Centralasien i stormens öga

”Tadzjikistan kommer inte att erkänna en talibanledd regering som bildas genom förtryck och inte tar hänsyn till hela det afghanska folket, särskilt alla dess minoriteter.” Med dessa ord bröt Tadzjikistans president Emomalii Rahmon sin inledande tystnad kring talibanernas maktövertagande. Uttalandet pekar på att de centralasiatiska länderna inte kommer att förhålla sig passiva till den pågående händelseutvecklingen i Afghanistan. Sammantaget uppskattas omkring 40 procent av Afghanistans befolkning bestå av etniska tadzjiker, uzbeker och turkmener.  

Centralasien befinner sig vanligtvis i medieskugga. Om regionens länder någon gång nämns klumpas de i regel ihop som ”stan-länderna” och framställs som fattiga, korrupta diktaturer: en grogrund för islamistisk extremism. Ibland noteras ländernas läge längs den norra smuggelrutten för afghanska opiater, men annars betraktas regionen som en rysk bakgård eller som en byggarbetsplats för Kinas nya sidenvägar.

Statskollaps i Afghanistan och medföljande regional politisk instabilitet, flyktingströmmar och spridning av islamistisk extremism har länge varit mardrömsscenariot för Centralasiens stater. Liksom övriga världen överrumplades de av den afghanska regeringens snabba kapitulation och den panik som utbröt efter det att talibanerna intagit huvudstaden Kabul. Inget av de tre länder som delar landgräns med Afghanistan – Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – är intresserat av att bli tillflyktsort för afghanska flyktingar. De har fullt upp med att hantera en redan ansträngd socioekonomisk situation förvärrad av covid-19-pandemin. Dessutom fruktar regeringarna att flyktingströmmarna skulle föra med sig medlemmar av militanta islamistgrupper.

Hur hantera talibanerna?

Talibanernas maktövertagande utgör ett test för de centralasiatiska staternas förmåga att visa upp en enad front utåt. De tidiga tecknen tyder dock på att inhemska överväganden trumfar regional sammanhållning. Den uzbekiska politiska ledningen, som upprätthöll goda förbindelser med den tidigare afghanska regeringen men samtidigt hade inlett en dialog med företrädare för talibanerna, försöker nogsamt att inte välja sida i konflikten. Samtidigt bedriver Uzbekistan sedan Sjavkat Mirzijojevs tillträde som president 2016 en mycket mer aktiv utrikespolitik. Man har exempelvis föreslagit att landets militärbas vid gränsstaden Termez skulle kunna fungera som knutpunkt för införseln av humanitärt bistånd till Afghanistan.

De centralasiatiska länderna påverkar och påverkas av Afghanistan. Här har afghanska flyktingar nått Kirgizistans huvudstad Bisjkek den 19 augusti. Foto: Vladimir Voronin/AP/TT 

Tadzjikistans regering deltog däremot aldrig i några samtal med talibanerna innan de återtog makten. Som det inledande citatet visar har det tadzjikiska styret höjt insatserna genom att kräva alla etniska gruppers representation i Afghanistans framtida styre. Detta verkar ha satt bollen i rullning. Strax därefter förkunnade nämligen hundratals tadzjiker från presidentens hemregion att de var beredda att frivilligt ansluta sig till motståndsrörelsen mot talibanerna, ett motstånd samlat kring Afghanistans etniska tadzjiker i Panjshirdalen norr om Kabul.

Turkmenistan, som är det centralasiatiska land med längst gräns till Afghanistan, fortsätter att vara regionens ensling. Med en internationellt erkänd status som permanent neutral stat tar den totalitära regimen aldrig ställning i frågor utanför landets gränser. Turkmenistan var dock det enda landet i Centralasien som odlade diplomatiska kontakter med talibanerna under deras förra period vid makten. Kazakstan och Kirgizistan saknar gräns till Afghanistan och har därmed intagit en mer avvaktande roll i väntan på hur situationen utvecklas.

Ett starkare Centralasien

Alldeles oavsett att händelserna i Afghanistan har skakat om regionen är det viktigt att påminna om att dagens centralasiatiska stater är någonting helt annat än på 1990-talet då talibanerna för första gången stod på regionens tröskel. Vid den tiden genomgick de nyligen självständiga staterna sällsynt svåra prövningar, som att skapa egna identiteter, bygga upp självbärande politiska och ekonomiska institutioner samt försöka finna sina platser i världssamfundet.

Deras överlevnad var ingalunda självskriven. Tadzjikistan var upptaget med att en gång för alla göra slut på det blodiga inbördeskrig som bröt ut omedelbart efter Sovjetunionens upplösning. Uzbekistan hade sina egna problem med militanta islamister i form av Uzbekistans islamiska rörelse (IMU) och var i färd med att etablera en brutal diktatur som så småningom lyckades driva islamisterna ut ur landet. De flesta militanta uzbekerna kunde med talibanernas välsignelse fortsätta den väpnade kampen mot det uzbekiska styret från baser i Afghanistan.

