Aukus och Afghanistan kan ena EU:s försvar

Redan innan den amerikansk-australisk-brittiska säkerhetspakten Aukus blev känd var förväntningarna stora på EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen när hon den 15 september skulle hålla sitt årliga State of the Union-tal inför EU-parlamentet i Strasbourg. Vad skulle hon föreslå för vägriktning för de 27 EU-ländernas försvars- och säkerhetspolitik?

Anförandet är ett slags linjetal om EU-samarbetet i stort och smått, men också en möjlighet för kommissionsordföranden att lägga fram sina mest högtflygande visioner för unionens framtid. I år hölls talet inte bara i efterdyningarna av en global, dödlig pandemi, utan också av ett rasslande bakgrundsmuller av skottlossning och kaos, som ljöd från Afghanistans huvudstad Kabul och in i salen i Strasbourg där von der Leyen skulle lägga fram sina planer.

USA:s plötsliga tillbakadragande från Afghanistan i augusti, den kalabalik och de stundtals kaotiska evakueringar av européer och deras afghanska medarbetare som följde, är enligt EU-kommissionen ännu ett tecken på att EU måste utveckla en egen, gemensam och effektiv försvars- och säkerhetspolitik och inte luta sig för hårt mot USA och det amerikanskledda Nato.
– Europa kan – och bör förstås – ha möjligheten och viljan att göra mer på egen hand, sade von der Leyen.

För ett EU-försvar. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen håller sitt "State of the Union"-tal. Foto: Yves Herman/AP/TT

Hon påpekade att EU måste bidra till att skapa stabilitet i krisområden, inte minst i unionens eget grannskap.
– Vi är sammanlänkade med omvärlden genom smala sund, stormiga hav och vidsträckta landgränser. Eftersom Europas geografi ser ut som den gör är vi mycket medvetna om att kriser som inte i rätt tid hanteras på plats kan komma till oss.
– Vad vi behöver är en europeisk försvarsunion, sade von der Leyen med eftertryck.

Styrkor som aldrig ingriper

Kommissionsordföranden riktade också kritik mot EU-ländernas tvekan att använda sina militära muskler i världens krigszoner, trots att de har dem:
– Man kan ha de mest avancerade styrkorna i världen men om man aldrig är beredd att använda dem – vad gör de då för nytta? Det som har hållit tillbaka oss hittills är inte bara en brist på kapacitet, utan bristen på politisk vilja, sade Ursula von der Leyen anklagande.

De avancerade styrkor von der Leyen talade om är de särskilda snabbinsatsstyrkor under EU-flagg och gemensamt befäl med vardera 1 500 soldater som faktiskt varit stridsberedda i 16 år – men bara på pappret. Insatsstyrkorna har aldrig använts – inte för att det har saknats konflikter i EU:s närhet, utan för att de 27 EU-länderna inte har kunnat komma överens om var och när de ska sättas in.

En av svårigheterna med att få ut snabbinsatsstyrkorna har varit att många EU-länder måste klubba alla militära uppdrag i sina hemmaparlament. Det vore politiskt svårt, om inte omöjligt, för flera europeiska regeringar att få de folkvalda att gå med på att sända inhemska soldater i strid med vad som påminner om en EU-armé. Storbritanniens förre premiärminister David Cameron, till exempel, sade då hans land ännu var med i EU att han aldrig skulle gå med på att sända brittiska soldater på EU-uppdrag.

Frankrikes president Emmanuel Macron med soldater i Brest. Foto: Stephane Mahe/AP/TT

Frankrike enda stormakten

Annan kritik har varit att snabbinsatsstyrkorna skulle ta på sig precis samma slags uppdrag som Natotrupper utför, och att det skulle resultera i onödiga, dubbla militära strukturer. Och medan Nato kan mobilisera insatser på 48 timmar eller mindre, så är EU-beslut kända för att fattas plågsamt långsamt. Hur många EU-toppmöten krävs för att få iväg en styrka?

Av EU:s 27 medlemsstater är 22 också Natoländer. I framför allt det gamla Östeuropa, som till exempel Polen och de baltiska staterna, är motståndet av historiska skäl stort mot att släppa Nato som den yttersta garanten för kontinentens säkerhet: de känner sig hotade av Ryssland.

Ursula von der Leyen meddelade i sitt tal att en stor försvarskonferens ska hållas i Paris nästa år, då Frankrike är ordförandeland i EU. Ett starkare EU-försvar och större europeisk militär närvaro i världens konfliktzoner är en nygammal hjärtefråga för just Frankrike, som sedan Storbritannien lämnat EU är unionens enda kärnvapenland och militära stormakt med globala försvarsambitioner.

Men försvarsområdet var i sin helhet länge tabubelagt för flera EU-länder, inte minst Sverige, som både ville hålla sina säkerhetspolitiska överväganden för sig själva och sina försvarsindustrier borta från EU:s konkurrensregler. Försvaret är för många länder den kanske yttersta suveränitetssymbolen för en nation, och den lukrativa försvarsindustrin har också varit helt och hållet undantagen från EU:s handels- och upphandlingsregler.

1 700 miljarder kronor

Seminarier och konferenser om ett EU med militära muskler, gemensamma insatser och – kanske mest kontroversiellt – en gemensam kommandobrygga, förblev därför länge en sysselsättning för bara de mest inbitna av EU-federalister, tankesmedjor och institutionsfolk i Bryssels korridorer. Men det faktum att USA på senare år har börjat överge Europa, och flyttat både militärbaser och försvarsstrategiskt fokus österut, har blivit katalysatorn för att skapa om inte en gemensam EU-armé så åtminstone en mer samordnad europeisk försvarspolitik.

