Varning för krig i Bosnien

På det lite underexponerade videoklippet syns tre anonyma medhjälpare sträcka sig fram för att med en synkroniserad rörelse lägga varsin mörkblå mapp på podiets vinröda duk. De öppnar mapparna och pekar nästan övertydligt var signaturerna ska placeras. De tre männen som sitter vid podiet tar upp varsin penna och skriver snabbt och utan att titta på varandra sina namnteckningar. Serben Slobodan Milošević ser ut att ha ett leende i mungipan medan bosniern Alija Izetbegović och kroaten Franjo Tuđman är mer allvarliga.

Det är den 21 november 1995, platsen är Wright-Patterson Air Force Base utanför staden Dayton i USA, och pappret på bordet är den första versionen av fredsavtalet för Bosnien och Hercegovina. Tre veckor senare ska de tre ledarna träffas igen, i Paris, för att signera det slutliga fredsavtalet och markera slutet på ett utdraget och blodigt krig.

Idag, mer än ett kvarts sekel senare, känns det lite märkligt att se videoklippen från Daytonavtalets undertecknande. Freden består, men den återuppbyggnad, försoning och framtidstro som avtalet också skulle bidra till är det betydligt sämre ställt med. De som när Daytonavtalet undertecknades varnade för att den nya tredelade statsapparaten skulle lamslå Bosnien, och göra det omöjligt att åstadkomma meningsfulla reformer, har i allt väsentligt fått rätt. Systemet med tre presidenter, en från vardera stor etnisk grupp, har fungerat dåligt och har kritiserats för att understryka etnisk åtskillnad snarare än att försöka överbrygga den.

Den infekterade situationen demonstreras bland annat av den bosnienserbiske presidenten Milorad Dodiks utspel nyligen om att Republika Srpska, landets delvis självbestämmande serbdominerade del, har för avsikt att distansera sig från nationella bosniska institutioner och istället skapa ett serbiskt parallellsamhälle.

Fredsavtalet om Bosnien undertecknas i Paris 1995. Vid bordet från vänster Slobodan Milošević, Franjo Tuđman och Alija Izetbegović. Foto: EPA/NTB/TT

”En självständighetsförklaring”

Som exempel nämnde han skatteverket, rättsväsendet, tullverket och underrättelsetjänsten. Men det som väckte störst uppmärksamhet, både i och utanför Bosnien, var Dodiks prat om att Republika Srpska tänker dra tillbaka alla serbiska soldater från den nationella armén och istället skapa en egen försvarsstyrka.

Det internationella samfundets höge representant i Bosnien, tysken Christian Schmidt, jämställer uttalandet med en självständighetsförklaring. I sin årliga rapport från början av november skriver han att om Dodik gör verklighet av sitt hot att återskapa en separat serbisk armé är risken för nationellt sönderfall och i värsta fall våldsutbrott stor. Schmidt hävdar att då måste den internationella militära närvaron trappas upp avsevärt för att undvika fullskaligt krig.

Den delen av analysen är förmodligen korrekt. Den internationella militära närvaron i Bosnien har gradvis minskat under de senaste årtiondena och är idag närmast symbolisk: EU-styrkan Eufor består av knappt 700 personer och Nato har ett kontor i Sarajevo. Mer än så är det inte och om säkerhetsläget allvarligt skulle försämras är möjligheterna till fredsbevarande insatser begränsade.

Schmidts bedömning har rört upp starka känslor och Dodiks tal om att återuppbygga en serbisk armé, fristående från den nationella, har sänt kalla kårar längs ryggraden på många av dem som upplevde kriget i början av 1990-talet. Tanken på väpnade styrkor som baseras på etnisk tillhörighet återkallar plågsamma minnen från ett krig då omkring  100 000 människor, varav hälften civila, miste livet – ett krig som kännetecknades av omfattande krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord.

Vill ha armé. Den bosnienserbiske presidenten Milorad Dodik. Foto: AP/TT

Organiserad brottslighet och korruption

Själv har Dodik försäkrat att återinförandet av en bosnienserbisk armé kommer att gå fredligt till och att han definitivt inte har något självständighetskrig i åtanke. Han har sagt att enligt en stor undersökning bland serbiska soldater i dagens nationella armé ställer sig 80 procent bakom tanken på en separat serbisk styrka. De resterande 20 procenten ska enligt Dodik inte ha haft möjlighet att svara på undersökningen. Uppgifterna tillbakavisas däremot av landets överbefälhavare, Senad Mašović, som hävdar att någon undersökning bland serbiska soldater sannolikt inte har ägt rum.