Mer av samarbete. Här möts de fem centralasiatiska ländernas utrikesministrar tillsammans med företrädare för USA om Afghanistan, i ett möte i Uzbekistans huvudstad Tasjkent i juli 2021.

Idag har de konsoliderats som nationer och stater, om än under auktoritära politiska system. Självförtroendet är långt starkare. De länge så spända inbördes relationerna ersätts allt mer av regionala samarbetsförsök. Efter närmare 70 år av sovjetisk likriktning har de ”alltmer blivit sig själva igen”, som en makthavare i regionen uttryckt saken. Samtidigt förändras dessa samhällen i snabb takt.

Religionens ökade betydelse

I spåret av den snabba förändringen uppstår oundvikligen en rad problem när gamla levnadsmönster krockar med nya och när staterna inte förmår att möta medborgarnas förväntningar. Den utbredda korruptionen är ett stort gissel och det finns en folklig efterfrågan på en okorrumperad och rättvis samhällsstyrning. När staten inte förmår att leverera samhälleliga tjänster finns ett tomrum att fylla för icke-statliga aktörer, inklusive religiösa organisationer som ofta betonar social rättvisa.

I sökandet efter identitet och sammanhang i samhällen där det sovjetiska socialistiska projektet inte längre binder samman medborgarna, har religionen kommit att bli en allt viktigare identitetsmarkör. Detta gäller inte minst bland den yngre generationen centralasiater. Arvet efter den sovjetiska ateismen innebär dock att det saknas starka religiösa traditioner att falla tillbaka på. Den pågående islamska väckelsen är därmed synnerligen dynamisk; nationella religiösa särtecken blandas med influenser utifrån, till exempel arabvärlden, Turkiet och Pakistan.

Även om samhällena blir allt mer religiösa är styrelseskicken i Centralasien sekulära. Religionen är hårt underkastad staten: såväl lagstiftning och rättsskipning som utbildningsväsendet grundas på sekulära principer, inte sharialagar. Detta står i skarp kontrast till den religiöst hårdföra talibanrörelsen. Vad som oroar de centralasiatiska staterna är att Afghanistan under talibanerna återigen ska bli ett tillhåll för islamistiska terrororganisationer, eller att radikala politisk-religiösa idéer ska spridas och få fotfäste i Centralasien.

Rysk-uzbekisk-tadzjikisk militärövning i Tadzjikistan nära gränsen till Afghanistan. Det lär bli mer sådant framöver. Foto: Didor Sadulloev/AP/TT

Inga brickor i stormaktsspel

Vad innebär då händelseutvecklingen i Afghanistan för de centralasiatiska staterna i ett större geopolitiskt perspektiv? Ländernas roll är en annan än den gängse bilden av ett nytt Great Game, det stora spelet, en hänvisning till 1800-talets kamp om inflytande mellan de brittiska och ryska imperierna i Centralasien. Detta målas ständigt upp, med innebörden att dessa stater är spelpjäser som stormakterna kan spela ut mot varandra.

Men i själva verket är regionens stater i högsta grad aktiva spelare med avgörande inflytande över regionens dynamik. Dagens Centralasien är ett lapptäcke av aktörer – stater och organisationer – som eliterna har lärt sig att få med sig i regionens politiska och ekonomiska liv samt för att skydda sig mot olika säkerhetshot. Samtliga har de med olika medel utvecklat en så kallad multi-vektoral utrikespolitik som går ut på att balansera olika stormakter och regionala makters intressen mot varandra.

De starka ekonomiska, politiska och militära banden till Ryssland kompletteras med fördjupade relationer till andra externa makter, främst Kina, men också västmakter och andra asiatiska länder. De centralasiatiska ledarna var exempelvis inte emot den amerikanska militära närvaron i Afghanistan, eftersom den bidrog till att hålla de värsta säkerhetshoten därifrån borta från deras gränser. Men för att inte väcka ont blod hos vare sig Ryssland eller Kina var det inte något man talade högt om.

Säkerhetsvakuumet efter det amerikanska militära tillbakadragandet har föranlett både Ryssland och Kina att öka sin militära verksamhet i regionen. Ryska styrkor har samövat med både tadzjikiska och uzbekiska styrkor medan Kina och Tadzjikistan gemensamt övat terrorbekämpning. Mer av denna vara är att vänta framöver.

Den senaste tidens händelser i och kring Afghanistan har bara bekräftat att det postsovjetiska Centralasien och Afghanistan alltmer intimt hänger ihop. Oavsett vilken väg händelseutvecklingen tar kommer Centralasiens stater att behöva förhålla sig till den.