Svår kamp för globalt avtal om plast

Stämningen ombord var nedstämd när kapten Charles Moore och hans besättning i augusti 1997 seglade österut i Stilla havet. De hade slutat trea i seglingstävlingen Transpac, mellan Kalifornien och Hawaii, och deras sluttid hade varit flera dagar längre än för den besättning som kommit tvåa. Det var ett misslyckande, och nu var de på väg hem.

De följde den norra stillahavsströmmen i vad som brukar beskrivas som en av världshavens mest avlägsna delar, en plats varifrån det är oerhört långt till land hur man än vänder sig. Så det är lätt att förstå förvåningen hos den rutinerade seglaren och oceanografen Moore när han plötsligt tyckte sig skymta land vid horisonten. Han tittade igen. Det som uppenbarade sig i diset såg helt klart ut att vara en ö, en till synes väldigt stor ö, trots att sjökortet bara visade hav.

Först när de kom närmare insåg Moore vad det rörde sig om. Han beskrev senare sin upplevelse:

– Jag tittade ut över det som borde ha varit en orörd havsyta. Men det som i stället mötte min syn var en gigantisk ansamling plast. Den bredde ut sig så långt ögat nådde. I flera dagar seglade vi genom en flytande sophög av flaskor, kapsyler och förpackningar i plast. Det var overkligt.

En av Moores oceanografkollegor myntade begreppet Great Pacific Garbage Patch, det stora stillahavssopområdet, och även om Moore inte var den första människa som observerade plastön i Stilla havet bidrog hans iakttagelser till att göra den allmänt känd.

Naturvårdare oroas över elefanter som får i sig plast när de letar mat på en tipp i östra Sri Lanka. Foto: Achala Pussalla/AP/TT

Vi andas plast

Eftersom mycket plastavfall som dumpas i haven flyter gör de förhärskande havsströmmarna att plasten med tiden samlas på ett ställe. Liknande fenomen finns i alla de stora världshaven, men plastön i Stilla havet är den största. Till ytan uppskattas den vara minst 3,5 gånger så stor som Sverige. Enligt miljöorganisationen Environmental Investigation Agency, EIA, riskerar mängden plast i världshaven, om inte drastiska åtgärder vidtas, att trefaldigas de kommande 20 åren. Då skulle mängden plast i haven, i vikt räknat, överstiga det samlade fiskbeståndet i världen.

Men det är inte bara i världshaven som plast är ett stort problem. Nedskräpning förekommer i de flesta miljöer och förekomsten av mikroskopiska plastpartiklar, så kallad mikroplast, har fått stor uppmärksamhet på senare år. Forskare har hittat mikroplast i jorden, i vår mat, i djur och människor och till och med i luften vi andas.

Tom Gammage från EIA säger:

– Nedskräpning i form av plastsopor är ett synligt problem och är därmed lätt att förstå, men merparten av alla plastföroreningar är osynliga. Överproduktionen av plast och dess långa livscykel leder till irreparabla skador som på sikt hotar mänsklighetens och hela jordens överlevnad.

Konstnären Joel Deal Stockdill ställde 2019 ut sin blåval, tillverkad av plastskräp, i San Francisco för att väcka uppmärksamhet om nedskräpning av haven. Foto: Eric Risberg/AP/TT

EIA sällar sig till en lång rad organisationer som kräver ett internationellt avtal som begränsar och reglerar produktionen och hanteringen av plast. Förhandlingarna om ett sådant avtal har kommit ganska långt, men den avgörande frågan är hur kraftfull lydelsen i slutändan kommer att bli.

Karl Holmberg vid Lunds universitet doktorerar om politiken kring plastfrågan. Han säger att det finns en stor risk att ett globalt avtal kommer att vara ganska urvattnat.

– Det finns definitivt en ökad medvetenhet om problemen med plast, och många länder, bland annat inom EU, står bakom ett globalt avtal. Men effektiva åtgärder försvåras av att det här är en ganska obekväm fråga för politiker. Det är svårt att vinna röster på att införa begränsningar och försöka ändra människors livsstil. Att minska konsumtionen och ställa om till ökat återbruk riskerar att få negativa ekonomiska konsekvenser och det är varken politiker, näringsliv eller allmänheten särskilt attraherade av.

