Iraks unga söker nationell identitet bortom religion

En av de stora förlorarna i det irakiska parlamentsval som hölls den 10 oktober var partiledaren för den shiitiska Visdomsrörelsen (al-Hikma), Ammar al-Hakim. Han hade svårt att dölja sin besvikelse:

– I Bagdad intar de stora kurdiska partierna en gemensam hållning. De sunniarabiska partierna har enats med hjälp av sin sponsor, Turkiets president Erdoğan. Men Iraks shiamuslimer, som fick två tredjedelar av rösterna i valet, erhöll bara hälften eller färre av mandaten i parlamentet, och de hyser farhågor för att bli attackerade eller konfronterade. Det komplicerar läget. Utmaningen nu gäller inte bara valresultatet utan också samexistensen, sade Hakim som jag intervjuade i Bagdad en dryg månad efter valet under fältstudier för ett Irakprojekt i regi av Sveriges kommuner och regioner (SKR).

Ammar al-Hakim tillhör en mäktig shiitisk släkt, vilken format både religiösa och politiska ledare. Hans besvikelse har sannolikt inte klingat av sedan tiden för intervjun, vilken återges i sin helhet i en rapport för SKR, Iraqis Striving for Change: ”We Want a Homeland”.

Tvärtom är Iraks shiamuslimska partier lika splittrade nu som direkt efter valet. Vinnare blev den mäktige predikanten Muqtada al-Sadrs allians På väg mot reform (Sa’irun), som vann 73 mandat jämfört med 54 i valet 2018. Det kan Sadr skörda frukterna av nu, när hans ord väger tyngst inför den regeringsbildning som ännu låter vänta på sig i Bagdad mer än fyra månader efter valet.

Blytungt arv

Muqtada al-Sadr är en populist, nationalist och tidigare milisledare för Mahdiarmén, vilken åren efter USA:s invasion av Irak 2003 angrep både amerikansk trupp och sunniarabiska områden. Som son till en storayatolla och svärson till en annan, förvaltar han ett blytungt arv, vilket ger honom en särställning bland många av Iraks fattiga unga shiiter, som i området Sadrstaden i Bagdad.

De shiitiska partier som förlorade mest, i några fall med brakförluster som för Ammar al-Hakim, tvingas slicka sina sår efter illa tillyxade kampanjer där företrädare för samma partier tävlade mot varandra om mandaten, trots att rösterna tillfaller enskilda kandidater, inte partier.

Ingen kan bortse från shiapredikanten Muqtada al-Sadr. Här jublar hans anhängare på Tahrirtorget i Bagdad efter valet i oktober. Foto: Khalid Mohammed/AP/TT

De flesta partier på shiasidan har gått samman i ett ramverk för shiitisk samordning (ibland benämnt med sin engelska term, Shia Coordination Framework). Där verkar Ammar al-Hakim, ofta klassad som moderat shiapolitiker, tillsammans med den Iranstödde milisledaren och politikern Hadi al-Ameri och förre premiärministern Nuri al-Maliki. Deras gemensamma nämnare är att de går emot Muqtada al-Sadr.

Varken det shiitiska samordningsorganet eller Irans utsända har förmått Muqtada al-Sadr att satsa på en bred samlingsregering, där alla shiapartier kan få sin del av kakan. Tanken att det skulle gå att hålla alla shiitiska fraktioner under samma tak förefaller alltmer osannolik. Inte heller ledaren för det iranska revolutionsgardets utlandsstyrkor, Esmail Qaani, har lyckats bringa ordning i Iraks så kallade ”shiitiska hus”.

Intressekonflikterna är djupa och Muqtada al-Sadr låter sig inte styras så lätt.

Trots att han varit bitter fiende till USA ser många honom i dag som den främsta bromskraften mot Irans inflytande över Irak. Direkt efter valet förklarade Sadr som sitt mål att bilda en icke-sekteristisk och icke-etnisk nationell koalitionsregering med en reformagenda. Den linjen håller han kvar. Sadristerna söker bilda en majoritetsregering med kurdiska KDP och det sunniarabiska partiet Framåtskridande (Taqaddum).

Massprotester

Muqtada al-Sadrs metod är fjärrstyrning, han söker varken minister- eller parlamentsposter för egen del. Han vill inte heller ge utrymme åt Nuri al-Maliki, ledare för det anrika Dawa-partiet och premiärminister från 2006 fram till sommaren 2014. Då tog terrorgruppen IS Mosul och hotade Bagdad sedan den irakiska militären kollapsat och jihadisterna tagit över armévapen.

