Taiwan kan vara Xi Jinpings återvändsgränd

Under de senaste veckorna har både USA och Kina på ett vårdslöst sätt höjt insatserna i Taiwanfrågan, denna vår tids mest laddade konflikt. Det taiwanesiska samhället är utpräglat lugnt och välordnat. I fjol beskrev The Economist ändå Taiwan som den ”farligaste platsen på jorden”, och efter den senaste händelseutvecklingen har riskerna ökat. Enligt Gideon Rachman, Financial Times insiktsfulle utrikesskribent, är en konflikt ”inte längre bara möjlig, utan sannolik”.

Dramat trappades som bekant upp då Nancy Pelosi, det amerikanska representanthusets talman, i början av augusti besökte Taiwan. Hon företog besöket som kongressledamot, inte som företrädare för president Biden, vars brist på entusiasm var uppenbar. Men som talman är Pelosi USA:s tredje högst rankade företrädare, och besöket var det första på den nivån sedan 1997. Peking har under de senaste åren agerat alltmer hotfullt gentemot Taiwan. Reaktionerna blev en dramatisk bekräftelse på denna hållning.

Folkrepublikens närmare veckolånga militära omringning av Taiwan, med allt vad landet har att erbjuda av militär teknik, robotbeskjutning över huvudön och marina intrång över den medianlinje som genom det 18 mil breda Taiwansundet skiljer Taiwan från Fastlandskina, var av en aldrig tidigare skådad omfattning. Xi Jinping, som i november vid det styrande Kommunistpartiets tjugonde kongress ska utses till partiets generalsekreterare för en tredje femårsperiod, ville uppenbarligen agera kraftfullt, men enligt många kommentarer på kinesiska sociala medier ändå inte tillräckligt kraftfullt – Pelosis eskorterade plan borde, ansåg en del, ha tvingats bort av det kinesiska flygvapnet.

”A new normal”, ett nytt normaltillstånd, har därmed skapats, med höjda insatser. Sannolikheten för kinesiska militära aktioner har ökat, och USA:s åtaganden för det de facto självständiga Taiwan ställs på nya prov.

Nancy Pelosi och president Tsai Ing-wen vid den amerikanska talmannens besök i Taiwan den 2 augusti 2022. På tavlan Sun Yat-sen, grundare av Kuomintang, det tidigare statsbärande partiet på Taiwan. Foto: Taiwans presidentkansli via AP/TT

Få ser sig som kineser

För Peking är Taiwan ett icke-förhandlingsbart kärnintresse. Drygt 70 år har nu gått sedan Folkrepublikens tillkomst 1949, utan att Taiwan återbördats. I stället har Taiwan under de senaste 30 åren utvecklats till en fullvärdig demokrati med en distinkt taiwanesisk identitet.

Det taiwanesiska presidentvalet år 2000 innebar en dramatisk scenförändring. I det valet segrade Demokratiska framstegspartiet DPP:s Taiwanfödde Chen Shui-bian, som var starkt inriktad på självständighet. Nationalistpartiet Kuomintang förlorade därmed för första gången makten, och DPP står inte bakom den konsensus med Peking från 1992 om ett Kina som bidragit till den relativa stabiliteten. Som svar antog Folkrepubliken en ”icke-utbrytningslag” vars essens var att en självständighetsförklaring skulle utlösa en väpnad kinesisk reaktion. En konsekvens var att den taiwanesiska identiteten fördjupades ytterligare.

Sedan Kuomintang 2008 kommit tillbaka till makten inleddes en satsning på fördjupade relationer och ekonomisk integration. Samtidigt diskuterades möjligheten till en återförening med Kina. För Hongkong gällde ”ett Kina, två system”, och en lösning som diskuterades var att konstruera någon form av ”ett Kina, tre system”, där Taiwan kunde tillåtas behålla en del av sin självständighet. Ministermöten följde, och 2015 ett toppmöte i Singapore mellan Xi och Taiwans dåvarande president Ma Ying-jeou. Där bekräftades 1992 års konsensus om ett Kina, även om man fortfarande var överens om att vara oense om vad det betydde.

Pelosis Taiwanbesök omskrivet på en väggtidning i Peking. Foto: Andy Wong/AP/TT

Presidentvalet det följande året blev dock en stor motgång för Kuomintang. DPP, under ledning av Tsai Ing-wen, kom tillbaka till makten, och har så förblivit. I 2020 års presidentval vann DPP med stor majoritet, med Pekings förkvävande säkerhetslagar i Hongkong som en viktig förklaring till valresultatet. Varje form av närmande till Folkrepubliken förskräckte taiwaneserna. I 2021 års opinionsmätning svarade närmare 90 procent av de tillfrågade att de ville bevara status quo. Enligt det nationella taiwanesiska Chengchi-universitetets senaste årliga identitetsundersökning, genomförd i april 2022, betraktade sig 80 procent av de svarande som taiwaneser, tio procent som både kineser och taiwaneser, och bara fem procent som enbart kineser.

