Maktbalansen i EU flyttas söderut med ny fransk-italiensk pakt

Tanken med avtalet är ett fördjupat samarbete de två länderna emellan inom områden som ekonomi, handel, turism och kultur.

Det ersätter därmed en annan historisk överenskommelse, nämligen Élysée-avtalet som undertecknades i Paris 1963 mellan Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer och Frankrikes president Charles de Gaulle. Det avtalet var ett försök till försoning mellan de båda långvariga fienderna, och ses som starten på det centrala tysk-franska samarbetet inom EU. Det fördjupades sedan så sent som 2019 då Macron och Merkel skrev under Aachenavtalet. Men nu tycks det alltså ha nått vägs ände.

Idén till fördjupade relationer mellan Frankrike och Italien föddes 2017 med premiärminister Paolo Gentiloni, som då inledde samtal med Macron. Dessa avbröts dock abrupt när Gentiloni ett år senare ersattes av Europas första högerpopulistiska regering med partierna Lega och Femstjärnerörelsen. Särskilt Lega hade en mycket kritisk syn på EU och prioriterade i hög grad inrikespolitiken och försvaret av landets gränser.

Efter ett par år av kyliga relationer och tvistefrågor har Draghi sedan han blixtinkallades som regeringschef i oktober 2020 varit mån om att återetablera goda förbindelser med Frankrike och Macron. Italien och Frankrike har mycket gemensamt inom ekonomiska och sociala frågor, liksom miljön. Det talas om att relationen inte har varit så stark mellan länderna sedan 1945.

Det historiska Élysée-avtalet undertecknas 1963 av Västtysklands Konrad Adenauer och Frankrikes Charles de Gaulle. Foto: AP/TT

Djärvare EU

Redan i somras skrev nättidningen Politico om den nya möjliga maktduon och dess annorlunda ledarstil. Den kännetecknas av att Macron och Draghi är mer villiga att spendera och agera snabbare än den tidigare alliansen Frankrike-Tyskland, och att de båda vill se ett ”djärvare” EU.

Tidningen pekar på hur de båda länderna varit pådrivande för att få fram den rekordstora penningsumma som ska hjälp Europa att återhämta sig efter coronapandemin – och där Sverige satt i motsatt ringhörna.

De tidigare konflikterna tycks förpassade till det förflutna. Macron och Draghi verkar ha en mycket god relation eftersom de relativt snabbt lyckats överkomma tvistefrågor kring inte minst migration. I mitten av november möttes de i Paris för att diskutera den politiska händelseutvecklingen i Libyen, vilket är en strategiskt viktig fråga för båda ledare.

Situationen kring Medelhavet och inte minst utvecklingen i Nordafrika berör såväl Frankrike som Italien. Andra samarbetsområden är försvars- och säkerhetsfrågor, vapenkontroll och migration. De båda åtar sig att samordna investeringar i strategiska sektorer som internetmoln, produktion av batterier och halvledare samt utveckling av vätgas, rapporterar den italienska dagstidningen La Repubblica. Utbildning, forskning och kultur är andra samarbetsområden enligt ett uttalande från Élyssée-palatset i Paris.

Libyen är av gemensamt intresse för Italien och Frankrike. Här registrerar sig exdiktatorn Muammar Gaddafis internationellt efterlyste son Saif al-Islam Gaddafi som kandidat i presidentvalet i december. Foto: Libyens valkommission/AP/TT

”Destruktiv åtstramning”

Det bilaterala samarbetet kommer säkert att bli enklare än att få igenom den gemensamma linjen i EU-politiken. EU-stater i norr som Sverige kommer fortsatt att göra allt som går för att hålla på både utgiftstak och begränsningar av det finansiella samarbetet, vilket är samma linje som Tyskland hållit under Merkels ledning. Staterna i Öst- och Centraleuropa fortsätter å sin sida att utmana Macrons socialliberala politik som de avskyr.