Den något luddiga plan som Dodik presenterat för den nya armén går ut på att serbiska soldater ska omringa befintliga militäranläggningar i Republika Srpska och utan våld förmå den nationella armén att lämna regionen. Han har jämfört med det, enligt honom, fredliga övertagande när Slovenien 1991, som första delrepublik, bröt sig loss från Jugoslavien. Den jämförelsen bortser från att det krävdes tio dagar av strider och drygt 60 döda innan Sloveniens självständighet kunde fullbordas.

Det är inte första gången Dodik hotar att avbryta samarbetet med viktiga nationella institutioner och antyder att dörren till självständighet för Republika Srpska står på glänt. Han vet att det är ett effektivt sätt att sätta press på det internationella samfundet som till varje pris vill hålla ihop Bosnien. Han vet det eftersom han har uppnått resultat förr. Som premiärminister för Republika Srpska lyckades han 2009 förmå EU och USA att, av rädsla för att Bosnien skulle kollapsa, gå med på att inskränka mandatet för de internationella domare och åklagare som då arbetade i landet. Därmed fick dessa inte längre utreda organiserad brottslighet och korruption, något som enligt många har bidragit till att det ekonomiska myglet i maktens korridorer har kunnat breda ut sig ohejdat.

Förbud mot folkmordsförnekelse

Dodik reagerade också med ilska och nationalistiska hot när Christian Schmidts företrädare som hög representant, österrikaren Valentin Inzko, i somras använde sitt inflytande för att tvinga fram en lag i Bosnien som förbjuder folkmordsförnekelse. Det skedde kort efter det att FN-tribunalen i Haag slutgiltigt slagit fast domen mot den serbiske generalen Ratko Mladić för folkmordet i Srebrenica – en beskrivning som många serber, däribland Dodik, vägrar att acceptera.

Begravning av kvarlevor efter offren för folkmordet i Srebrenica, så sent som den 11 juli 2021, 26-årsdagen av massakern. Foto: Darko Bandic/AP/TT.

Osäkerheten inför hur långt Dodik är beredd att gå den här gången är stor och många bedömare tror inte att han nödvändigtvis ser ett självständigt Republika Srpska framför sig. Åtminstone inte inom överskådlig framtid. Däremot verkar han vara beredd att spela ett högt spel och hota med självständighet för att fortsätta begränsa det internationella inflytandet i Bosnien.

Det är ingen hemlighet att det är Christian Schmidts ämbete som i så fall är den huvudsakliga måltavlan. Schmidt, som tillträdde posten som hög representant i augusti i år, är den åttonde innehavaren av en roll som instiftades i och med Daytonavtalet (den förste var Carl Bildt 1995–1997). Den höge representanten och hans administration, OHR (Office of the High Representative), ska överse den politiska utvecklingen i Bosnien och bland de långtgående befogenheterna finns möjligheten att påverka landets lagstiftning.

Stöd av Serbien, Ryssland och Kina

Dodik anser inte att OHR är en legitim institution och har, vilket han gärna påpekar, mäktiga vänner på sin sida. Grannlandet Serbien, Kina och Ryssland hör till dem som också betraktar OHR:s existens som ett orättfärdigt sätt för EU och USA att utöva kontroll i regionen.

Impopulära bland serbiska nationalister. Höge representanten Christian Schmidt (t v) och hans företrädare Valentin Inzko. Foto: AP/TT

Ur det perspektivet framstår Dodiks senaste utspel om ett serbiskt parallellsamhälle i Bosnien som utstuderat vältajmat. Det kom nämligen bara några veckor innan FN:s säkerhetsråd skulle diskutera det årliga förnyande av Eufors mandat i Bosnien, ett förnyande som Ryssland vid upprepade tillfällen har hotat att blockera. Inför årets sammanträde gjorde Ryssland klart att villkoret för att förlänga Eufors mandat var att alla omnämnanden av OHR skulle tas bort från mandatskrivelsen. Ryssland lyckades dessutom avstyra att Christian Schmidt personligen skulle få föredra sin rapport för säkerhetsrådet.

Det visade sig vid mötet den 3 november att övriga stormakter var beredda att acceptera Rysslands krav för att Eufor skulle få finnas kvar. Den eftergiften påverkar visserligen inte OHR:s mandat eftersom detta inte kommer från FN:s säkerhetsråd, men att hänvisningarna till ämbetet rensas bort från de officiella FN-skrivelserna är en markering som på sikt kan komma att försvaga OHR. Det passar både Dodik och Ryssland utmärkt, eftersom det är ytterligare ett steg mot att underminera EU:s och USA:s inflytande i Bosnien.