Bristande jämställdhet slår mot Kinas ekonomi

Ettbarnspolitiken infördes i Kina 1979 för att ta itu med landets snabbt växande befolkning. Familjer tilläts bara skaffa ett barn, med några få undantag. Under ettbarnspolitiken kränktes kvinnors rättigheter genom tvångsaborter och steriliseringar, metoder som fortfarande tillämpas på den etniska minoriteten uigurer i den västliga regionen Xinjiang.

Efter årtionden med sträng tillämpning av denna politik och i ljuset av snabbt sjunkande födelsetal, tilläts gifta par från 2015 att skaffa två barn. År 2021, utökades detta till en trebarnspolitik som uppmuntrar, eller snarare uppmanar, kvinnor att skaffa barn. Lagen möttes med kritik och skepsis av många, framför allt på sociala medier.

I stället för att lätta på pressen på landets kvinnor matas nu Kinas medelklass med propaganda om vikten av att skaffa barn för nationens skull. Ett exempel är när en statsägd nyhetssajt under slutet av 2021 gick ut med budskapet att partimedlemmar var skyldiga att skaffa tre barn för landets bästa. Artikeln blev viral innan den snabbt togs ner efter att ha orsakat en kritikstorm på sociala medier.

Press från alla håll

Kinesiska kvinnor har sedan länge behövt uthärda press från både familj och samhället att gifta sig. Ogifta kinesiska kvinnor över 27 års ålder stämplas som ”överblivna kvinnor” (shèngnǚ), ett begrepp definierat år 2007 av den statliga organisationen Kinas kvinnofederation, som enligt egen utsago arbetar för att främja kvinnors rättigheter och jämställdhet.

Mer nyligen stoppades flera chattgrupper på nätforumet Douban, där feminism, och särskilt rörelsen “6B4T”, diskuterats flitigt. 6B4T går ut på att kvinnor vägrar heterosexuella relationer, äktenskap och barn, och stoppet för grupperna är föga förvånande eftersom en sådan rörelse går tvärtemot regimens mål att öka födelsetalen.

Barnomsorgen räcker inte till. Foto: Mark Schiefelbein/AP/TT

De kvinnor som motsätter sig äktenskap, och är frivilligt eller ofrivilligt ”överblivna”, avstår nämligen också i teori från att skaffa barn, eftersom Kinas familjeplaneringspolitik enbart vänder sig till gifta par. De som föder barn utanför äktenskapet får ofta böter och ingen föräldraledighet eller statligt finansierad sjukvård.

Det finns ingen officiell statistik på antalet ensamstående mödrar i Kina, men enligt Kinas kvinnofederation uppskattades siffran vara över 19 miljoner 2020, strax under tre procent av landets kvinnor. Denna låga andel visar emellertid på vikten av att tillgodose ensamstående mödrars ekonomiska behov och arbeta för att eliminera det sociala stigma som är förknippat med det.

För regimen tycks det dock vara svårare att förmå folk att skaffa fler barn än att skaffa färre. Efter ettbarnspolitikens tvångsaborter har en annan oroande utveckling vad gäller kvinnors egenmakt börjat synas: begränsningen av rätten till abort. Hösten 2021 meddelade Kommunistpartiet att det har som mål att minska antalet medicinskt icke-nödvändiga aborter.

Att kontrollera kvinnokroppen förblir på så sätt ett verktyg för att kontrollera landets demografiska utveckling. Kvinnors reproduktiva rättigheter är tätt sammankopplade med nationella prioriteringar, och i förlängningen speglar trebarnspolitiken en i grunden patriarkal politisk regim som ser kvinnor som underordnade män, anser Valarie Tan, analytiker på tankesmedjan Merics.

Med jämställdhet i fokus

Trots att president Xi Jinping år 2020 deklarerade att kvinnors rättigheter och intressen är viktiga för hållbar utveckling har landets feministiska rörelse motarbetats de senaste åren. Rörelsen betraktas som ett utländskt hot och flera av dess aktivister har fängslats och tystats.

Ett av de mer kända fallen är när fem kvinnor kända som “feministiska femman”, fängslades efter att ha organiserat en protest på internationella kvinnodagen 2015 mot sexuella övergrepp på bussar och tåg. Feministiska åsikter har även kraftigt censurerats på nätet och kända aktivisters konton har stängts eftersom de påstås utgöra ett hot mot samhällsordningen.

Värdinnor på Himmelska fridens torg i Peking poserar för bildtagning. Deras uppgift är att välkomna de överlag manliga ledamöterna i folkkongressen. Foto: Andy Wong/AP/TT

Regeringen har också nyligen infört ett antal åtgärder för att komma till rätta med vad som kallas en maskulinitetskris. Enligt Xi själv är en ”nation stark om landets unga är starka”. Regeringen hävdar att så kallade feminina män inom populärkulturen korrumperar den yngre generationen. Allt detta tycks vara en del av regimens alltmer konservativa strävan att censurera och bekämpa det som inte överensstämmer med traditionella könsroller.

