Turkiets medling ett ohållbart uppdrag

De stridande parterna har hittills mötts på hög nivå två gånger i Turkiet på initiativ av värdlandets ledare, och togs vid det ena tillfället emot av president Recep Tayyip Erdoğan. Medlingsinitiativet innebär att Erdoğan måste gå en känslig balansgång mellan angriparen och offret.

Den 23 april rapporterades att Turkiet hade förbjudit Rysslands militär att använda turkiskt luftrum för att nå Syrien. Det är ett försök att öka trycket på Vladimir Putin samtidigt som Ankara försöker hålla liv i fredssamtalen med Ukraina. Samma dag talade Erdoğan med sin ukrainske kollega Volodymyr Zelenskyj. Turkiets förbud, som innebar en betydande upptrappning från Ankaras sida, hindrade dock inte att Erdoğan kunde hålla samtal med Putin tre dagar senare.

Turkiets uttalade neutralitet i konflikten har setts som en förutsättning för att landet ska kunna medla. Det senaste draget – flygförbudet – har dock lett till olika tolkningar av den svårtolkade turkiska inställningen till Rysslands aggressionskrig.

Igor Torbakov, historiker i världsklass vid Uppsala universitet och återkommande skribent i Utrikesmagasinet, tycker sig se Erdoğans slughet och politiska instinkt bakom sin positionering.
– Det verkar som om Erdoğan ser det som att Ryssland håller på att förlora kriget och tar ställning utifrån det, utan att helt och hållet avstå från sin medling mellan Kiev och Moskva, säger Torbakov.

Västvärldens gunst

Enligt Aaron Stein, chef för Mellanösternprogrammet vid tankesmedjan Foreign Policy Institute i Philadelphia, hade USA och andra västländer bett Turkiet att använda sitt inflytande över Moskva i Syrien och öka trycket på Putin.

Även om Turkiet inte gett upp sin medling och neutralitet mellan Kiev och Moskva, skulle man alltså ha förflyttat sin position lite mer åt Ukraina för att söka västvärldens gunst. Det låter rimligt, men ett annat skäl är att den militära balansen på det ukrainska slagfältet har vänts till Kievs fördel.

Stel relation? Erdoğan och Biden. Foto: Evan Vucci/AP/TT

Men varför försökte en Natomedlem som Turkiet alls inta en neutral hållning mellan Ryssland och Ukraina när Putin inlett den största militära offensiven sedan andra världskriget mot ett land som också är Turkiets granne, och som Turkiet har nära militära och ekonomiska förbindelser med?

Turkiets neutrala position i förhållande till kriget är dock inte passiv. Landet har intagit en aktiv medlarroll för att åstadkomma en förhandlad fred. Det var redan från början ett omöjligt uppdrag, eftersom Putin startat kriget för att återuppliva Rysslands imperiestatus och ”korrigera” det internationella systemet efter det kalla kriget. Putin förryckta ideologiska beslutsamhet går ut på att radera det västorienterade och självständiga Ukraina från kartan och ena det imperialistiska Rysslands slaviska kärna.

Tatarernas hemland

Men kunde inte Turkiets ledare och framför allt president Erdoğan, den yttersta beslutsfattaren, se att detta verkade vara ett omöjligt och ohållbart uppdrag?

Den korta och raka förklaringen till Turkiets till synes komplicerade och komplexa roll är att landet inte kunde göra på något annat sätt. Turkiets försök att balansera mellan Ryssland och Ukraina är både nödvändigt och medvetet utifrån Ankaras utrikespolitiska linje.

Sedan 2014, då Krim annekterades och Ryssland ingrep militärt för att stödja separatisterna i Donbasregionen i Ukraina, har Turkiet haft en Kiev-vänlig hållning genom att avvisa Rysslands anspråk och invända mot kränkningen av Ukrainas territoriella integritet. Det bör också noteras att Krim för Turkiet är hemland för ett turkiskt brödrafolk, tatarerna. Fram till 1783, då det intogs av Ryssland (under kejsarinnan Katarina II), var det så kallade kanatet Krim en självständig del av det turkiska Osmanska riket och är alltså i viss mening historiskt sett turkisk mark.

Erdoğan besökte Kiev tre veckor före den ryska invasionen och undertecknade militära samarbets- och handelsavtal med Volodymyr Zelenskyj. Det teknologiska partnerskapet med Ukraina gav en skjuts åt vapenindustrins ambitiösa drönarproduktion som har gett Turkiet betydande politiskt kapital i Libyen, Syrien och Sydkaukasien. Turkisktillverkade TB-2-drönare säljs även till Natolandet Polen.

