Maktförskjutning i Nordirland när samhället stöps om

Demokratiska unionistpartiet (DUP) hotade i september att fälla provinsstyret i Belfast om det inte blev ett stopp för Nordirlandsprotokollet, den lösning som Storbritannien och EU har enats om för att undvika en hård gräns mellan Irland och Nordirland. Utspelet syftar till att sätta press på både EU och den brittiska regeringen. Kanske hoppas DUP-ledaren Jeffrey Donaldson vinna röster genom att sätta hårt mot hårt när det gäller det hot mot unionen med Storbritannien som partiet anser att gränskontroller i havet mellan Nordirland och brittiska fastlandet utgör.

Men DUP försöker också försvara sin ställning som Nordirlands största parti, en position som partiet är på väg att förlora till Sinn Féin. Den vanligtvis så milde Donaldson försöker låta tuff, men han slår ur underläge. DUP:s opinionssiffror har dalat påtagligt under året och det beror inte bara på de interna strider som pågår inom partiet. DUP, som har vunnit alla provinsval sedan 2004, fick 13 procents stöd i en opinionsundersökning i augusti och hamnade först på fjärde plats, långt efter det Irlandsvänligt nationalistiska Sinn Féin på 28 procent. Dessutom hade två andra unionistpartier gått om DUP.

Det är DUP och Sinn Féin som har dominerat nordirländsk politik på senare år, två partier som det länge var otänkbart att se i samma regering. DUP på unionistsidan (framför allt protestanter som vill behålla banden till Storbritannien) bildades 1971 av den stridbare och konservative protestantiske pastorn Ian Paisley. Sinn Féin på nationalistsidan (främst katoliker som vill ha ett enat Irland) har gamla band till Irländska republikanska armén (IRA) som stod för en stor del av våldet under de många konfliktåren.

Sinn Féin tar över?

Om inget förändras kommer Sinn Féin att ta över posten som Nordirlands försteminister. Enligt det nordirländska fredsavtalet från 1998 ska regeringschefsposterna som försteminister och biträdande försteminister vara likvärdiga, men i praktiken ses det inte så, i varje fall inte av unionisterna. Att förlora försteministerposten skulle vara en enorm prestigeförlust för dem.

DUP:s nuvarande ledare Jeffrey Donaldson vid partikongressen 2019. Foto: Peter Morrison/AP/TT

Donaldson spelar ett högt spel, anser juristen och författaren Sarah Creighton, samtidigt som han har målat in sig i ett hörn genom att sätta ribban så högt. Om han inte lyckas få igenom några stora eftergifter från EU kommer det att slå tillbaka mot hans parti. Unionister som inte tycker att DUP har agerat tillräckligt kraftfullt har redan börjat söka sig till det mer hårdföra Ulsters traditionella röst (TUV). Och de som är allra argast bryr sig inte om huruvida självstyret försvinner.

– Samtidigt vet alla egentligen att Nordirlandsprotokollet inte kommer att försvinna, säger Sarah Creighton.

Samtidigt pågår en samhällsutveckling som på flera sätt inte bådar gott för det socialt konservativa DUP. Partiet går i otakt med den majoritet av väljarna som numera är för fri abort och samkönade äktenskap. (Det brittiska parlamentet drev igenom de ändringarna när det nordirländska självstyret var lamslaget 2017–2020.) Det har fått stödet att öka för ett mer moderat unionistparti och för Allianspartiet, som ställer sig utanför den sekteristiska politiken.

Folkräkning och nya värderingar

Vidare förändras befolkningens sammansättning. När Nordirland skapades för 100 år sedan var runt två tredjedelar av invånarna protestanter, men sedan dess har högre födelsetal lett till att katolikerna har knaprat in på försprånget. Fler protestanter än katoliker har dessutom lämnat Nordirland.

Tidigare i år hölls en folkräkning, den första sedan 2011. Resultatet har ännu inte presenterats, men det mesta talar för att katolikerna numera är lika många eller fler än protestanterna.

Skuggor från det förflutna. Sinn Féins tidigare partiledare Gerry Adams, den nuvarande Mary Lou McDonald (mitten) och biträdande försteministern Michelle O'Neill, vid begravningen av IRA-ledaren och Sinn Féin-politikern Martin McGuinness 2017. Foto: Peter Morrison/AP/TT

Samtidigt visar andra undersökningar att många människor i Nordirland har en mer sammansatt syn på sin identitet än så. Enligt den senaste forskningen om politiska värderingar växer den grupp som säger sig sakna religion, och det är främst protestanter som slutat tro. En liknande utveckling pågår när det gäller synen på nationell identitet: bara 42 procent av de tillfrågade anser sig tillhöra en enda grupp. Och om frågan istället handlar om huruvida man är unionist eller nationalist är den grupp som säger att de inte är någondera störst: 42 procent.

Om DUP gör verklighet av sitt hot att lämna regeringen riskerar det att stjälpa hela självstyret. När det hände förra gången blev följden att Nordirland i mycket stod stilla i tre år, innan en ny regering kunde tillträda 2020.

DUP:s kris är dock i hög grad självförvållad. Partiet har nått sin position genom att säga nej till det mesta, från fredsavtalet till fortsatt brittiskt EU-medlemskap.

I våras pågick dessutom maktstrider inom DUP inför öppen ridå. Partiledaren och försteministern Arlene Foster tvingades avgå under förnedrande former. Enligt medieuppgifter hade hennes beslut att lägga ner sin röst i en omröstning om att förbjuda terapi för att omvända homosexuella väckt stark vrede inom partiet.

Hennes främsta kritiker Edwin Poots, vars kreationism fick honom att se ut som en relik från partiets fundamentalistiska historia, tog över, men efter några veckor tvingades även han att avgå. Därmed var manegen krattad för Donaldson som partiledare medan Paul Givan blev ny försteminister.

Inbyggda motsättningar

Konflikterna på unionistsidan har gjort att den nordirländska grenen av Sinn Féin hamnat i medieskugga.

Partiets utrymme att växa är emellertid begränsat. Det är många som fortfarande inte kan förmå sig att rösta på partiet på grund av dess historia med kopplingar till IRA. Även en hel del Irlandsvänliga nationalister skulle tycka att det var väl magstarkt om Sinn Féin skulle få utse nästa försteminister.

Sammandrabbning mellan probrittiska och proirländska grupper, våren 2021, som delvis handlade om brexitfrågan. Foto: Peter Morrison/AP/TT

I takt med att samhället har förändrats har bristerna i det politiska systemet blivit uppenbara. Det faktum att makten ska delas mellan probrittiska unionister och proirländska nationalister har gjort att motsättningarna byggts in i systemet. Det lämnar föga utrymme för partier, och invånare, som inte passar in i modellen. Dessutom innebär det att det saknas en effektiv opposition.

Ledaren för det gamla maktpartiet Ulsters unionistparti (UUP) Doug Beattie kräver att fredsavtalet ska reformeras, något som också tycks vinna ökat stöd i opinionen. Han anser att avtalet banar väg för ”dysfunktionella regeringar” där de ledande partierna ägnar sig åt att sätta krokben för varandra.

Sarah Creighton tror att det finns ett starkt stöd för en reform, att många nordirländare skulle vilja få bort den tvångströja som obligatoriska regeringskoalitioner utgör. Hon ser den rörelse som nu sker mot mer moderata partier som en längtan efter en mer normal politik, med en vänster-högerskala.
– Fast i princip har vi redan det, fast vi kallar det för grönt och orange, säger hon, och tillägger att Nordirland sannolikt får dras med sin polariserade politik i många år till.