Krafttag krävs om alla ska få rent vatten

I en lummig villaträdgård i utkanten av Zimbabwes huvudstad Harare arbetar en av Afrikas sanitetshjältar i det tysta. Höga pinjeträd, cypresser och jakaranda döljer hans livsverk från omvärlden, men om man går igenom den svarta gjutjärnsgrinden och förbi det lilla huset där den svarta labradoren slumrar på trappan öppnar sig på baksidan något som ser ut som ett toalettmuseum.

Det är på sätt och vis precis vad det är. Här, bland utedass och handpumpar, ägnar den outtröttlige 78-åringen Peter Morgan sina dagar åt att rita, bygga och testa genialiskt enkla sanitetslösningar för den afrikanska landsbygden. Det har han gjort i årtionden och hans konstruktioner har förändrat livet för tiotusentals, kanske hundratusentals, afrikaner.

Själv är han tystlåten och tycker inte om uppmärksamhet. Peter Morgan beskriver det som hedersamt men plågsamt när han 2013 reste till Sverige för att ta emot vattenvärldens Nobelpris, Stockholm Water Prize, ur den svenske kungens hand. Helst vill han gå runt på sin bakgård och förfina sina toalettkonstruktioner så att de kan bidra till bättre hälsa och högre levnadsstandard för människor som bor långt bort från fungerande avlopp.

– Det finns två stora problem som ständigt återkommer i områden utan ordentlig sanitet. Båda är egentligen ganska lätta att åtgärda. Det ena är att den plats där människor uträttar sina behov inte är tydligt åtskild från den plats där de hämtar sitt dricksvatten. Det andra är att det inte finns någon anordning för att tvätta händerna i direkt anslutning till toaletten.

Sanitetspionjären Peter Morgan på sin bakgård i Harare. Foto: Andreas Karlsson

FN-mål kräver fyrdubbling

Han håller upp en läskburk som han skurit av toppen på och försett med en krok. I botten finns ett litet hål. Han fyller burken med vatten från en hink och hänger upp den på toalettdörren. Ur hålet kommer en tunn stråle som duger utmärkt för att tvätta händerna med.

– Under pandemin har det varit mycket prat om att vi måste tvätta händerna. Det är nästan ett hån att säga det till alla människor i världen som inte har tillgång till rinnande vatten, säger han buttert.

De båda FN-organen WHO och Unicef har i en serie gemensamma rapporter satt globala siffror på den situation som Peter Morgan beskriver. I bland annat State och the World’s Sanitation och State of the World’s Hand Hygiene, konstaterar de att vi är mycket långt från den utvecklingstakt som skulle krävas för att hela världens befolkning ska ha rent vatten och fungerande sanitet till år 2030, i enlighet med FN:s utvecklingsmål nummer 6. Enda möjligheten att hinna till dess vore om världen fyrdubblade utvecklingstakten. Det finns för tillfället inga tecken på att vi rör oss i den riktningen.

Det senaste årtiondet har visserligen innehållit framsteg på sanitetsområdet, men nästan hälften av jordens befolkning saknar fortfarande tillfredsställande sanitetslösningar. Fler än 600 miljoner människor i världen har ingen tillgång till ens den enklaste form av toalett och är hänvisade till att uträtta sina behov i det fria. Det riskerar att förorena vattnet och är ett allvarligt hot mot människor, natur och samhälle.

Pandemin ökade klyftan

När det gäller tillgången till rent vatten uppskattar Unicef att mer än två miljarder människor saknar det som brukar kallas säkert vatten, det vill säga rent vatten till ett rimligt pris i nära anslutning till bostaden. På nästan 40 procent av världens sjukvårdsinrättningar saknas tillgång till rent vatten, tvål och handsprit.

