Migrationen är klimatpolitikens blinda fläck

I en debattartikel i Time Magazine i september 2022 vädjade premiärministern i önationen Tuvalu till omvärlden om att hjälpa till med att bevara alla de nationer i Stilla havet som riskerar att förlora sina territorier på grund av stigande havsnivåer. På Afrikas horn har antalet människor som lever under extrem torka fördubblats bara under 2022. I byn Newtok i Alaska förbereder man en flytt av hela samhället då smältande permafrost och allvarligare stormar påverkar jorderosionen så allvarligt att man omöjligt kan bo kvar. I deltaområden i Bangladesh fruktar man att snabbt stigande havsnivåer och allt farligare cykloner ska förstöra otaliga människors hem.

Många av dessa människor ser ingen annan utväg än att söka sig någon annanstans för att kunna försörja sig och överleva, medan andra ser det som för dyrt och för farligt att migrera och i stället ser sin säkerhet försämras för varje år som går.

Den 20 november 2022 avslutades FN:s senaste klimattoppmöte, COP27, i egyptiska Sharm el-Sheikh. Kronan på verket på mötet blev ett historiskt beslut om att skapa en omstridd fond för förluster och skador. Det innebär att de länder som släppt ut mest växthusgaser ska kompensera de länder som lider mest av konsekvenserna av den globala uppvärmningen, men som inte släppt ut lika mycket. Frågan om förluster och skador är så känslig att det sågs som en framgång att den ens fick plats på mötets dagordning.

Fler flyr katastrofer än krig

Trots att många såg det som positivt och historiskt att en fråga som inte ens hade en självklar plats på agendan före mötet lyckades förhandlas fram kritiserades den föreslagna fonden snabbt för att vara otillräcklig. Och som så många gånger förr lyser planer och lösningar för klimatmigranter med sin frånvaro trots att de kanske är det tydligaste exemplet på skador och förluster. Det vill säga att människor på grund av torka, förhöjda havsnivåer, stormar, översvämningar, skogsbränder, eller andra företeelser som blir vanligare eller starkare i en varmare värld, tvingas eller väljer att lämna sitt hem. De kanske inte längre kan försörja sig där de bor, får sina hus förstörda eller inte längre har tillgång till mat och rent vatten.

Tuvalus premiärminister Kausea Natano vädjar om hjälp med att rädda Stillahavsnationerna. Foto: Teresa de Miguel/AP/TT

Siffror från Internal Displacement Monitoring Centre (IDMC) i Genève, som samlar och analyserar uppgifter om människor på flykt inom sina länder, visar på att det redan i dag sker fler förflyttningar från naturkatastrofer än från krig. 2021 var det exempelvis 23,7 miljoner förflyttningar på grund av katastrofer som stormar, översvämningar och extrema temperaturer jämfört med 14,4 miljoner förflyttningar till följd av våld och konflikter – ett mönster som har sett likadant ut åtminstone sedan 2008 när IDMC började ta fram den här typen av uppgifter.

I medier ser vi inte sällan rubriker som Vem är redo för den nya flyktingkrisen? (Svenska Dagbladet den 6 november 2022), The century of climate migration: why we need to plan for the great upheaval (The Guardian den 18 augusti 2022) eller Varningen: miljontals klimatflyktingar i framtiden (Expressen den 18 juli 2019).

Trots detta har FN:s klimatförhandlingar varken lyckats skapa en gemensam förståelse för vad klimatdriven migration innebär, och än mindre har de lyckats skapa lösningar och få länderna att acceptera och ansluta sig till dem. Man kan fråga sig om FN:s sekretariat för klimatkonventionen, UNFCCC, verkligen är rätt forum för att driva frågor om klimatdriven migration framåt.

Saknar skydd i internationell rätt

Mänsklig mobilitet och dess relation till klimatförändringar är inte en ny fråga i FN-sammanhang. En rapport från FN:s miljöprogram Unep gjorde att det blev känt redan på 1980-talet att miljömigranter som lämnar sitt hemland saknar skydd i internationell rätt, och det har i allt större utsträckning blivit en relevant fråga i och med klimatförändringarna.

Förstärkt vall vid havet i Shishmaref i Alaska, oktober 2022. Bland annat klimatförändringar gör att befolkningen skulle behöva bryta upp från byn, men en flytt har hittills ansetts för dyr. Foto: Jae C. Hong/AP/TT

Första gången som förflyttning och migration nämndes i ett slutdokument från ett UNFCCC-möte var 2010 vid COP16 i Cancún i Mexiko. Det var knappast något tydligt ställningstagande för att stärka rättigheterna för denna grupp, snarare en försiktig inbjudan om att öka kunskapen om och samarbetet kring dessa frågor. Trots detta var det en framgång för de hjälporganisationer, däribland Internationella migrationsorganisationen (IOM), FN:s flyktingorgan UNHCR och Röda Korset, som sedan 2007 aktivt lobbat för att föra in klimatdriven migration och frågor om mänsklig säkerhet (inte bara korallrev och isbjörnar som var fokus för klimatdebatten på den tiden) i klimatförhandlingarna.

