Haitis förtvivlade dröm om Karibiens pärla

En gång i tiden var det Haiti som var Karibiens pärla, det exklusiva turistparadiset framför andra. När USA:s 15 år långa ockupation tog slut 1934 och innan François Duvalier, ”Papa Doc”, som valdes 1957, började sätta terrorn i system beskrevs också Port-au-Prince som Karibiens vackraste stad, vackrare än Havanna. Det legendariska Hôtel Oloffson var ett konstnärligt centrum som lockade artister från hela världen och på vars veranda poeter som René Depestre kunde höras deklamera sina dikter på kvällarna. Haitisk musik spelades i hela Latinamerika och den naivistiska haitiska konsten beundrades och köptes inte bara av turister, utan av MoMA i New York och andra världsledande museer. Samtidigt med festerna levde Port-au-Prince också ett dynamiskt politiskt liv där det fördes intensiva debatter om socialism och demokrati.

Även om det var en parentes är det en tid som många haitier fortfarande hänvisar till som en bild av vad deras land kan vara. För i övrigt har Haiti befunnit sig i näst intill konstant kris ända sen den segrande slavrevolutionen 1804 gjorde landet till Sydamerikas första självständiga nation. Att slavarnas episka seger så snart övergick i kaos hade mycket att göra med omvärldens blockering av den unga nationen, inte minst det gigantiska skadeståndet till Frankrike som slukade en stor del av landets inkomster. USA:s ockupation mellan 1915 och 1934 gjorde också sitt till. Men inte ens när den 30 år långa Duvalierdynastin tog slut 1986 kom drömmen om att på nytt bli Karibiens pärla närmare. Och i de kriser, orsakade antingen av naturens krafter eller av människorna, som i stället gång på gång drivit landet till gränsen av totalt kaos, har det internationella samfundet, med USA i spetsen, alltid spelat en avgörande roll.

På gott och ont. Men oftast bara som en kamouflerad övergång till nästa kris.

Haitis huvudstad Port-au-Prince. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

Den stora militära FN-insatsen, som etablerades efter den katastrofala jordbävningen 2010 och som fungerade som ett slags stat i staten, upphörde 2017. FN-insatsen lämnade inte bara efter sig en koleraepidemi som kostade 10 000 liv, utan även 300 faderlösa barn och ett ännu bräckligare politiskt system än det som rådde när den kom. Men nu när en ny kris hotar att paralysera Haiti är det ändå många som hoppas på FN-truppernas återkomst.

Mordet på presidenten

Även om många av Haitis kriser har haft något ödesmättat över sig omges den som råder just nu av en närmast apokalyptisk aura. Det har att göra med att över hälften av landets territorium kontrolleras av kriminella gäng. Att föräldrar inte ens vågar skicka sina barn till skolan av rädsla för att de ska kidnappas. Och att fler haitier än någonsin tar till desperata metoder för att emigrera. Men framför allt har det att göra med mordet på president Jovenel Moïse i juli förra året. Och än mer med att hans efterträdare och den som i dag fungerar som landets president, Ariel Henry, är misstänkt för att vara direkt inblandad i mordet.

De senaste veckorna har The New York Times och CNN, var och en för sig, publicerat omfattande granskningar som pekar på att Ariel Henry var med om att planera mordet. Han talade i telefon med den person som misstänks vara hjärnan bakom dådet, både före och efter att det begicks. Något han själv, naturligtvis, förnekar. Men att alla ansvariga i mordundersökningen som velat förhöra honom om just den saken, inklusive landets chefsåklagare och justitieminister, har avskedats bidrar knappast till att dämpa misstankarna. Och i dag tycks mordutredningen på grund av Henrys obstruktioner vara helt avstannad.

Premiärminister Ariel Henry förnekar inblandning i presidentmordet. Foto: Odelyn Joseph/AP/TT

Mordet på Jovenel Moïse är kringgärdat av många underligheter. Det är klart att det var en stor grupp av före detta colombianska militärer som utförde det. Men det är fortfarande oklart vem som rekryterat dem. Och i vilket syfte. Det ryktas om att Moïse hade miljontals dollar i kontanter i sitt hem. Men det ryktas också om att han hade en lista på mäktiga personer inom Haitis elit som är inblandade i droghandeln – landet är en viktig mellanstation i droghandeln mellan Syd- och Nordamerika – och som han tänkt överlämna till den amerikanska narkotikapolisen DEA.

