Dominoeffekt med afrikanska militärkupper

Året inleddes med en militärkupp i Burkina Faso. På gatorna i huvudstaden Ouagadougou firade invånarna slutet på president Roch Kaborés era och hälsade överstelöjtnant Paul-Henri Damiba och hans manskap med jubel. I ett TV-sänt tal några dagar senare lovade kuppledaren en återgång till en normal konstitutionell ordning ”när förhållandena tillåter, och enligt en tidsplan som folket har bestämt”.

Samtidigt vädjade han till det internationella samfundet att stödja Burkina Faso för att landet så snabbt som möjligt skulle kunna komma ur krisen. I sitt tal betonade han behovet av ökad säkerhet och skyllde kuppen på det försämrade läget i landet.

Expresident Kaborés oförmåga att stoppa islamistmilisernas framfart och dödliga attentat har väckt ilska och missnöje hos burkinierna. Terrordåden har de senaste åren skördat minst 2 000 dödsoffer och omkring 1,5 miljoner människor bedöms ha tvingats lämna sina hem. I juni 2021 dödades 160 bybor i ett överfall och i november inträffade en attack mot en militärpostering då 49 militärpoliser och fyra civilpersoner dödades.

Att regeringen inte kunde förse sina säkerhetsstyrkor med materiel och vapen för att stå emot ett liknande anfall var för många droppen som fick bägaren att rinna över. Folk drog ut på gatorna i protest mot bristen på säkerhet, och med krav på regimskifte. Demonstrationerna upplöstes med våld.

Kuppbältet i Afrika 2019–2022. Karta: UI.

90 kupper sedan 1952

Missnöjet inom armén växte. Några veckor senare tog militären makten.
– Vi var bara så trötta på honom [president Kaboré]. Våra vänner dödades. Våra poliser dödades. Det gick bara inte. Vi var så trötta på det, sade en kvinna som firade maktövertagandet till The New York Times.
Rinaldo Depagne, Västafrikachef vid tankesmedjan International Crisis Group, summerade för samma tidning:
– Det är klart att folk tänker, rätt eller fel, att en man i uniform och med vapen är bättre lämpad att skydda dem än en demokratiskt vald president.

Den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas och Afrikanska unionen (AU) reagerade på militärkuppen med att avstänga Burkina Faso från gemenskapen.

Afrika är den kontinent i världen som genomlevt flest militärkupper. Sedan 1952 brukar man räkna till drygt 90 militära övertaganden och minst lika många misslyckade försök. Kuppen i Burkina Faso var den sjätte i Afrika bara sedan militären tog makten i Mali 2020. Lägg därtill en kupp i Sudan 2019 och två kuppförsök – i Niger 2021 och ett misstänkt i Guinea-Bissau 2022 – och listan börjar likna afrikanska maktskiften på 1960- och 70-talen. Under dessa två årtionden inträffade inte mindre än 46 militärkupper – de flesta i Västafrika. Därefter har trenden varit nedåtgående.

– Fram till 2000 var det fritt fram för kuppmakarna, konstaterade Issaka Souaré, forskare på Stockholm International Peace Research Institute (Sipri) på ett seminarium i oktober 2021.

Demokratins kräftgång?

Sedan skedde en radikal förändring. AU:s föregångare, Organisationen för afrikansk enhet (OAU), antog i juli 2000 Lomédeklarationen där OAU uttryckte sin oro för den politiska utvecklingen och de återkommande kupperna på kontinenten. Genom Lomédeklarationen förband sig medlemsstaterna att arbeta för demokratiska principer och att fördöma alla icke-konstitutionella maktövertaganden.
– Det fanns vissa kryphål i Lomédeklarationen, och senare avtal har varit ännu striktare. Exempelvis räknas det nu som ett icke-konstitutionellt övertagande när en sittande ledare vägrar avgå efter att denne har förlorat ett val, förtydligade Issaka Souaré på seminariet.

Burkina Fasos kuppledare Henri Sandaogo Damiba utlovade säkerhet i sitt tal till nationen den 27 januari. Foto: Sophie Garcia/AP/TT

De senaste 18 månadernas många kupper har fått flera bedömare att varna för ”demokratins kräftgång”. Men för att kunna tala om en tillbakagång måste demokrati som statsskick först ha haft framgång, påpekar Morten Bøås, forskare vid Nupi (Norsk utenrikspolitisk institutt), för tidningen Bistandsaktuelt.
– För oss har demokratin ett egenvärde, den har levererat länge, och en demokrati som levererar är troligtvis den bästa styrelseformen som finns. Men i unga demokratier där makthavarna inte klarar av att leverera, där upplever befolkningen inte demokrati som särskilt värdefull, säger han.