Frankrike och Italien har gemensamma intressen, stark vilja och politiska mål som handlar om att reformera grundinriktningen på den europeiska politiken, nämligen den som handlar om stabilitetspakten och åtstramningspolitiken.
– Macron och Draghi är överens om att det måste finnas mer flexibilitet i EU. Den tyska åtstramningslinjen menar de är destruktiv, säger Mario Ricciardi, professor i rättsfilosofi vid statsuniversitetet i Milano.

Frankrike och Italien ingår avtalet i samband med Angela Merkels avgång i Tyskland och innan edn tillträdande förbundskanslern Olaf Scholz blivit varm i kläderna. Foto: Michael Kappeler/AP/TT

– Det som hände i Grekland är en skam för Europa och skulle samma sak ske i ett större EU-land skulle det vara slutet för EU-projektet, och det är alla EU-länder medvetna om, säger Ricciardi.

Han syftar på när Grekland höll på att gå i konkurs efter finanskrisen 2007–2008. Då gav bland andra euroländerna stora lån till Aten, men de var förenade med en rad tuffa åtstramningskrav.

Hur långt Macrons och Draghis gemensamma bakgrund som före detta bankrådgivare räcker för att bygga relationen mellan sina länder är svårt att veta. I övrigt skiljer sig deras ledarstil åt, anser Ricciardi.
– Macron är mer av en politikertyp än Draghi. Macron har också en mer amerikansk och enväldig ledarstil. Det franska presidentämbetets starkare rötter möjliggör helt enkelt ett starkare ledarskap.

I Italien, där politiken är väldigt fragmenterad och både politiker och väljare tenderar att vara väldigt ombytliga, finns inte den typen av ledarfigurer alls.
– Macron försöker bli den europeiska ledare som Merkel var. Han vill leda Europa.

Läggs till brexit för Sverige

Historiskt är Tyskland den stora ekonomiska motorn i Europa och Frankrike den starka militärmakten.
– De senaste tjugo åren har de två länderna blivit mer jämnstarka. Och Macron har försökt etablera en maktbalans, säger Ricciardi.

Italien vill så klart vara med och sätta dagordningen och driva gemensamma intressen.
– Vad som kommer hända beror på hur det går i Tyskland – ett nytt ledarskap med De gröna i regeringen skulle kanske underlätta en dialog med exempelvis Italien.

Kompisar från förr. Statsminister Stefan Löfven, förbundskansler Angela Merkel och Storbritanniens premiärminister Boris Johnson vid ett EU-toppmöte 2019. Foto: Frank Augstein/AP/TT

Storbritanniens utträde har inte spelat så stor roll för Italiens position i EU. Desto mer har det betytt för exempelvis Sverige, som såg Storbritannien som sin största nära allierade i unionen. Efter brexit har det blivit viktigare för Sverige att liera sig mer med Tyskland, utöver andra mindre, nordliga medlemsstater som hamnat i en liknande situation.
– Många både små- och mellanstora länder förlorade sin huvudpartner eller “favoritpartner” i EU i och med brexit, vilket har fått maktbalansen att ändras, säger Eric Maurice, chef för Robert Schuman-stiftelsens Brysselkontor, till Euronews.

I Storbritannien fann tidigare många av dessa mindre länder en bundsförvant när det handlade om ekonomiskt samarbete och internationell handel, vilket inte minst är viktigt för ett land som Sverige. Även övriga länder i Norden, Nederländerna och flera central- och östeuropeiska stater har behövt tänka över sin position inom EU och i förhållande till Tyskland, Paris och Bryssel, enligt Maurice.

Mitt i detta vill nu Frankrike och Italien skynda sig med att agera. De är väl medvetna om att det är hög tid medan Draghi har medvind och innan Tyskland har en ny ledare som hunnit bli varm i kläderna. Dessutom måste Macron slåss för att bli omvald nästa år.