Några år senare, på COP21 i Paris, fanns återigen förhoppningar om att klimatmötet skulle presentera någon lösning eller plan för alla de människor som tvingas fly eller flytta på grund av försämringar i deras livsmiljö. Även denna gång efterlyste beslutsfattarna mer kunskap i stället för att komma med faktiska förslag på lösningar. En framgång var dock att det i Paris inrättades en särskild arbetsgrupp (task force on displacement) med uppgift att utforma rekommendationer för att minimera och hantera förflyttningar på grund av klimatförändringarnas konsekvenser. Gruppen presenterade sina rekommendationer 2018, i samband med COP24 i Katowice.

Känsligt diskussionsämne

I samband med COP24 förnyades också gruppens mandat för att fortsätta sitt arbete men än så länge har rekommendationerna inte lett till någon substantiell förändring, i alla fall inte på global nivå. Och på 2022 års möte gjordes inte heller några egentliga framsteg kring klimat och migration, trots att en så stor del av dessa frågor handlar om just förluster och skador. Hur kan detta komma sig?

Läger i Dollow i Somalia för människor som tvingats fly undan torka. På Afrikas horn fördubblades antalet människor som lever under extrem torka under 2022. Foto: Jerome Delay/AP/TT

En anledning är att mänsklig mobilitet aldrig har varit särskilt prioriterad inom FN:s klimatförhandlingar, trots att ämnet stundtals fått mycket medial uppmärksamhet. Klimatkonventionen rymmer ett enormt paraply av frågor där många får betydligt större plats än migrationen.

Därtill är migrationsfrågor för de flesta stater ett känsligt diskussionsämne som utmanar sådant som gränser, suveränitet och ansvar. Apropå ansvar ökar också frågans politiska känslighet av att den diskuteras under den del av klimatförhandlingarna som handlar om just förluster och skador. Att få stater att ta emot migranter baserat på deras ansvar för klimatförändringarna är ingen lätt uppgift.

Förstärker andra flyktfaktorer

Ytterligare en anledning till UNFCCC:s tandlöshet på migrationsområdet är att delegaterna på COP-mötena genom historien har varit experter på finans- och miljöfrågor i första hand, inte tjänstemän och politiker som kan migrationsfrågor och migrationsrätt. Detta har lett till att många inblandade sätter större hopp till framsteg inom två andra internationella, mellanstatliga plattformar. För det första FN:s Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration (GCM), ett icke-bindande ramavtal som pekar ut riktningen för säker och regelrätt migration i framtiden. För det andra Platform on Disaster Displacement, där stater utbyter idéer och erfarenheter kring hur internationell migration från naturkatastrofer kan hanteras.

Bangladeshiska arbetare på väg till jobbet i ett nytt industriområde för exportföretag i staden Monga, som tagit emot många klimatflyktingar i det låglänta landet. Foto: Mahmud Hossain Opu/AP/TT

De bilder av klimatdriven migration som vi nu ser lyftas fram i debatten påminner mycket om dem som gav frågan mycket uppmärksamhet omkring 2007–2008 när frågan på allvar fann sin plats i internationella politik. Från ett håll beskrivs klimatmigration som en säkerhetsfråga. Rapporter från den tiden visar kartor med pilar in mot Europa från Asien och Afrika. Syftet var att skapa en bild av en framtida ”klimatflyktinginvasion” med miljontals människor som vällde in i Europa. Från ett annat håll betonades de humanitära aspekterna, där bilder på människor på flykt från klimatet skulle rikta fokus på de mänskliga konsekvenserna av den globala uppvärmningen – ”klimatförändringarnas mänskliga ansikte”.

Beslutet att fly eller flytta, hur påtvingat eller frivilligt det än är, är komplext och ett resultat av flera samspelande omständigheter. Det gäller i synnerhet migration i relation till varmare klimat. Klimatförändringar ska ses som en förstärkare av en mängd olika faktorer som kan få en människa att flytta, snarare än en enskild orsak. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att migration kan vara ett sätt att anpassa sig till en varmare värld, och att det då blir en fråga om vem som har de ekonomiska resurserna, kunskapen och nätverken som krävs för att flytta. De allra mest sårbara riskerar i stället att bli kvar i områden som är väldigt riskfyllda.

Ingen plan

Precis som för alla andra former av migration sker större delen av den klimatdrivna folkförflyttningen inom ett land eller en region och så väntas det vara även i framtiden. Det finns inte särskilt tydliga bevis för att vi kan räkna med stora strömmar av ”klimatflyktingar” till Europa de närmaste årtiondena.

Reservoar som förser Mexikos tredje största stad Monterrey med vatten efter en tid med intensiv torka i juli 2022. Foto: Fernando Llano/AP/TT

Med det sagt kan det vara värt att påminna om hur komplex frågan är. Svårigheter att försörja sig på grund av torka kan exempelvis ge upphov till ekonomisk migration eller ökad urbanisering. Resursbrist kan ge upphov till konflikt vilket i sin tur driver människor på flykt. Det är alltså inte säkert att vi kommer att uppfatta eventuellt framtida flyktingströmmar som klimatdrivna även när den globala uppvärmningen spelat in.

Lägg därtill att UNHCR uppskattar att 70 procent av världens internationella flyktingar, och 80 procent av dem som drivits på flykt inom sina hemländer, på grund av konflikt kommer från stater med en hög grad av sårbarhet för klimatförändringar. Då är det inte svårt att se hur klimat, migration och säkerhet länkas samman.

Och faktum kvarstår: trots ett ökat fokus på klimatförändringarnas förluster och skador finns ingen internationell plan för att ta hand om alla de människor som inte kan bo kvar i sina hem i en varmare värld.