Ubåtspakt som provocerar. Dopceremoni för den amerikanska atomubåten Hyman G Rickover i juli 2021. Foto: Sean D Elliot/The Day via AP/TT

En annan bakgrund till att planerna på mer försvarssamarbete på senare år har blivit högaktuella är pengar. EU-länderna lägger årligen över 1 700 miljarder kronor på sina försvar, och försvarsindustrin sysselsätter omkring 1,5 miljoner människor i unionen. EU-kommissionen anser att mycket pengar används i onödan eftersom länderna tillverkar samma saker – det finns till exempel 16 olika slags fregatter inom EU medan USA bara har en typ. Det finns alltså stordriftsvinster att göra på mer samarbete mellan unionens tillverkare av krigsmateriel, anser kommissionen.

Få EU-länder har idag råd att ensamt lägga ut stora pengar på ny vapenteknik. År 2017 meddelade Tyskland och Frankrike till exempel att de skulle tillverka stridsplan tillsammans. Spanien anslöt sig till satsningen två år senare. Alla 27 EU-länder har sedan dess öronmärkt motsvarande hela 80 miljarder kronor i EU-budgeten för åren 2021–2027 till gemensam försvarsforskning och framtagandet av krigsmateriel. Man har också vikt motsvarande 50 miljarder kronor till just uppdrag för EU:s sovande snabbinsatsstyrkor – om dessa skulle få några i framtiden.

För fyra år sedan startade 25 EU-länder också parallellt ett slags politisk militärpakt, som lyder under det otympliga namnet ”Det permanenta strukturerade samarbetet”, eller Pesco. På Pescomötena diskuterar företrädare för alla EU-länder (utom Danmark och Malta som har ställt sig utanför alla försvarssamarbeten) regelbundet alltifrån drönarförsvar till havsbevakning.

Skriver om historien

Förespråkarna för ett fullfjädrat, gemensamt EU-försvar anser nu att det turbulenta slutet för de internationella insatserna i Afghanistan kan vara den vattendelare och gnista som kan få EU-länderna att äntligen synkronisera sina försvarssatsningar.
– Ibland finns det händelser som skriver om historien, som skapar ett genombrott, och jag tror att Afghanistan är ett av dessa fall, sade EU: s utrikeschef Josep Borrell nyligen på ett utrikesministermöte i Slovakien.

Brådstörtad reträtt. Franska och afghanska medborgare som evakuerats från Kabul vid en mellanlandning i Abu Dhabi. Foto: Franska armén/AP/TT

Ett av förslagen som nu ligger på EU:s bord är att skapa nya, militära EU-snabbinsatsstyrkor med hela 5 000 stridsberedda soldater, istället för dagens styrkor med 1 500 soldater, som skulle göra EU mindre beroende av USA vid plötsliga kriser. Förslaget lades fram i maj i år av 14 EU-länder – bland dem Tyskland, Frankrike och Spanien – men inte Sverige.

Men gemensamma, utrikespolitiska drag för EU kräver enhällighet. Och EU-länderna har ingen utstakad, gemensam utrikespolitik eller försvarspolitik – något som varit mycket tydligt ända sedan 2003, då kontinenten var tudelad kring huruvida man skulle sluta upp bakom USA och delta i Irakkriget eller inte.

Risken att de nya 5 000-manna-insatsstyrkorna möter samma öde som sina mindre föregångare är alltså stor: om EU-länderna inte kan enas om att sända iväg styrkorna – vad ska de då tjäna till? En första diskussion om insatsstyrkorna ska hållas i november i år. De 14 EU-länderna bakom förslaget har redan flaggat för att det återigen kan bli omöjligt att få med sig alla 27 länder på banan, och att man då får nöja sig med ett mindre samarbete – en så kallad coalition of the willing. Då skulle de länder som vill ställa upp med soldater och materiel få grönt ljus – och de som inte vill vara med slipper, om de samtidigt lovar att inte blockera insatserna med sin vetorätt.

USA:s president Joe Biden på väg att presentera Aukus tillsammans med bland andra Storbritanniens premiärminister Boris Johnson. Foto: Andrew Harnik/AP/TT

Franskt ursinne

Men ännu en potentiell vattendelare, eller gnista, som kan skynda på EU:s försvarsplaner har sedan dess seglat upp. Dagen efter Ursula von der Leyens tal i Strasbourg meddelade USA att man bildat försvarspakten Aukus i Stillahavsområdet tillsammans med Storbritannien och Australien. Samtidigt skrotades ett fransk-australiskt samarbete i samma område, och ett köpekontrakt på franska ubåtar värda motsvarande 350 miljarder kronor.

Frankrike har reagerat med ursinne, och kallat hem sina ambassadörer från både Canberra och Washington. President Emmanuel Macron har också upprepat sina ambitioner att driva på för ett starkare Europa på världsscenen, en ambition han också delar med flera starka politiska krafter i Tyskland.

Tysklands försvarsminister Annegret Kramp-Karrenbauer sade nyligen att EU måste bli "en strategisk spelare att räkna med".

Ett eko av en annan tysk tidigare försvarsminister: Ursula von der Leyen.