Avgörande globalt test för USA som allierad

Den 17 december 2021 presenterade det ryska utrikesdepartementet två förslag – ett till USA och ett till Nato – till fördrag avseende den europeiska säkerhetsstrukturen. Moskva vill ha vetorätt bland annat om vilka länder som får bli medlemmar i Nato och inom vilka länder utländska Natotrupper får vara stationerade. Tillsammans med den ryska truppuppbyggnad vid Ukrainas gränser som av västliga militära bedömare tolkas som möjliga förberedelser för en utökad invasion, har detta som bekant lett till en kris för säkerhetsläget i Europa och för den transatlantiska länken.

En central säkerhetspolitisk aspekt är vad krisen säger om USA:s trovärdighet som allierad.

Ursprunget till den tveksamhet som många statsledare i länder lierade med Washington känner inför USA:s trovärdighet som allierad står till stor del att finna i den förre presidenten Donald Trumps agerande under sina år vid makten. Han uttryckte tveksamhet om huruvida Natos försvarsgarantier skulle gälla för alla försvarsalliansens medlemmar, om de inte lade minst 2 procent av BNP på sitt försvar. Trump ville också dra tillbaka, eller förflytta, omkring 12 000 av de drygt 35 000 amerikanska soldater som då var stationerade i Tyskland.

USA-tillverkat belgiskt stridsflyg i Natoövning i medlemsstaten Litauen den 25 januari. Foto: Litauens försvarsdepartement/AP/TT

Trump var vidare aktiv i att försvåra livet för en annan allierad, Sydkorea, som han krävde skulle betala 150 procent mer för att hålla amerikanska trupper i landet. Det faktum att Trumps administration också kom överens med talibanerna i Afghanistan om att alla amerikanska trupper skulle dras tillbaka under 2021, detta utan att den afghanska regeringen över huvud taget fick delta i förhandlingarna, ökade inte heller USA:s förtroende hos landets allierade i olika delar av världen.

Även Biden ifrågasatt

Efter dessa dystra upplevelser för USA:s många allierade kom det som en stor lättnad för deras ledare då den nyvalde presidenten Joe Biden deklarerade att America is back, inte minst som ledare för sina olika allianser, kanske särskilt Nato.

Därefter kom emellertid händelserna i Afghanistan under sensommaren 2021. President Biden deklarerade i april att alla amerikanska styrkor skulle vara ute ur landet senast den 11 september, på dagen 20 år efter de stora terroristattackerna mot New York och Washington. I juli ifrågasatte Biden explicit journalisters påståenden att den afghanska regeringen och dess militära styrkor skulle falla samman snart efter det att USA hade dragit sig tillbaka. Därefter kom regeringssidans kollaps och talibanernas maktövertagande i mitten av augusti.

Sydkoreaner beskådar hur Nordkorea den 30 januari sköt upp sin största robot på länge. Foto: Ahn Young-joon/AP/TT

President Biden fattade i samband med tillbakadragandet ett antal beslut som han inte förankrade med sina allierade. Den slutliga evakueringen under de sista två veckorna leddes också närmast helt och hållet av USA, som enligt de allierade lyssnade på dem mycket lite. Detta tillsammans med det faktum att hela slutkapitlet av USA:s närvaro i Afghanistan måste betraktas som ett närmast katastrofalt misslyckande spädde ytterligare på främst de europeiska allierades besvikelse med Bidenadministrationens hantering.

Kina följer noga

Det är inte blott europeiska partnerländer som mycket noga följer USA:s agerande i frågor som gäller landets ställning som allierad. Sydkorea har redan nämnts som en allierad, Japan är en annan. En tredje intresserad aktör är republiken Taiwan. Det finns inget formellt försvarsåtagande från Washingtons sida att komma till Taiwans försvar om Kina attackerar, men det råder en medveten otydlighet om hur USA skulle agera i en sådan situation. Otydligheten från Washingtons sida är tänkt att få regimen i Peking att tänka sig för innan den eventuellt tar till militärt våld för att uppfylla sitt länge deklarerade mål att införliva ön med fastlands-Kina. Det är ingen tvekan om att både ledningen i Taipei och den i Peking med synnerligen stor uppmärksamhet följer USA:s agerande i dessa alliansfrågor för att få underlag för framtida beslut.

Nästa händelse som påverkade USA:s trovärdighet som allierad går under namnet Aukus. I mitten av september tillkännagavs att USA och Storbritannien skulle förse Australien med teknik och know-how för nukleärt drivna ubåtar. När Australien därmed bröt mot ett avtal med Frankrike om utveckling av ubåtar betraktades det mycket negativt i Paris. Ännu allvarligare såg Frankrike på det faktum att, ur ett franskt perspektiv, Washington hade gått bakom ryggen på den allra tidigaste allierade som landet haft i historien.

Taiwan noterar noga vad USA gör gentemot Ryssland. Foto: Chiang Ying-ying/AP/TT

Mot denna bakgrund kan de ryska anspråken på att ändra den europeiska säkerhetsstrukturen i grunden, och dessutom att direkt hota Ukraina med ännu en militär invasion, inte betraktas som annat än en mycket tydlig utmaning mot USA:s ställning som garant i den transatlantiska säkerhetspolitiska strukturen. Om Washington skulle acceptera de allra mest långtgående ryska kraven på ändringar i de säkerhetspolitiska lösningarna i Europa skulle det i praktiken innebära slutet för USA:s ställning som garanten på västsidan. En dylik utveckling skulle vidare innebära att Washingtons förmåga att garantera Sydkoreas, Japans, och, i förlängningen, Taiwans säkerhet skulle få sig en synnerligen allvarlig knäck, från vilken USA:s internationella ställning med stor sannolikhet aldrig skulle hämta sig.

Konsultationer med Europa

Givet de tidigare händelserna är intrycket av hur konfrontationen med Ryssland att Bidenadministrationen verkligen har vinnlagt sig om att konsultera med de europeiska allierade om hur denna situation skall hanteras. Mot slutet av januari, då denna artikel färdigställdes, rapporterade Vita huset att representanter för USA haft mer än 180 möten med företrädare för allierade och partnerländer i Europa sedan denna kris inleddes.

Många konsultationer med världsledare blir det. Foto: Adam Schultz/Vita huset via AP/TT

Ytterligare en indikation på hur långt Washington är berett att gå, för att i någon utsträckning tillgodose de grundläggande ryska kraven, finns förstås i de två skrivelser – en för USA och en för Nato – som den 26 januari lämnades över till det ryska utrikesdepartementet. USA och Nato gör dock klart att de mest långtgående ryska kraven tydligt avvisas. Enligt uppgift har även företrädare för Ukraina fått möjligheter att lämna synpunkter på innehållet i de båda dokumenten.

Washingtons hantering av vad vi kan kalla Ukrainakrisen verkar åtminstone hitintills inte ha fått några allvarligare konsekvenser för USA:s trovärdighet i de allierades ögon. Det är dock långt ifrån omöjligt att denna trovärdighet kan utsättas för ytterligare påfrestningar innan denna kris är över.