Internationell dragkamp om demokrati i Sudan

Fotnot: Denna artikel är publicerad före den 21 november, då kuppledaren Abdel Fattah Abdelrahman al-Burhan återinsätte Abdalla Hamdok som premiärminister för en civil regering, och de ingick ett avtal om maktdelning och återupprättat övergångsstyre fram till allmänna val senast i juli 2023.

Militärkuppen ser ut att ha satt punkt för en kort period av demokratisering i Sudan, där militären haft makten nästan oavbrutet sedan självständigheten 1956. Men den slutsatsen kan vara förhastad. Fortsatta massprotester, hårdnackat motstånd från civila ledare och ett växande tryck från omvärlden att återinsätta övergångsstyret kan tvinga militären att backa.

Den 25 oktober avsatte överbefälhavaren Abdel Fattah Abdelrahman al-Burhan det civil-militära hybridstyre som i en ohelig allians regerat sedan i april 2019. Då hade president Omar al-Bashir störtats efter 30 års diktatur efter en period av folkliga protester, personifierade av bland andra den unga aktivisten Alaa Salah, som både blev viral och kandidat till Nobels fredspris. Men vid kuppen infördes undantagstillstånd och den civile premiärministern, ekonomen Abdalla Hamdok, greps och sattes i förvar tillsammans med flera andra civila ministrar.

Det var dags för militärledningen att återta den makt som den förlorat i takt med att demokratiprocessen fortlöpte. Sakta närmade sig det utlovade val som skulle leda till ett helt civilt styre. Det var en utveckling som de militära ledarna hade alldeles för mycket att förlora på – också rent personligen.

Kuppledaren Abdel Fattah Abdelrahman al-Burhan. Foto: Marwan Ali/AP/TT

Men enligt Jonas Horner, Sudananalytiker vid tankesmedjan International Crisis Group (ICG), kan premiärminister Hamdoks politiska position i förhållande till militären ha stärkts av kuppen, åtminstone på sikt:

– Han vägrade att upplösa regeringen på militärens uppmaning innan kuppen genomfördes. Och nu vägrar han förhandla med militären om inte hans regering återinsätts först.

Guld, mutor och folkmord

Att Hamdok från sin position i husarrest, under ständig övervakning av militären, så envist har vägrat att tala med al-Burhan var nog inget som landets starke man hade väntat sig. Kanhända missbedömde generalen det stöd som Hamdok skulle få från såväl ungdomarna på gatorna som stora delar av omvärlden.

General al-Burhan försvarar kuppen med – att den inte är en kupp. Han har bara ”riktat om kursen för övergången till demokrati” för att ”undvika inbördeskrig”. Han utlovar en ny, lite korrigerad civil regering och allmänna val i juni 2023. Problemet är att både demonstranterna och delar av omvärlden ser ut att vilja ha den gamla regeringen tillbaka. När också Saudiarabien och Förenade arabemiraten, som anses stå den sudanesiska militären nära, uppmanade militärledningen att släppa de bortförda politikerna vek al-Burhan ned sig. Han lät frige fyra av ministrarna, dock inte Hamdok. Och när al-Burhan senare inrättade ett nytt övergångsråd (efter att själv ha upplöst det gamla) fanns inga kända demokratiförespråkare med. Däremot återfick alla höga militärer sina platser. Till rådsordförande utsåg al-Burhan sig själv.

Den störtade premiärministern Abdalla Hamdok tillsammans med Tysklands förbundskansler Angela Merkel i Berlin i februari 2021. Foto: Michael Sohn/AP/TT

Liksom i flera andra auktoritärt styrda stater kontrollerar militären i Sudan en rad statsägda företag som genom korruption alstrar förmögenheter till de högsta ledarna och deras närmaste. Guld, boskap, byggmaterial, läkemedel med mera säljs till länder i regionen men intäkterna bidrar inte alltid till statsbudgeten. Detta är inkomster som generalerna inte gärna blir av med.

Ett lika starkt skäl till kuppen är generalernas rädsla för att ställas inför rätta – inom landet eller i internationell domstol – för misstänkta krigsförbrytelser under offensiver som de lett i Sudans konflikthärdar. General al-Burhan har tidigare arbetat nära den nu korruptionsdömde expresidenten Omar al-Bashir. Det har även landets andre starke man, ledaren för den mäktiga och ökända milisstyrkan Rapid Support Forces (RSF), generallöjtnant Mohamed Hamdan Dagalo (mer känd som Hemeti). Omar al-Bashir är åtalad och efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för bland annat folkmord i Darfur, där inbördes strider 2003–2008 skördade 300 000 människors liv och tvingade runt 2,5 miljoner på flykt.