Demografiska utmaningar

Även om tekniska framsteg och ökad arbetskraftsproduktivitet bidrar till att mildra effekterna av ett samhälle i förändring finns det fortfarande många hinder kvar för Kina att övervinna. Befolkningens förväntade livslängd har ökat snabbt som ett resultat av de senaste årtiondenas ekonomiska utveckling, vilket resulterat i en åldrande befolkning. I praktiken innebär det att staten behöver ta hand om ett växande antal pensionärer.

Med färre nya människor i arbetsför ålder på grund av landets låga födelsetal fortsätter Kinas arbetskraft att krympa. Det finns därmed färre personer som kan ta hand om landets äldre och mindre skatteintäkter, pengar som i allt högre grad behöver användas till äldreomsorg.

Som ett resultat av denna utveckling har Kinas politiska ledning gjort det till en prioritet att se till att arbetskraften inte fortsätter att minska. Det framgår inte minst av trebarnspolitiken, men också av regimens uttalade ambition att höja pensionsåldern för både män och kvinnor.

Att höja pensionsåldern i ett land som saknar heltäckande välfärdssystem för barnomsorg skulle å andra sidan skapa ytterligare hinder för kvinnors möjligheter att göra karriär eftersom många förlitar sig på sina pensionerade föräldrar för att ta hand om deras barn.

Kvinnor står för 40 procent av Kinas bnp. Foto: Andy Wong/AP/TT

Tidigare i år presenterade premiärminister Li Keqiang planer på ökad tillgång på förskoleplatser, men någon märkbar förändring återstår att se. Med tanke på Kinas ojämställda föräldraledighetssystem och statens idealbild av kvinnor som mödrar tycks bristen på barnomsorg återspegla en tydlig preferens från myndigheternas sida om att ha fler män i arbetslivet på kvinnornas bekostnad.

Sikte på tillväxt

Från att ha utgjort tre procent av befolkningen år 2000 klassas i dag över hälften av Kinas befolkning som medelklass. Denna medelklass är dessutom världens största konsumentgrupp i sitt slag, och konsumtionen väntas mer än fördubblas till 2030 i linje med regimens mål om tillväxt baserad på både konsumtion och tekniskt driven industrialisering.

Kvinnor står för cirka 40 procent av Kinas bnp, och står samtidigt för tre fjärdedelar av alla köpbeslut i kinesiska hushåll. Om denna trend fortsätter kommer alltså kvinnor att kontrollera en ansenlig del av landets ekonomi. Kinas kvinnor behövs på arbetsmarknaden för att bidra till ekonomisk tillväxt och även tjäna in de pengar som används för att konsumera. Samtidigt är de i partiets ögon viktiga verktyg för att hantera landets demografiska utmaningar.

Detta skapar ett dilemma för både partiet och kvinnorna, och den ojämställda föräldraledigheten är ett exempel på detta. Kinesiska företag är mindre benägna att anställa kvinnor eftersom sannolikheten att de ska vara frånvarande på grund av föräldraledighet ökat, och åtgärder för att förhindra diskriminering har hittills inte fått någon större effekt.

Enligt en studie som genomfördes redan 2017 av Zhaopin, en jobbsökarsajt, ville 40 procent av arbetande kvinnor inte ha några barn alls, och mer än 60 procent av dem som redan hade ett barn ville inte ha fler. De tre främsta orsakerna till detta var brist på tid och energi, stigande levnadskostnader och oro för negativ inverkan på karriären.

Politbyrån, en nästan uteslutande manlig bastion. Foto: Andy Wong: AP/TT

Ökande lönegap

Statistik från Världsbanken visar att kvinnors deltagande på Kinas arbetsmarknad har krympt från knappt 70 procent för 20 år sen till drygt 60 procent i dag, och lönegapet mellan män och kvinnor ökar ständigt. Det är ett tydligt kvitto på den förda politiken.

I Kinas högsta beslutande organ, politbyråns ständiga utskott, sitter endast män och i själva politbyrån finns bara en kvinna: vice premiärminister Sun Chunlan. Det är därför kanske inte så underligt att de åtgärder som sägs syfta till att förbättra situationen för kvinnor inte når sina mål.

En jämställd föräldraledighetspolitik, mer omfattande lagar mot diskriminering och avskaffade inskränkningar i kvinnors reproduktiva rättigheter är exempel på åtgärder som anses bidra till en mer jämställd arbetsmarknad. I kombination med fler statsfinansierade förskolor är det möjligt att sådana åtgärder kan leda till ökade födelsetal.

Ökad jämställdhet kan också förväntas inverka positivt på landets ekonomiska tillväxt. Men i stället för jämställdhetsfrämjande åtgärder förs en politik som verkar syfta till att vidmakthålla könsstereotyper och som samtidigt sätter press på Kinas kvinnor att hantera flera av landets demografiska utmaningar.