Artikelförfattaren intervjuar partiledaren Ammar al-Hakim. Officiellt foto från partiet al-Hikma.

Ytterligare en faktor som visar att talet om ”det shiitiska huset” vilar på bräcklig grund är de massprotester som bröt ut i oktober 2019, kallad Tishrin på arabiska efter den månad när de första demonstrationerna hölls i Bagdad. De spred sig snabbt i landet, särskilt till den shiadominerade södern. När demonstranter krävde regeringens avgång var det främst mäktiga shiaintressen som de vände sig mot. Tishrinrörelsen började som en spontan protest, liknande den arabiska våren 2011, och växte till en flammande appell mot såväl amerikanskt som iranskt inflytande och mot det sekteristiska maktfördelningssystem, muhasasa taifiya, vilket skapat en ny insynsskyddad politisk klass. Sadrister deltog tidvis i protesterna, samtidigt som de satt kvar på viktiga ministerposter, varmed de hade en fot på varje sida.

Tishrinrörelsen drev igenom regeringens avgång, tvingade fram en ny vallag och ett tidigarelagt val. Samtidigt betonade den betydelsen av en irakisk identitet, som står över religion och etnicitet. Men inför valet i oktober förra året valde många Tishrin-anhängare att röstskolka på grund av sin avsky mot den politiska klass som tar för sig medan de själva lider brist på jobb och fungerande samhällsservice, med allt från el till rent vatten och acceptabel sjukvård.

Några Tishrin-anhängare, som kandiderade för det nya partiet Imtidad (Fortsättning), gjorde så bra ifrån sig att många valskolkare ångrade sig i efterhand. Men Imtidads nya parlamentariker har inte kunnat enas kring en strategi. Bedömare pekar också på risken för att en del blir uppköpta av mäktiga krafter med fyllda partikassor. ”Alla är törstiga och vi pratar inte om änglar här, utan om vanliga människor”, som en illusionslös källa i Bagdad uttrycker det.

Irakier före allt annat

Religiösa högtider kan Iraks shiiter för all del enas kring, ungefär som svenskar kan fira jul tillsammans oavsett om de är religiösa eller svala i tron. Till det som tycks förena, bortanför alla politiska prefenser, hör också synen på det religiösa lärdomscentret i Najaf, där shiapräster utbildas i en irakisk tradition som utgör ett alternativ till systemet i Iran, där ayatolla Ali Khamenei är statens högste ledare. I Najaf skyr den 91-årige storayatollan Ali al-Sistani politisk makt, samtidigt som inget irakiskt shiaparti öppet går emot honom – även om några har gjort det i praktiken som när de lät frivilligstyrkor mot IS organiseras som autonoma, statsfinansierade miliser, i stället för att inlemmas i befintliga statliga säkerhetsorgan, så som Sistanis fatwa för mobilisering av frivilliga föreskrev.

Att dessa miliser organiserats som autonoma styrkor kan inte skyllas på Sistani, betonade en hög shiapräst i Najaf, sheikh Hassan al-Jawahiri, under min intervju för SKR-rapporten.
– Felet ligger i hur Sistans fatwa tillämpas, inte i dess innehåll, förklarade Jawahiri.

Ungdom söker ny väg. Foto: Gunnar Andersson.

I Najaf hörde jag andra höga shiitiska präster betona vikten av att sätta den irakiska identiteten främst, så som Tishrin vill.

– Vi vill återupprätta den irakiska identitet som har gått förlorad. Och vi vill ha en stat byggd på institutioner, förklarade en nyvald parlamentariker i partiet Imtidad, advokaten Muhammad Nuri Aziz.

I Bagdad utvecklade en kvinnlig apotekare, Zainab al-Jassim, sin förhoppning om att proteströrelsen har förändrat landet, även om det tar tid att genomdriva en verklig förändring när sekterismen har fått växa sig så stark.
– Om Tishrin kan påverka samhället kan också mentaliteten förändras. Vi vill att människor ska kräva sina rättigheter. Vi är framför allt irakier, före allt annat, före tillhörigheter till stammar, klaner och trossamfund. Denna medvetenhet behöver vi utveckla, förklarade Zainab al-Jassim en kväll i Bagdad.