Förutom alla rykten är det också märkligt att Moïses livvakter inte gjorde något motstånd när gruppen med colombianska legoknektar trängde sig in. Liksom att det är märkligt att det bara tog tolv timmar för den haitiska polisen att gripa colombianerna. Inte minst med tanke på att polisen knappt har klarat upp ett enda av alla mord som begåtts de senaste fem åren. Märkligt är också att colombianerna inte tycks ha haft någon flyktplan eller någon plan B över huvud taget. De gjorde inte ens motstånd när de greps trots att de var beväpnade till tänderna. Förutom colombianerna har flera haitier, också några med amerikanskt medborgarskap, gripits. Att det rör sig om en omfattande komplott är klart. Men varför? I vilket syfte? Frågor som hänger i luften och är god mylla för vildsinta spekulationer och konspirationsteorier.

Premiärministern misstänks

Jovenel Moïse var en extremt impopulär president som klängde sig kvar vid makten trots att hans mandattid var över. Han valdes 2016 med bara 600 000 röster i ett land med sex miljoner röstberättigade. Under sitt sista år upplöste han praktiskt taget alla statliga instanser och styrde landet via dekret. Precis som hans företrädare, Michel Martelly, som handplockat Moïse som sin efterträdare.

Ariel Henry utsågs till premiärminister av Moïse bara två dagar innan han mördades. Henry hade inte ens hunnit installeras och svära ministereden. Efter mordet var det därför den avgående premiärministern som tog över med ambitionen att ersätta Moïse. Men sedan ambassadörerna från The Core Group – USA, Kanada, Tyskland, Frankrike och Brasilien tillsammans med de lokala representanterna för FN och den regionala samarbetsorganisationen OAS – gett Ariel Henry sitt stöd, blev det han som tog över makten.

Kriminella gäng kontrollerar en stor del av Haiti. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

Ariel Henry har sagt att han ska utse en ny valmyndighet och organisera val senare under året. Men förutsättningarna att hålla trovärdiga val är minimala. Än mer så med tanke på misstankarna om Henrys delaktighet i mordet på Moïse.

Av det skälet har en bred allians av representativa grupper från hela det haitiska samhället lagt fram ett alternativt förslag. Det går ut på att det ska utses en övergångsregering som under två år ska ha i uppdrag att genomdriva de åtgärder som behövs för att kunna hålla ett trovärdigt val.

Alliansen kallas ”kommissionen för sökandet efter en haitisk lösning på krisen”, men förkortas till ”Montanaöverenskommelsen” efter hotell Montana där den hållit sina möten. Den består av politiska partier från hela skalan, fackföreningar, människorättsorganisationer, privata företagargrupper, kyrkliga organisationer, feminister, artister, voodoogrupper och till och med den haitiska diasporan. Den har utsett en nationell övergångskommitté med 52 medlemmar och har föreslagit den tidigare centralbankschefen Fritz Jean som interimspresident och den tidigare parlamentsledamoten Steven Benoit som premiärminister under samma övergångsperiod. Den har också bildat en rad kommissioner med konkreta uppgifter och har utvecklat mekanismer för att förankra arbetet hos befolkningen i stort.

Kollektiv ångest

För att lyckas krävs naturligtvis, som alltid, stöd från det internationella samfundet. Men vad Montanaöverenskommelsen betonar är att stödet, för att fungera, måste ges på Haitis egna villkor. Inte som alltid tidigare – att det är Haiti som underordnar sig det internationella samfundets krav.

Det är inte första gången det civila samhället organiserat allianser med ambitionen att ”rädda” landet. Det är heller inte första gången det förekommit ”övergångsregeringar” i Haiti. Men Montanagruppen är bredare och mer representativ än någon tidigare allians. Och, som sagt, krisen i dag har en hotfull apokalyptisk aura som gör att den känns mer ödesmättad än någon tidigare kris.

Jonelson Princeton, 7 år på denna bild från oktober 2020, fick kolera som spädbarn. Tusentals andra dog. Foto: Dieu Nalio Chery/AP/TT

Hittills har The Core Group, och framför allt USA, intagit en avvaktande hållning. Man har uppmanat Montanagruppen och Ariel Henry att förhandla i syfte att formulera en gemensam strategi.

Vilket är en omöjlighet så länge misstankarna hänger över Henry och mordet på Jovenel Moïse ännu inte är uppklarat.

Tills vidare håller The Core Group Ariel Henry under armarna. En hållning som är konsekvent med det internationella samfundets traditionella attityd gentemot Haiti – hålla fast vid status quo i syfte att undvika kaos. Vilket nästan alltid haft motsatt effekt – att fördjupa kaoset.

Risken är stor att det blir så nu också.

Och att den förtvivlade drömmen att på nytt bli Karibiens pärla ännu en gång drunknar i kollektiv ångest.