Vore värre än Ukrainakrisen

Det har länge sagts att tiden är på den allt mäktigare Folkrepublikens sida, och Xi Jinping har förklarat för taiwanesiska företrädare att ”Kina inte kan vänta hur länge som helst”.  Formerna för Taiwans införlivande är förhandlings­bara, men inte att Taiwan är en ”oförytterlig del av Kina”. Ytterst måste dock en lösning, hur den än utformas, godkännas av det taiwanesiska folket i en folkomröstning och den taiwanesiska demokratin garanteras, något som i dag ter sig ytterst avlägset. Vi har bevittnat slutet för möjligheten till fredlig återförening mellan det auktoritära Kina och demokratin Taiwan. Om Peking vill ha en fredlig lösning har tiden aldrig varit längre.

Kinesiskt militärflygplan ovanför Taiwansundet under operationen i augusti 2022. Foto: Ng Han Guan/AP/TT

Den till synes maktfullkomlige Xi, fast besluten att vara den som åstadkommer den historiska återföreningen, har målat in sig i ett hörn, utan annat än för landet – och världen – katastrofalt kostsamma utvägar. Varje form av fredlig ”återförening” ter sig avlägsnare än någonsin. Återstår då återförening genom förkvävning och ockupation, en förnedrande väg med förödande konsekvenser för Peking, den tilltagande makten till trots. Frågan har ställts om huruvida Xi Jinping leder eller är ledd i Taiwanfrågan.

Avgjort är att hans agerande har skapat landets allvarligaste säkerhetspolitiska utmaning. Dagens Kina har sannolikt de militära resurser som krävs för att snabbt ockupera Taiwan, men det vore bara början på tragedin. En ockupation skulle utlösa en ännu allvarligare internationell kris än Putins invasion av Ukraina. Taiwaneserna skulle inte falla till föga. Det skulle inte vara möjligt att bistå Taiwan militärt som i fallet Ukraina, men riskerna för direkt militär konfrontation mellan USA och Kina skulle vara akuta, och svårkontrollerade incidenter oundvikliga. Drastiska ekonomiska sanktioner skulle tveklöst följa, med långtgående konsekvenser för Kina – och världen.

Världen skulle snabbt drabbas av en akut brist på halvledare, en avgörande komponent för världens tillverkningsindustri. Taiwan svarar för en femtedel av världsproduktionen och är teknologiskt ojämförlig världsledare. Kina svarar för en närmare dubbelt så stor andel av världsproduktionen som Taiwan. Västvärlden har i aningslös omfattning förlitat sig på de globala värdekedjorna och inte förmått hålla jämna steg. Den skulle drabbas mycket hårt om de globala värdekedjorna kollapsade. Alla skulle vara förlorare!

Kan Biden och Xi leverera det ledarskap som krävs, till exempel när de möts på Bali i november? Här en bild från ett digitalt möte 2021. Foto: Yue Yuewei/Nya Kina/AP/TT

Verkligt ledarskap krävs

Det finns dock ett alternativ till detta katastrofscenario. Det är att – trots pågående maktförskjutning och den senaste tidens eskalering bevara status quo – det enda hållbara alternativet för Taiwan, Kina, USA, Ostasien och världen. Taiwans nuvarande de facto självständiga ställning kan då bevaras, samtidigt som de jure självständighet förblir en omöjlighet. Kina måste acceptera detta sakernas tillstånd för sitt eget och världens bästa – ett mognadsprov utan motstycke för ett kommunistparti som konsekvent beskyller omvärlden – och i synnerhet USA – för varje felsteg begånget på vägen mot landets historiska pånyttfödelse. USA förblir garanten för Taiwans nuvarande ställning, men utan att på något sätt uppmuntra till självständighet. Omvärlden, och inte minst EU, kan under Sveriges ordförandeskap första halvåret 2023 fördjupa sina relationer till Taiwan och försvaret av dess demokrati, men inom ramen för ”ett-Kina-politiken”. Under de förutsättningarna kan den taiwanesiska demokratin fortleva, och världsfreden hjälpligt bevaras.

Säkerhetspolitiskt är det fridfulla Taiwan den farligaste platsen på jorden, med oöverskådliga konsekvenser om den rådande ordningen raseras. Men Taiwanfrågan är därmed också en konflikt där verkligt ledarskap, en akut bristvara, kan göra avgörande skillnad. I november kommer både Biden och Xi att delta i G20-mötet på Bali. Förmår de, trots de senaste veckornas dramatik, göra något ansvarsfullare än att bekräfta motsättningarna? Förmår Xi avstå från en lättköpt polariserande bekräftelse av relationen till Putin? Mycket står på spel!