Stater bromsar

Karl Holmberg tror att utsikterna är dåliga för ett starkt och bindande internationellt avtal om plast. De aktörer som vill annorlunda är alldeles för inflytelserika. Det handlar exempelvis om Kina, världens i särklass största producent av plast, och om länder med stor olje- och naturgasutvinning, exempelvis staterna vid Persiska viken. Där sker plastproduktionen huvudsakligen i statligt kontrollerade bolag och är en allt viktigare inkomstkälla i takt med att efterfrågan på fossila bränslen minskar.

– Logiken för oljeländerna är ganska enkel: om elbilen tar över så får de försöka se till att den åtminstone är gjord av plast. De fortsätter helt enkelt att använda sina olje- och gastillgångar, men ställer om från att producera bränsle till att producera material.

Fiskare vid oljeplattform i Texas, en delstat som tjänar mycket på platsttillverkning. Foto: Eric Gay/AP/TT

Kinas andel av världsmarknaden för plasttillverkning har ökat snabbt de senaste decennierna som ett resultat av den ekonomiska tillväxten. Landet var tidigare också stor importör av återvinningsbara plastsopor från bland annat USA och EU. Importen försåg Kina med råmaterial till billiga och ofta lågkvalitativa plastprodukter, men den innebar också att man importerade stora mängder oanvändbara och förorenade sopor. Att vara en plats dit väst skickade avfallet från sina moderna konsumtionssamhällen rimmade dessutom illa med den kinesiska självbilden som en global stormakt. I mars 2018 beslutade därför regeringen att förbjuda importen av plastsopor och på kort tid förändrades den globala plastmarknaden.

Kina producerar i dag lika mycket plast som USA och EU tillsammans och andra länder har fått ta över som mottagare av världens plastsopor. Denna globala handel med plastavfall beskrivs ofta som en stor del av världens plastproblem. Världens plastproduktion ligger för närvarande på omkring 400 miljoner ton per år och mindre än tio procent av det återvinns. I Sverige och andra delar av Nordeuropa eldas den mesta plasten upp, medan den i många länder i Sydeuropa läggs på deponi. Även i USA läggs mycket plast på sopanläggningar och landet är dessutom stor exportör av plastsopor. Sådan export får ofta kritik, bland annat för att många mottagarländer saknar förmågan att ta hand om plasten på rätt sätt. Nedskräpning, okontrollerade deponier och öppen förbränning skapar miljöproblem och hälsorisker.

Produktionen ökar

År 2019 skärptes FN:s Baselkonvention till att omfatta handeln med plastsopor. Syftet var att reglera handeln och helt stoppa exporten av plastavfall som anses farligt. Men det råder osäkerhet kring hur väl konventionen kommer att följas och USA har, som ett av få länder, inte skrivit under den. Inför ett nytt FN-avtal om plast har USA:s president Joe Biden däremot sagt att han, till skillnad från företrädaren Donald Trump, står bakom en global överenskommelse, men han väntas få problem att få med sig kongressen i frågan. För delstater som Texas och Louisiana är produktionen av plast en viktig del av ekonomin.

Plastflaskor och annat skräp i sjön Potpećko i Serbien. Balkan har stora problem med nedskräpning efter åratal av misskött sophantering. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

Forskaren Karl Holmberg säger att regleringar av hur vi hanterar våra plastsopor givetvis är viktiga åtgärder, men att det finns en risk att vi glömmer bort problemets uppkomst: att det produceras så mycket ny plast. Sedan materialet började tillverkas kommersiellt har den globala produktionen ökat stadigt. Det finns bara två små hack på kurvan, det första i samband med oljekrisen 1973 och det andra under finanskrisen 2008. Det finns i dag inga tecken på att världens plastproduktion ska mattas av.

– Av naturliga skäl blir det mest fokus på den synliga delen av plastproblematiken, på nedskräpningen. Problembeskrivningen tenderar därför att lägga tonvikten vid den senare delen av plastens livscykel. Men problemet startar redan i produktionsledet och där tror jag att kraftfulla regleringar är betydligt svårare att få till, säger han.

För kapten Charles Moore som 1997 seglade rakt igenom effekterna av den globala plastkonsumtionen blev kampen för en värld med mindre plast en livsuppgift. Han grundade organisationen Algalita som ägnar sig åt informationsspridning och lobbyarbete, och han har vid flera tillfällen återvänt till plastön i Stilla havet för att skapa uppmärksamhet kring plastfrågan. Han säger:

– Jag har inte resurser att plocka upp all plast som redan finns i havet men jag kan arbeta för att förändra hur vi tänker, hur unga människor förhåller sig till konsumtion. Det tror jag är nyckeln till en framtid med mindre plast.