"Nej till militärt ingripande på Krim!" lyder plakatet när ättlingar till turkiska tatarer från halvön demonstrerade i Turkiets huvudstad Ankara efter den ryska invasionen 2014. Foto: Burhan Ozbilici/AP/TT

Beroende av Ryssland

Ukraina är i Turkiets ögon en geopolitisk motvikt till Ryssland i Svartahavsregionen. Ryssland spelar också en avgörande geopolitisk roll för Turkiet långt bortom Svarta havet, från södra Kaukasus till östra Medelhavet (Syrien och Libyen). Det är en relation som ibland präglas av gemensamma intressen och ibland av motsättningar. Genom det eurasiska skiftet i den turkiska utrikespolitiken, särskilt efter 2016, har Turkiet gradvis avvikit från sin västerländska inriktning. Denna avvikelse kulminerade i Turkiets köp av det ryska luftvärnssystemet S-400 för motsvarande cirka 20 miljarder kronor. Det ledde i sin tur till att USA ställde in Turkiets planerade inköp av det amerikanska stridsplanet F-35.

Turkiets uppenbara balansgång mellan Ryssland och Ukraina är en oundviklig följd av Erdoğans politik för ”strategisk autonomi”. Konceptet är framtaget för att ange den nya inriktningen på den turkiska utrikespolitiken efter det kalla kriget, och särskilt sedan det internationella systemet alltmer har rört sig från att ha en supermakt till att bli multipolär. I och med Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning förändrades hotbilden för Turkiet också radikalt. Från att ha varit en del av Natos sydöstra flank under kalla kriget har landet därefter fått en mer central position. Den strategiska autonomin förklarar också den nämnda, alltmer eurasiska, orienteringen i utrikespolitiken efter 2016.

Knepig fortsatt relation. Putin och Erdoğan i januari 2020. Foto: Lefteris Pitarakis/AP/TT

Erdoğans politik har också gjort Turkiet beroende av Ryssland främst när det gäller energi och jordbruksprodukter, och då inte minst spannmål och solrosolja som utgör en mycket stor andel av den inhemska konsumtionen. Turismen är ett annat område där Turkiet, som plågas av en ekonomi i fritt fall, har blivit alltmer beroende av ryska besökare.

Ryssland bygger också Turkiets första kärnkraftverk med en prislapp på motsvarande 180 miljarder kronor. Samtidigt förlitar sig Turkiet på Ryssland för 45 procent av sin naturgas, 17 procent av oljan och 40 procent av bensinen enligt nya officiella uppgifter.

Inga sanktioner

När Turkiet inte anslöt sig till sanktionerna mot Ryssland motiverade regeringen i Ankara det på ett sätt som man kan hävda är legitimt: de har varken införts av FN eller Nato så Turkiet behöver inte införa dem. Ickemedlemmen Turkiet behöver inte heller följa EU:s sanktioner. Under mer än ett årtionde har förbindelserna mellan EU och Turkiet i allt högre grad varit ekonomiska. Båda sidor är nöjda med att det förblir så, åtminstone för tillfället.

USA och dess europeiska allierade vänder också bort blicken när Turkiet inte inför sanktioner mot Ryssland, på samma sätt som de gör i förhållande till Israel som har en liknande hållning. Men framför allt Washington är angeläget om att Turkiet inte blir Rysslands ventil för finansiella flöden och kapitalöverföringar, och en tillflyktsort för sanktionerade oligarker. Så länge Turkiet inte överskrider denna röda linje kan landet komma undan med att inte genomföra sanktioner mot Ryssland fullt ut.

Turkisk militär drönare visas upp i Kiev i augusti 2021. Foto: Efrem Lukatsky/AP/TT

Turkiets medlingsförsök kan dock inte hålla i längden om kriget i Ukraina blir långvarigt, vilket är det mest sannolika. Den 27 mars beskrev USA:s president Joe Biden i ett eldigt tal Putin som "krigsförbrytare" och "slaktare", och kriget som en långvarig kamp mellan demokrati och autokrati. Om Biden står fast vid sin uppfattning när kriget fortskrider och visar sig vara omöjligt att vinna för Putin, och om västvärlden förblir enad kring en värdebaserad politik, kommer Turkiet under Erdoğans auktoritära styre att tvingas göra ett val. Landet kan inte gå åt båda hållen, och det kan inte upprätthålla sin känsliga balansgång.

År 1856 allierade sig det osmanska Turkiet med Storbritannien och Frankrike mot Ryssland under Krimkriget och vann. Alliansen med de ledande europeiska makterna mot Tsarryssland ledde till att Osmanska riket upptogs i den så kallade Europakonserten, Europas stormaktsklubb fram till första världskriget.

Efter andra världskriget, 1952, blev Turkiet medlem i Nato och släpptes in i det transatlantiska säkerhetssystemet mot det hotfulla Sovjetunionen som ersatt Tsarryssland. Valet befäste Turkiets plats i västvärlden.

Om Ryssland slutgiltigt förlorar kriget kan det göra slut på Vladimir Putins autokratiska styre. Och om Ukraina, uppbackat av USA och västvärlden, går segrande ur kriget skulle inte bara Turkiets balansgång mellan Moskva och Kiev upphöra, utan även den turkiska autokratin.

Turkiets öde kan återigen komma att formas av en utveckling med Ryssland i centrum, precis som under 1800- och 1900-talen.