Soldater till Jemen

Generalerna fruktar att gå samma öde till mötes, särskilt som Hamdokregeringen lovade att utlämna al-Bashir till ICC i Haag. Efter kuppen har dessutom den avsatte utrikesministern sagt att kuppledarna bör ställas inför ICC. I demonstrationstågen kräver demokratianhängarna att milisen RSF ska upplösas. De hyser ett särskilt hat till Hemeti, som de hävdar beordrade sina soldater att utföra en massaker i juni 2019 som krävde minst 120 demonstranters liv. En utredning av det händelseförloppet pågår.

Ett tredje skäl till kuppen är att militären vill gå starka regionala krafter till mötes, krafter som inte vill se ett lyckat exempel på övergång till demokrati i sitt närområde. Murithi Mutiga, även han Sudanexpert vid tankesmedjan ICG, nämner i första hand Egypten, men också Saudiarabien och Förenade arabemiraten. Dessa länder har viktiga handelsförbindelser med Sudan samt bistår med finansiellt stöd.

– Milisledaren Hemeti har blivit stenrik på att förse Saudiarabien med legosoldater till krigföringen i Jemen, säger Murithi Mutiga.

Många unga vill ha demokrati. Demonstration i Khartoum. Foto: Marwan Ali/AP/TT

Händelserna 2019 väckte hopp om demokrati i såväl Sudan, Afrikas tredje största land till ytan, som i arabvärlden som helhet. Detta skrämde vissa länder. Ett land som Egypten har utåt legat lågt sedan kuppen genomfördes, men anses ha stort inflytande över militärerna i sitt södra grannland.

Övergångsstyret kom till under hård press utifrån. I bräschen gick USA. I potten låg löften om hävda sanktioner, nya krediter och skuldsanering till ett land som befunnit sig på randen till ekonomisk kollaps sedan 2011, då Sydsudan fick tre av fyra oljekällor när Sudan delades.

Men så länge pengar strömmar in från annat håll väger kanhända västvärldens fördömanden inte så tungt för generalerna. Varningar om frysta medel kom från USA och Världsbanken redan när det stod klart att en kupp förbereddes, men de ignorerades av militären. Internationella fördömanden, diplomatiska kriser, uteslutning ur Afrikanska unionen (AU), motsvarande 6 miljarder kronor i indraget amerikanskt bistånd med mera går att uthärda om de lukrativa handelsavtalen med andra arabländer ligger fast.

Rivalitet inom militären

En aspekt som gör kuppens utgång osäker på sikt är underliggande motsättningar inom militären. Sudan har i själva verket två militära enheter: al-Burhans reguljära styrkor och Hemetis RSF-milis. Det var al-Bashir som organiserade sina styrkor så för att undvika en revolt mot honom själv. Hemetis milis agerade livvaktsstyrka åt expresidenten.

De två generalerna kom varandra närmare under övergångsstyret, då al-Burhan var ordförande för det suveräna rådet (en del av övergångsstyret) och Hemeti var vice ordförande. Men under ytan finns konkurrensen kvar och förr eller senare måste en uppgörelse komma. Sudans militär är extremt hierarkisk, det finns inte plats för många i toppen. Om kuppen går i baklås ökar risken för inre konflikter och ökat våld. En sådan utveckling skulle sannolikt stärka den civila sidan.

Exdiktatorn Omar al-Bashir i domstol 2021. Foto: Marwan Ali/AP/TT

Med tanke på den sudanesiska militärens historia finns det skäl att frukta fler brutala tillslag mot de demonstranter som trotsar militären. Hittills har protesterna mot kuppen krävt ett 20-tal dödsoffer. Demonstranterna kommer från olika delar av samhället men framträdande grupper är högutbildade stadsbor och ungdomar. De har i hög grad hållit sig till fredliga demonstrationer, vilket nu är deras stora styrka. Det var när militären gick för långt förra gången, i juni 2019, som de väpnade styrkorna motvilligt tvingades in i övergångsstyret. Förhoppningsvis drar de sig för att göra om det misstaget.

De finns demokrativänliga kritiker av Hamdokregeringen som anser att den schabblade bort sin chans, att sudaneserna hann tröttna på brutna löften om bättre livsvillkor. Några av dem kanske började lyssna på militärens lockrop om stabilitet och ordning och det fanns grupper som gick ut i manifestationer för en återgång till militärstyre.

De förväntningar som lades på den civila regeringen var skyhöga, så gott som omöjliga att leva upp till. Den skulle bryta Sudans isolering, den väntades rädda en ekonomi i fritt fall och den skulle driva på de rättsliga uppgörelserna mot al-Bashirs regim. Det var upplagt för besvikelse och Hamdok fick länge se sin popularitet dala. Men det betyder inte att Sudans unga demonstranter vill tillbaka till det gamla. Genom civil olydnad och fredliga demonstrationer har ungdomarna lovat att göra Sudan omöjligt att regera om inte Hamdok återinsätts.