli en större spelare på den globala marknaden, säger Jörgen Levin.

Handel ska kunna ske med fler varor mellan afrikanska länder, är förhoppningen med AFCFTA. På bilden Balogunmarknaden i mångmiljonstaden Lagos i Afrikas folkrikaste land Nigeria. Foto: Sunday Alamba/AP/TT

Enligt AFCFTA ska länderna successivt slopa tullar och importavgifter på 90 procent av alla varor. Vilka varor som är undantagna bestämmer varje enskilt land och hur snabbt det ska gå beror på det ekonomiska utgångsläget. Avtalet ger de minst utvecklade länderna, sammanlagt 32 stycken, tio år på sig att fasa ut dagens tariffer medan mer utvecklade länder ges fem år.

Det återstår också en del förhandlingar inom AFCFTA, bland annat vad gäller konkurrenspolitik, investeringar och immateriella rättigheter.
– En av de viktigaste frågorna att förhandla om är urprungsregler och hur mycket av en vara som måste ha tillverkats i Afrika för att den ska räknas som afrikansk. Meningen är ju inte att öppna en fri marknad för utländska varor, utan för afrikanska, säger Teniola Tayo.

Att kora vinnare och förlorare av det nya avtalet är nästintill omöjligt i dagsläget. Jörgen Levin på NAI tycker att den modell som Världsbanken har tagit fram för att simulera utfallet av reformen är intressant. Studien tar hänsyn till flera faktorer förutom direkta tullättnader, däribland förenklad byråkrati och att infrastrukturen länder emellan ska förbättras. Enligt Världsbankens modell är vinnarna Elfenbenskusten, Zimbabwe, Kenya, Namibia och Tanzania och i botten finns Uganda, Rwanda, Madagaskar, Moçambique och Malawi.
– En anledning till att vi inte ser exempelvis Sydafrika på listan är att landet redan före reformen hade låga handelshinder och administrativa kostnader, så för dem kommer avtalet inte ha lika stor effekt, säger Jörgen Levin.

De största utmaningarna som han ser det är effektivisering av byråkratin, integrering av de finansiella systemen och infrastrukturförbättringar. Och när de sista förhandlingarna är klara återstår ytterligare en utmaning, anser Teniola Tayo på ISS, nämligen att få länderna att leva upp till avtalet.
– Det positiva är att många länder har visat stor politisk vilja att driva fram AFCFTA, men sedan gäller det att alla känner att de tjänar på det. Om någon tycker att de inte får ut något av avtalet kanske de drar sig ur. En annan utmaning är att se till så att det inte enbart skapar vinster för en liten elit, utan även gör skillnad för vanliga afrikaner.