Omvärlden vill ha status quo när sargat Irak går till val
Analys. Ett sargat land går till val den 10 oktober. Irak präglas av sår efter kriget mot terrorgruppen IS och av milisvälde, korruption och fattigdom. En stor protestvåg mot samhällsproblemen har fällt en premiärminister och tvingat fram en ny vallag. Men klyftorna består mellan den politiska klassen och en utsatt befolkning. Valet blir en strid om regeringsmakten mellan shialedda krafter och ett prov på hela systemets legitimitet, skriver Bitte Hammargren, associerad senior medarbetare vid Utrikespolitiska institutet.
Publicerad: 2021-09-30
Det arabiska ordet för parti, hizb, har dålig klang i Irak. Etablerade partier ses som en klass för sig, som skor sig på statliga medel. Denna politiska klass säkrar jobb åt sina egna och dränerar statsbudgeten på pengar som hade behövts för medborgarnas grundläggande behov: tillgång till el, rent vatten och sjukvård.
Det oljerika Irak med runt 40 miljoner invånare har en mycket ung befolkning – 65 procent är under 30 år. Varje år ger sig ytterligare 800 000 unga ut på en arbetsmarknad där de har svårt att hitta jobb. Värst är arbetslösheten bland internflyktingarna, många av dem hemlösa sedan kriget mot terrorgruppen Islamiska staten (IS) 2014–2017. Bland kvinnor är sysselsättningsgraden så låg som 12 procent.
De partier och allianser som ställer upp i parlamentsvalet den 10 oktober måste trumma fram ett hyfsat valdeltagande, annars eroderas deras legitimitet ytterligare. I förra valet sjönk valdeltagandet till 44 procent enligt officiella siffror. Men bedömare betraktar siffran som uppblåst. En irakier med goda kontakter inom det politiska systemet säger krasst att ”alla partier – kurdiska, shiitiska och sunnitiska – var överens om att hävda drygt 40 procents valdeltagande för annars skulle de förlora legitimitet. Det egentliga låg på max 20 procent.”
FN och EU vill ha status quo
Att valfusket var utbrett 2018 bekräftas av Lahib Higel, senior Irakanalytiker för tankesmedjan International Crisis Group.
– Även inom FN sägs att de verkliga siffrorna var mycket lägre än de officiella. Skulle de bli ännu lägre den här gången kan man undra vilken legitimitet systemet har. Men politikerna är cyniska; de vill ha internationellt erkännande och nöjer sig med det.
Iraks premiärminister Mustafa al-Kadhimi och USA:s president Joe Biden. Foto: Susan Walsh/AP/TT
För FN, EU och andra som skickar valobservatörer är det viktigt att visa att Irak är på rätt spår. FN:s och EU:s valobservatörsinsats är enligt en EU-källa ovanligt stor. Det ses som en framgång att EU gemensamt sluter upp bakom den.
– Det internationella samfundet stöttar regeringen. Man vill upprätthålla status quo, allt annat är sekundärt. Det internationella samfundet vill ju också hålla flyktingar från Irak borta, kommenterar Lahib Higel.
Men Iraks grundläggande problem kvarstår: låg levnadsstandard för de flesta, en statsapparat som varken kan sörja för medborgarnas behov eller rättssäkerhet och unga som går arbetslösa. Transparency International placerar Irak på föga smickrande plats 160 av de 180 länder som rankas i organisationens korruptionsindex.
Kurdiska partiet KDP:s huvudkontor i Bagdad står i lågor i oktober 2020 i samband med protester från anhängare till en iranskstödd milis som partiet inte vill ska patrullera vid regeringskansliet. Foto: Khalid Mohammed/AP/TT
Politiska mord
Statsfinansierade och insynsskyddade paramilitära grupper, al-Hashd al-Shaabi (Folklig mobilisering), suger upp en del arbetslösa. Sådana miliser spelade en viktig roll i den militära insatsen mot IS. Men sedan IS tryckts tillbaka till små fickor i svårtillgängliga berg, har miliserna satts in för att slå ned protester bland främst shiamuslimska unga i centrala och södra Irak. Det har lett till mer än 600 ihjälskjutna och 20 000 skadade sedan starten för proteströrelsen Tishrin i oktober 2019 (Tishrin betyder oktober). Flera nyckelpersoner har blivit mördade, däribland kvinnorättsaktivister och människorättsförsvarare. Sommaren 2020 sköts en av premiärminister Mustafa al-Kadhimis rådgivare i kontraterrorismfrågor, Hisham al-Hashimi, ihjäl av två förövare på en motorcykel. Det är ett i raden av alla politiska mord som förblivit ouppklarade.
