Venezuela alltmer en maffiastat

Förhandlingarna mellan den venezuelanska regeringen och oppositionen som, med Norge som medlare, inleddes i Mexiko i augusti skulle bana väg för lokal- och regionalvalen. Valmyndigheten hade fått en ny, mer trovärdig sammansättning, EU och Cartercentret hade lovat att skicka valobservatörer. En del bedömare hävdade att valet var oppositionens stora möjlighet att komma tillbaka, efter det misslyckade försöket att ta makten 2019 då talmannen Juan Guaidó utnämnde sig själv till president och erkändes som sådan av över 60 länder, bland dem Sverige.

Valet skulle, hoppades man, göra det möjligt för oppositionen att återknyta banden med en befolkning som demoraliserats av Guaidós katastrofala initiativ. Men så utlämnades en viss Alex Saab från Kap Verde till USA.

– USA har kidnappat en oskyldig, god och arbetsam man vars enda skuld är att han älskar Venezuelas folk, hävdade president Nicolás Maduro i TV och kallade med omedelbar verkan hem sin förhandlingsdelegation från Mexiko. Det är oklart när, eller ens om, förhandlingarna kommer att återupptas.

Så vem är då denne Alex Saab som Maduro upphöjt till nationell hjälte och vars öde tycks vara sammanflätat med Venezuelas, men som få venezuelaner tidigare ens hört talas om?

Den dittills relativt okände Alex Saab dök plötsligt upp på väggmålningar i Caracas. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Alex Saab är en colombiansk affärsman som började göra affärer med Venezuela 2011 när dåvarande presidenten Hugo Chávez fortfarande levde. Bland annat importerade han livsmedel, ofta av dålig kvalitet, till de så kallade CLAP-lådor som säljs till starkt subventionerat pris och som många venezuelaner har blivit beroende av för att överleva. Men viktigast var det nätverk av brevlådeföretag runt om i världen som Saab byggde upp. De blev avgörande för att Venezuela skulle kunna kringgå de sanktioner som USA började införa 2017. Det var via de företagen som Saab kunde skaffa bensin, mediciner och andra nödvändiga varor och betala med venezuelanskt guld.

Hund begraven

Med tiden väcktes åtal mot Saab i flera länder. I USA anklagade en domstol i Florida honom för penningtvätt. Det ledde till att Interpol efterlyste Alex Saab. Och det var den efterlysningen som gjorde att polisen i Kap Verde sommaren 2020 grep honom när hans privatjet gick ner för att tanka på väg från Caracas till Teheran.

Till dess var Saab bara känd i en begränsad krets. Men efter gripandet förklarade Nicolás Maduro med en röst som vibrerade av indignation att Alex Saab i själva verket var venezuelansk diplomat – en regeringsemissarie med extremt viktiga uppdrag. Som diplomat, argumenterade Maduro, åtnjöt Saab diplomatisk immunitet och borde genast släppas. Men Kap Verde erkände inte Maduro som Venezuelas president, utan hans motståndare Juan Guaidó, vilket innebar att man heller inte erkände diplomater utsedda av Maduro.

Indignerad. President Nicolás Maduro undrar sannolikt vad Alex Saab berättar i USA. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Venezuela kontrakterade ett internationellt team av jurister under ledning av den spanske advokaten Baltasar Garzón, som blev världsberömd när han 1998 fick Chiles exdiktator Augusto Pinochet gripen under ett besök i London. Men Garzóns gloria som förkämpe för de mänskliga rättigheterna smittade inte av sig på Saab. Och den kampanj till försvar av ”hjälten”, som den venezuelanska regeringen drog igång med muralmålningar och ”massmöten” i Caracas, bara förstärkte känslan av att där låg en hund begraven.

Garzón och hans team lyckades dra ut på tiden, men efter ett drygt år i arrest på Kap Verde skickades Saab slutligen till USA. Med resultatet att förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen genast avbröts.

Vet var pengarna finns?

Vad är det då som gör Alex Saab så betydelsefull för de venezuelanska makthavarna att de för hans skull avbryter förhandlingar som kan vara avgörande för landets framtid? Den stora misstanken är att Saab fungerat som bulvan för den ”chavistiska” eliten, och framför allt för Nicolás Maduro och hans familj. Att Saab helt enkelt vet hur mycket presidenten har stulit från statskassan och var pengarna finns.

Inte så konstigt om Maduro är nervös.

Juan Guaidó, som bland andra Sverige erkänt som president. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Till det kommer att presidenten har börjat förlora sitt grepp om befolkningen. Den utdragna ekonomiska krisen har gjort att han inte längre kan uppfylla sin del i den klientrelation som hittills garanterat stabilitet. De som drabbas hårdast är just de som är beroende av CLAP-lådorna. Men nu kommer lådorna allt mer sällan och med allt färre produkter. Och de statliga bidrag som då och då brukade delas ut kommer inte heller lika ofta. Lojaliteten med Maduro och ”chavismen” var funktionell så länge man fick något för den. Men nu när man inte längre får det har den börjat dunsta.

De pengar som de närmare sex miljoner venezuelaner som har emigrerat de senaste åren skickar hem är avgörande för många familjer. Men långt ifrån alla kan räkna med försändelser i dollar. Enligt FN:s livsmedelsprogram är över en tredjedel av Venezuelas befolkning på omkring 28 miljoner invånare undernärd.

Lyx och undernäring

Samtidigt som varubristen orsakar kvarterslånga köer har tillgången på importerade varor ökat. Men bara för dem som har dollar och kan betala höga priser. I Caracas bättre bemedlade kvarter blomstrar livet. Här finns affärer med allt, restauranter och barer är fullsatta, livet är nästan som det brukar. Men, som sagt, bara för dem som har dollar. Den ekonomiska och sociala ojämlikheten har ökat till den grad att den nu är större än någon annanstans i Latinamerika. Och den processen började långt före USA:s restriktioner.

Lyx och undernäring sida vid sida. Bra jordmån för sociala explosioner.

Att situationen ändå är så pass stabil har att göra med en utbredd uppgivenhet och resignation. Men också med en allt mer dynamisk informell ekonomi där kriminella grupper ofta har kontroll. Och, inte minst, med militärens dominerande roll både inom politik och ekonomi.

EU-observatören Rocco Dibiase går förbi travar med listor på kandidater i de stundande valen. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Det är generalerna som plockar åt sig de feta bitarna, hävdar Moisés Naím och Francisco Toro, två internationellt etablerade venezuelanska statsvetare.

De anser att det råder en sorts skör maktbalans mellan kriminella gäng och colombiansk gerilla som har kontroll i stora områden i gränstrakterna, men där generalerna utgör ett slags spindel i nätet. Det handlar om smuggling, droghandel, illegal, och ibland legal, gruvbrytning men även småskalig informell ekonomi.

Naíms och Toros slutsats är att Venezuela har förvandlats till en maffiastat och att om maktbalansen mellan de olika grupperna rubbas står ett inbördeskrig för dörren. Men inte av politiska skäl. Utan av samma skäl som driver kriminella ungdomsgäng att kriga med varandra.

Och vad som händer om Alex Saab börjar prata är det ingen som ens vågar spekulera om. Men drömmarna om en normalisering ter sig allt suddigare.