Libanon i fritt fall – och fritt från ansvarstagande

Under loppet av två veckor skedde tre vitt skilda saker, som alla illustrerar den djupa krisen i Libanon. Den 4 februari hittades förläggaren och demokratiförkämpen Lokman Slim skjuten i sin bil vid sidan av en väg ute på landsbygden. Några dagar senare togs domaren satt att utreda explosionen i Beirut bort från sitt uppdrag, efter att två anklagade före detta ministrar lämnat in sina protester. Strax därefter nådde den libanesiska liran ett nytt lågvattenmärke: 9 000 lira för en dollar på den svarta marknaden, en sjättedel av sitt ursprungliga värde.

De tre händelserna kan ses som uttryck för en och samma sak – straffriheten och etablissemangets vetskap om att de står över alla lagar. Ju mer makt, desto större likgiltighet inför lagen.

Få saker visar detta så tydligt som den pågående ekonomiska krisen. Efter lång tids misskötsel briserade allt i oktober 2019 när den libanesiska liran, sedan 1990-talet låst mot dollarn, började tappa i värde. Raset accelererade under de månadslånga protesterna som följde och har fortsatt under hela pandemin. Mer än halva befolkningen räknas nu som fattig och den medelklass som länge präglat Libanon är på väg att försvinna.

Världsbanken kallar krisen en ”avsiktlig depression” som inte kan stoppas av annat än genomgripande reformer av hela det politiska och ekonomiska systemet. Det gäller inte minst den taktik som centralbanken och andra libanesiska banker satt i system: att med höga räntor locka till sig utländska bankkunder och därmed ha en ständig ström av utländskt kapital att sätta sprätt på.

Demonstranter med lysraketer och en flagga protesterar mot den ekonomiska krisen och begränsningar i uttag från bankerna, i februari 2021. Foto: Hussein Malla/AP/TT

Matpriserna har nu gått upp med 400 procent det senaste året, och priserna på kläder och skor med mer än 550 procent. Inflationen var 84,9 procent under 2020, bland de högsta i världen. Kreditvärderingsinstitutet Moody’s har sänkt Libanons betyg till ett C, det allra lägsta på skalan.

– Alla är väl medvetna om hur fallerat och korrupt systemet är. Den stora frågan är hur det ska förändras, säger ekonomen Lydia Assouad.

Hon talar om en omfördelning av landets resurser för att bryta den politik som bara gynnat eliten. Till exempel föreslår hon en engångsskatt för de allra mest kapitalstarka, för att täcka förlusterna under krisen. I Libanon går en fjärdedel av nationalinkomsten till den rikaste procenten av befolkningen, och mindre än en tiondel till den fattigaste halvan. I budgetförslaget för 2021 öronmärktes endast 0,8 procent för landets mest utsatta familjer.

– Det är svårt att föreställa sig ett mer ojämlikt samhälle än det libanesiska, säger Lydia Assouad.

Libanon är ett utmärkt exempel på crony capitalism, vänskapskapitalism, där näringslivstoppar och den politiska eliten hjälper varandra. I själva verket rör det sig ofta om samma personer. I 18 av landets 20 största banker är politiker de främsta delägarna. När krisen bröt ut förbjöd alla banker internationella transaktioner och begränsade uttagen från spararnas konton. Många tillåter nu bara uttag på mindre än motsvarande 1 000 kronor i veckan. Samtidigt har enorma summor, upp emot 6 miljarder dollar, smugglats ut ur landet.

De som betalat priset för detta är de libanesiska medborgarna vars sparpengar är låsta medan valutan fortsätter att sjunka i värde. Människor har förlorat 70 procent av sina pengar på det sättet, totalt runt 120 miljarder dollar, menar ekonomen Alia Moubayed.

Soldater vaktar ingången till en bank i Beirut efter protester mot att det inte går att skicka pengar utomlands. Foto: Hussein Malla/AP/TT

Libanon inledde under 2020 förhandlingar med IMF och Världsbanken om stödprogram och lån, i utbyte mot reformer och en granskning av landets banker. Ironiskt nog så skulle detta i Libanons fall leda till ökad rättvisa, vanligen brukar finansinstitutionernas krav på åtstramningar resultera i ökade klyftor. Men de stora långivarna vill inte ge klartecken för stora räddningspaket utan insyn i Libanons nationalräkenskaper, och centralbankens chef Riad Salameh vägrade ge tillgång till de dokument som behövs för en granskning.

Under proteströrelsen 2019 kom namnet Riad Salameh att likställas med korruption, precis som en rad andra namn från det politiska etablissemanget. En ny opinionsundersökning gjord i Tunisien, Marocko, Algeriet, Libyen, Jordanien och Libanon visar att libaneserna har minst tillit till sina ledare av alla de tillfrågade, och är mer beslutna att emigrera än några andra.