Mustafa al-Kadhimi, själv tidigare underrättelsetjänstechef, har lovat att rensa upp efter dessa brott. Premiärministern ser sitt makttillträde som resultatet av Tishrin-rörelsen. Men när han i maj i år, efter mordet på en känd aktivist i den shiamuslimska vallfartsorten Karbala, lät gripa en hög milisledare som har nära band till Iran, trängde sig milismedlemmar fram till hans regeringsbyggnader i Bagdads gröna zon och hotade Kadhimi. Milisledaren släpptes, medan Kadhimis anseende försvagades. ”De som tror att han gav efter för lättvindigt förstår inte hur mäktiga och hänsynslösa miliserna är”, kommenterar en irakisk källa som uttrycker stöd för Kadhimis ambitioner.
Milisen al-Hashd al-Shaabi användes i kriget mot IS men har sedan fått slå ner andra uppror. Foto: AP
Tishrin-rörelsen i Irak liknar de massprotester som bröt ut i Algeriet, Sudan och Libanon 2019. De är som en fortsättning på arabiska våren, men denna gång har de påverkats av illusionslöshet från första början – och av pandemin. Irakier insåg tidigt att det internationella samfundet inte kunde göra mycket för att påverka deras liv till det bättre. Men det nya för Irak är att dagens maktkamp utspelas mellan olika intressen i den shiamuslimska majoriteten – och att Irans inflytande öppet sätts i fråga.
– De centrala delarna drabbades av IS och behöver återuppbyggas. Men de områden som behöver mest hjälp ligger i södra Irak, som i Basra där över 100 000 förgiftades av förorenat vatten för ett par år sedan, säger Lahib Higel.
Ingen rundar Sadr
Bland dem som skanderat slagord som ”Ett fritt Irak, ut med Iran” (”Iraq hurra, Iran barra”) råder skepsis mot ett närmande till etablerade partier. Men några pragmatiska aktivister resonerar att ”vi kan inte störta systemet men vi har en chans att förändra det”, påpekar Lahib Higel.
En del av dessa pragmatiker väntas stödja valalliansen mellan den moderate shiitiske religiöse ledaren Ammar al-Hakim och den tidigare premiärministern Haider al-Abadi som söker comeback. Mot Abadi står den förre Iranstödde premiärministern Nuri al-Maliki, av många sedd som roten till det onda i form av sekterism, milisvälde och korruption. En tredje konkurrent är den sittande premiärministern Mustafa al-Kadhimi, som inte har något eget parti, men som har en chans att hålla sig kvar genom att dela ut eftertraktade poster till andra.
Kungamakare, populist, shianationalist och predikant. Muqtada al-Sadr. Foto: Anmar Khalil/AP/TT
Så den stora striden väntas efter valdagen, när det ska göras upp om vem som tar regeringsmakten. Då kan de två stora kungamakarna i irakisk politik fälla avgörandet: å ena sidan populisten och nationalisten Muqtada al-Sadr, ledare för det största blocket i parlamentet, Sa'irun, och å andra sidan Iran och dess allierade bland partier och miliser i Irak.
Inte heller Muqtada al-Sadr har klippt banden till Iran; han har dessutom ett andra hem i den iranska präststaden Qom. Men Sadr spelar på två strängar – dels gatans parlament bland marginaliserade shiamuslimer som i Bagdadförorten Sadrstaden (döpt efter hans far), dels makten i regeringsbyggnaderna. Medan landets gamla elit kan se ned på fattiga shiiter som ”slödder från södra Irak”, har Muqtada al-Sadr ingjutit viss stolthet i dem, genom att utge sig för att stå på de fattigas sida, trots att hans sadrister sitter vid makten i dysfunktionella regeringsdepartement för elförsörjning, vatten och utbildning.
Men med sadristernas ambition att fördubbla sina mandat – från dagens 54 av totalt 329 platser i parlamentet – kan ingen som söker regeringsmakten i Bagdad runda Muqtada al-Sadr.