Flickor i Sudan fyller dunkar från en manuell vattenpump i en by utanför huvudstaden Khartoum. Foto: Marwan Ali/AP/TT

Covid-19 har enligt många experter tydliggjort riskerna med bristande hygien, men pandemin har i många fall också vidgat klyftan mellan dem som har och inte har tillgång till rent vatten och sanitet. Och det trots att enkla och förhållandevis billiga lösningar skulle räcka långt. Bruce Gordon, chef på WHO:s avdelning för vatten, sanitet och hygien, har räknat på saken:

– Handhygien är en investering som ingen någonsin kommer att ångra. Enligt våra beräkningar kan man för varje investerad dollar [cirka 9 kronor] spara 15 dollar, bland annat i form av uteblivna vårdkostnader. Det är en otroligt effektiv investering. Trots det lyser satsningarna med sin frånvaro. Få länder har brytt sig om den här frågan under pandemin, och om de har gjort det så har det varit tillfälliga lösningar. I stället borde de lägga energi på att alla medborgare ska kunna tvätta händerna med rent vatten och tvål. Det skulle vara en avgörande insats för både folkhälsan och samhällsekonomin.

Jämställdhetsfråga

Rent vatten och fungerande sanitet handlar om mer än så. Det är en jämställdhetsfråga också. Statistiken över vatten- och sanitetsrelaterade problem i världen visar entydigt att flickor och kvinnor drabbas oproportionerligt hårt. Det är oftast kvinnor som ansvar för hushållsarbetet och vattenförsörjningen på de platser i världen som har bristfällig sanitetsservice och därmed är de mer utsatta för riskerna.

Till det ska bland annat läggas den tid som går åt till att skaffa rent vatten till hushållet när det är långt till närmsta brunn eller vattendrag – tid som hade kunnat användas till lönearbete eller skolgång. Förslitningsskador kopplade till släpandet på tunga vattendunkar har också visat sig vara en stor hälsorisk. Och kvinnor som tvingas lämna hemmet för att gå på toaletten eller sköta sin hygien utsätter sig dessutom på många håll för risken att drabbas av våld och sexuella trakasserier.

I det tätbefolkade Bangladesh har en storsatsning minskat andelen människor som tvingas utföra sina behov i det fria till ett minimum. På bilden en offentlig toalett i byn Bormi nära huvudstaden Dhaka. Foto: A.M. Ahad/AP/TT

Vetskapen om att kvinnor drabbas hårdast av vatten- och sanitetsbrister har funnits inom vattenvärlden i årtionden men trots det konstaterar bland annat organisationen Water Aid att kvinnor fortfarande är anmärkningsvärt osynliga i de flesta beslut som har med vatten att göra. Ännu sämre ställt är det med kvinnors juridiska kontroll över vattenresurser. I hela världen är den kontrollen kraftigt mansdominerad och ett vanligt påstående från biståndsorganisationer är att om fördelningen av privat ägande förändras till kvinnors fördel skulle vattensituationen kunna förbättras rejält.

Genom kvinnor nås män

Peter Morgan i Harare har under en stor del av sitt yrkesliv arbetat med just kvinnors situation i förhållande till vatten. Han ler när han berättar om de storögda reaktionerna när han för mer än 30 år sedan började resa runt på landsbygden och prata om varför det var viktigt med hygien. Alltid med kvinnor som främsta målgrupp.

– Det var dels för att kvinnor är så mycket mer utsatta av sanitetsproblem, dels för att jag insåg att jag genom kvinnorna kunde nå männen. Jag tror inte att det omvända hade fungerat.

Han säger att så länge benen bär honom tänker han fortsätta att konstruera sanitetslösningar för dem som inte har några. Hans eget hus är visserligen uppkopplat mot stadens vatten- och avloppsnät, men han föredrar att använda sina egenbyggda torrdass på bakgården och han använder huvudsakligen insamlat regnvatten i hushållet.

– För den som har rent vatten på armlängds avstånd är det lätt att glömma alla miljarder människor i världen som inte har det. Västvärlden gick igenom sin sanitära revolution på 1800-talet. I Afrika och många andra delar av världen har den nätt och jämnt börjat.