Nepal: Sagan om konungens återkomst?

Vid sidan av akuta konfliktfrågor där Kina har en huvudroll, såsom Taiwan, flyttar Peking fram sina positioner i dragkampen med Indien, och alltmer med USA, om Nepal. Rivaliteten har ökat i styrka det senaste året på grund av dödläget mellan de indiska och kinesiska arméerna vid den omtvistade gränsen i bergsområdet Ladakh, och den allt hårdare stormaktskampen mellan Kina och USA.

Indien har traditionellt betraktat Nepal som sin intressesfär, men den politiska ledningen i bergslandet i Himalaya har ofta använt Kina som hävstång mot sin sydliga granne. Tidigare har regeringen i Peking varit nöjd med att hålla sig i bakgrunden, men nu döljer Kina inte längre sin allt större närvaro i Nepal.

Allt detta utspelas mot en fond där Nepal går igenom politiska omvälvningar. I fjol splittrades alliansen mellan maoister och kommunister. Maoisterna drog därefter tillbaka sitt stöd för den kommunistiska regeringen som då miste sin majoritet i parlamentet. I juni i år ersattes den av en mittenregering under partiet Nepalesiska kongressen, som få tror ska kunna skapa lugn och ordning.

Nepal hade tidigare världens enda hinduiska kungadöme (kungen ansågs traditionellt vara en inkarnation av guden Vishnu). Hovet varade i 240 år och överlevde de flesta andra monarkier i Sydasien som uppgick i republikerna Pakistan och Indien 1947 vid självständigheten från Storbritannien. (Idag är det bara det lilla bergslandet Bhutan som har monarki.) Kungadömet i Nepal upphörde när maoistgerillan slöt en fredsöverenskommelse med demokratiska partier och införde republik 2008.

10 000 monarkistiska motorcyklister

Under de 13 år som har gått sedan dess har nio premiärministrar passerat revy, korruptionen ökat och ekonomin halkat efter i det mycket fattiga Nepal. Detta, tillsammans med interna bråk i de politiska partierna, har gjort befolkningen djupt desillusionerad och lett till ökande krav på att monarkin ska återupprättas.

Den senaste kungen, den idag 74-årige Gyanendra Bir Bikram Shah Dev, styrde Nepal från 2001 till 2008. Men fastän monarkin avskaffades har Gyanendra förblivit en offentlig person. Han har också fortsatt att hålla årliga tal till folket, precis som han gjorde som kung, något som de kommunistiska och maoistiska partiledarna har retat upp sig på.

Kung Gyanendra och drottning Komal lämnar slottet 2008 sedan de tvingats abdikera. Foto: Ravi Manadhar/AP/TT

När Gyanendra i april i år återvände från en populär hinduisk sammankomst i Indien samlades en folkmassa på flygplatsen för att välkomna honom tillbaka. Det var inte en engångsföreteelse. I januari hölls en mycket stor manifestation i huvudstaden Katmandu organiserad av det monarkistiska och hindunationalistiska Nationaldemokratiska partiet-Nepal (RPP). Den ägde rum på 299-årsdagen av ”landsfadern” kung Prithvi Narayan Shahs födelse.

RPP:s ledare hävdade att den stora uppslutningen visade att folket vill att ”den hinduiska kungen ska återvända”. Ett annat tecken på det var i december 2020 när 10 000 motorcyklister från rörelsen Bor Gorkhali körde runt i nepalesiska samhällen iförda T-tröjor med Gyanendras bild och ropade slagord som Raja aau, desh bachau (hämta kungen och rädda nationen).
– Nepaleserna jämför det kaotiska och inkompetenta rådande styret med monarkernas tid vid makten. Politikerna har svikit folket enormt, sade RPP-ledaren S K Rana.

Massakern i hovet

Men Gyanendra var ingen populär kung. Han ärvde tronen sedan hans brorson, kronprins Dipendra, skjutit ihjäl sin far kung Birendra, sin mor drottning Aishwarya och sju andra medlemmar av kungafamiljen, i ett alkohol- och drogpåverkat raseriutbrott den 1 juni 2001 (Dipendra dog sedermera han med av skottskador).

Nepal hade sedan 1990 en vald premiärminister och ett valt parlament, men förblev en absolut monarki. Kungen kunde bland annat avsätta regeringar när han så behagade.

Gyanendra var auktoritär och inkompetent och misslyckades med att slå ner det maoistuppror som hade skapat kaos i Nepal i mer än ett årtionde sedan 1996. En vapenvila 2006 innebar att maoisterna ingick en överenskommelse om maktdelning och att monarkin avskaffades två år senare.

Massmöte för maoiströrelsen som var drivande bakom monarkins avskaffande. Partiet är nu i opposition. Foto: Niranjan Shrestha/AP/TT

Men den utbredda besvikelse som tilltagit de senaste 13 åren bland folket stärker nu argumenten för dem som driver på för att kungen ska återvända. De får stöd av hinduiska farhågor för att allt fler nepaleser konverterar till kristendomen. Stödet för monarkin har också ökat med nedstängningarna under coronapandemin och i synnerhet bland många arbetslösa unga.