De västafrikanska ledarna i Burkina Faso, Mali och Guinea är exempel på detta, anser Bøås. Där har regeringarna inte kunnat visa upp några positiva resultat i form av utveckling, minskad fattigdom och ökad säkerhet.
– Då åtnjuter ledningen heller inget folkligt stöd. Demokrati måste vara något annat än att folk samlas och lägger sina röstsedlar i en valurna. Kupper börjar inte med ett militärt övertagande utan med folkliga protester, säger Morten Bøås och påminner om att störtandet av det civila styret i Burkina Faso inträffade efter sammanstötningar mellan demonstranter och polis. Utvecklingen liknar händelseförloppet i Mali, även kuppmakarnas retorik påminner om varandra.

Avstängda länder

Trots allt talar statistiken inte för en återgång till militärkuppernas ”storhetstid”. Antalet afrikanska ledare som under 2000-talet trätt tillbaka efter en valförlust, eller avgått efter att ha suttit två mandatperioder, är många gånger fler än antalet kuppmakare.

Toppmöte i AU. Kuppmakare riskerar att inte få vara med. Foto: AP/TT

I slutet av förra veckan träffades de kvarstående medlemmarna i Ecowas för att diskutera situationen. Ecowas ordförande, tillika Ghanas president, Nana Akufo-Addo talade vid mötets öppnande om ”de växande hot mot vår region som har sitt ursprung i militärens ingripanden i Mali, och dess smittsamma inverkan på Guinea och Burkina Faso”.

Ecowas har normalt 15 medlemmar, men tre av dem är nu avstängda och sanktioner har införts mot Mali och Guinea. Särskilt hårt har Mali straffats sedan militärregimen skjutit upp de utlovade allmänna valen i februari i år. I stället har ledarna presenterat en plan för övergång till civilt styre som väntas ta fem år, med start 1 januari 2022. Detta beslut, och eftersom regimen har tagit emot den väpnade Kreml-kopplade Wagnergruppen, gör att Sverige och andra europeiska länder överväger att dra tillbaka sina fredsbevarande och terroristbekämpande styrkor i Mali. Danmark har beordrats att ta hem sin trupp.

På krismötet i förra veckan beslutade Ecowas däremot att inte införa sanktioner mot Burkina Faso utan att i stället uppmana militärjuntan att lägga fram en tidsplan för återgången till demokrati.

Balansakt av AU

Hur regionala och internationella samarbetsorganisationer reagerar mot militärjuntor kan ha en avgörande betydelse för ”spridningen” av kupper. För att bestraffningar i form av avstängningar och sanktioner ska kunna verka förebyggande är det därför nödvändigt att de används konsekvent.

En soldat kan verka bättre på säkerhet än en demokrat. Guineas kuppledare överste Mamady Doumbouya. Foto: Sunday Alamba/AP/TT

Afrikanska unionen har i ett möte nyligen fördömt den ”våg” av kupper som svept över kontinenten och Mali, Guinea och Burkina Faso avstängdes från unionen efter dessa. Sudan utsattes för samma bestraffning 2019, välkomnades sedan tillbaka under en kort period, och avstängdes igen 2021. Men inte Tchad, trots att landets lagstadgade principer inte följdes vid maktskiftet 2021 (militären utsåg raskt den nyss avlidne presidentens son till Tchads nye ledare). Flera bedömare pekar på att AU:s beslut är en balansakt för att inte ytterligare äventyra stabiliteten i en mycket skör stat och kringliggande region. Andra anser att det är just bristen på konsekvens som gör att unionens principer urholkas.

Ska AU:s och de regionala samarbetsorganisationernas sanktionsverktyg ha någon kraft borde de även användas när sittande ledare vägrar att ge upp makten – till exempel genom att trixa med konstitutionen för att kunna överskrida det maximala antalet mandatperioder, vanligtvis två, eller genom att fuska sig till valsegrar.

Efter militärkuppen i Guinea förklarade kuppledaren där, Mamady Doumbouya, att det var den sittande presidenten Alpha Condés misskötsel av landet och vägran att avgå som fick militären att agera. Precis som tidigare i Mali, och sedermera i Burkina Faso, hyllades kuppmakarna av folket.