Många talar om den styrande eliten i Libanon som en kartell eller en maffia, där inflytande delas mellan ett antal framstående individer och grupper. Den grundlagsfästa idén att makten ska delas mellan kristna, sunniter, shiiter och druser – ett arv från kolonialtiden – gör att ingen kan bli härskare över alla. Istället ser varje ledare sig som allsmäktig över de ”sina” och tar beslut enkom för att stanna kvar vid makten.

Maha Yahya från Carnegie Center i Beirut menar att det politiska etablissemanget gräver sin egen grav genom att fortsätta som om business-as-usual gällde. Utan reformer kommer systemet ”sjunka djupare ner i avgrunden” och till sist falla sönder, vilket inte skulle vara dåligt i sig men orsaka mycket lidande på vägen, menar hon.

Anhöriga till offer för explosionen i Beirut deltar i en demonstration utanför justitiepalatset. Den domare som lett utredningen av sprängkatastrofen har bytts ut, sedan han anklagat tidigare ministrar för grov försumlighet. Foto: Hussein Malla/AP/TT

Efter explosionen den 4 augusti förra året, då mer än 200 personer dog och 300 000 människor förlorade sina hem, tog Frankrikes president Emmanuel Macron initiativ till ett politiskt reformprogram. En del ifrågasatte den förra kolonialmaktens inblandning, andra såg det som en chans till politisk förändring.

Men hittills har inga sådana steg tagits. Premiärminister Hassan Diab, som avgick efter explosionen, sitter kvar i väntan på att en ny regering ska bildas. Hans nominerade efterträdare är Saad Hariri, som blir premiärminister för tredje gången ifall han väljs. Hassan Diab står anklagad för vårdslöshet i samband med explosionen, tillsammans med tre andra personer. En ny domare har utsetts att ta över fallet – men få i Libanon tror att någon kommer fällas.

Statsvetaren och författaren Ziad Majed säger i ett avsnitt av The Lebanese Politics Podcast att total straffrihet råder för eliten i landet.

– Det är fritt fram att ge sig på vem du vill, om det så är en rival eller kritiker.

Mordet på Lokman Slim var det senaste i raden av sådana exempel. Ingen misstänkt har gripits för dådet. Men många tror sig säkert veta på vem som låg bakom: Hizbollah, den väpnade milis som också är ett politiskt parti i Libanons parlament. Lokman Slim, vars hem ligger i ett av de områden i Beirut som står under Hizbollahs inflytande och kontroll, var en uttalad kritiker till rörelsen.

Endast ett mordattentat i Libanon har fått något som kan liknas ett avslut: det på den förre premiärministern Rafiq Hariri och 21 andra personer 2005. I augusti förra året fälldes en Hizbollah-medlem, Salim Ayyash, i sin frånvaro. Men den FN-stödda domstolen pekade inte ut Hizbollah direkt, och inte heller den syriska regimen.

”Vi är alla Lokman”, lyder texten på plakatet. Vänner, anhöriga, aktivister och västdiplomater deltar en minnesceremoni för Lokman Slim en vecka efter mordet på honom i februari 2021. Foto: Hussein Malla/AP/TT

Hizbollahs popularitet i Libanon har minskat stadigt sedan 2006, då rörelsen hade brett stöd under kriget mot Israel. Det var framförallt inträdet på president Bashar al-Assads sida i kriget i Syrien som ändrade bilden av Hizbollah som en underdog, mindre korrupt än den etablerade eliten. Idag är gruppen i allra högsta grad en del av det libanesiska politiska etablissemanget, och därmed en del av problemet, inte lösningen.

Det halvår som gått sedan den ödesdigra explosionen har kantats av politiska skandaler. När Sri Lanka donerade nära 2 000 kilo te till de drabbade familjerna gavs det istället till president Michel Aouns egen personal. Mjöl som donerats från Irak lämnades att ruttna i undermåliga lager. Ett tiotal politiker gick nyligen före i kön till den covidvaccinering som finansierats av Världsbanken, vilket fick bankens regionala direktör att på Twitter hota med att ställa in hela kampanjen.

Frågan som alla ställer är hur länge den politiska eliten kan fortsätta med sin nonchalans inför lagen. Kommer de att köra hela systemet i botten, som Maha Yahya var inne på? Eller lyckas de hålla huvudet över ytan, precis som under tidigare kriser i landets historia? Det är fortfarande för tidigt att tala om en kollapsad stat, även om vägen pekar ditåt. En gängse uppfattning är att Libanon är ett ovanligt uthålligt och orubbligt land, men många ifrågasätter nu den bilden. Folk vill ha förändring, inte fler prövningar att uthärda.

Libanon är fortfarande nedstängt i ett försök att stoppa en oroande ökning av covid-19 under vintern. Först när landet ska återgå till det normala kommer krisens omfattning märkas fullt ut. Då kommer det stå klart att ingenting är som förut.