Trots populära turistattraktioner som världens högsta berg Mount Everest är Nepal kraftigt beroende av utländskt bistånd. Landet fick i fjol cirka 18 miljarder kronor från utländska givare – 26 procent av Nepals årsbudget. Ohejdad korruption har bidragit till underutveckling och lidande.

Dragkamp om tibetaner

Nepal saknar kust, och är inklämt mellan Kina i norr och Indien i söder. Landet delar 190 mil gräns med Indien och 140 mil med Kina. Peking har inom ramen för det så kallade Sidenvägsinitiativet föreslagit investeringar på motsvarande cirka 70 miljarder kronor i Nepals infrastruktur. För regeringen i Katmandu är det dock viktigast att ha en god relation med Indien, som man delar religiösa, etniska, språkliga och kulturella band med. Nästan åtta miljoner av Nepals 28 miljoner invånare bor och jobbar i Indien tack vare ett avtal från 1950 om fri rörlighet över gränsen. Många nepaleser jobbar inom Indiens polis, militär och halvmilitära styrkor. Handeln mellan länderna uppgår till cirka 60 miljarder kronor. Indien har också investerat stort i infrastruktur, sjukvård och utbildning i det nordliga grannlandet.

Nepal är också beroende av Indien för sin handel med omvärlden – en geografisk omständighet som regeringen i New Delhi har använt flera gånger i samband med diplomatiska dispyter med Katmandu. Nepal har visserligen också vänt sig till Kina för att skapa förbindelser till övriga världen, men det har inte varit lika lyckat eftersom nepalesiska varor måste färdas mycket långt innan de når kinesiska hamnar.

Xi Jinping framför Pothalapalatset i Lhasa. Han blev i juni den förste kinesiske ledaren på 30 år att besöka Tibet, på tröskeln till Nepal och Indien. Foto: Xie Huanchi/Nya Kina via AP/TT

Ett annat skäl till Nepals balansgång mellan sina jättegrannar, och att landets geografiska läge är strategiskt viktigt, är Tibetfrågan. För Kina har stödet för Dalai lama och hans tibetanska anhängare i Indien, och det stora antalet tibetanska flyktingar i Nepal, inneburit att regeringen i Katmandu har blivit en strategiskt viktig motpart. Och med ett större amerikanskt intresse på senare tid, när relationen har hårdnat mellan USA och Kina, har vikten av de kinesisk-nepalesiska förbindelserna ökat ännu mer. När Xi Jinping i juli blev förste kinesiske president på 30 år att besöka Tibet ledde det till höjda ögonbryn i såväl New Delhi som andra huvudstäder, inte minst mot bakgrund av det militära dödläget vid gränsen i Ladakh.

Kina vill ha kungen

Kina har försökt förmå Nepal att sluta avtal om överlämning till Peking av ”bråkmakare” bland tibetanska flyktingar, men Nepal har på uppmaning av USA och andra västländer vägrat att ingå en sådan överenskommelse. Å andra sidan har Nepal vägrat att gå väst till mötes i frågan om att ge tibetaner flyktingstatus. I fjol beslutade den amerikanska kongressen att ge ekonomiskt bistånd till tibetanska flyktingar i Nepal och andra länder, något som Kina reagerat starkt mot. Nepal oroar sig nu för att ha blivit en geopolitisk spelplan inte bara för konkurrensen mellan Indien och Kina utan också för USA och Kina om Tibet.

Den politiske analytikern Surya Raj Acharya anser att de som vill ha tillbaka monarkin förväntar sig att den ska lösa problemen med korruption och politiskt vanstyre.
– Men det finns ingen garanti för att monarkin skulle vara immun mot det uppträdande som vi för närvarande ser hos våra politiker, säger han.

Kina har länge stött kungen. Stormakten anser att han inte bara kan säkerställa stabilitet utan också inta en bestämd hållning gentemot såväl Indien som västerländska kristna länder. Peking tror också att Tibetfrågan skulle hanteras bättre av hovet än av ett demokratiskt styre i Nepal.

Intressant nog är däremot inte den hindunationalistiska regeringen i New Delhi särskilt angelägen om att den hinduiska monarkin ska återuppstå i grannlandet.

Den indiske tidigare biträdande utrikesministern Shyam Saran påpekar i en debattartikel att den nepalesiske kungen sällan gynnade Indien. ”Monarkins avskaffande har på det stora hela taget gagnat Indien och regeringen måste bestämt och otvetydigt uttala att den inte stödjer ett återinförande av den monarki som folket redan har avvisat”, skriver han. Shyam Saran tillägger att Indien borde uttrycka sitt reservationslösa stöd för Nepals republikanska demokrati.