Chileval kan utlösa ny latinamerikansk vänstervåg

Tidigare under fjolåret segrade Pedro Castillo i Peru och Xiomara Castro i Honduras. Och kanske kommer ytterligare två vänsterpresidenter att väljas senare i år; Gustavo Petro i Colombia och Lula da Silva i Brasilien. Lägger man till de sittande presidenterna Andrés Manuel López Obrador i Mexico, Daniel Ortega i Nicaragua, Nicolás Maduro i Venezuela, Luis Arce i Bolivia och Alberto Fernández i Argentina så nog frammanar det bilden av en till stora delar jämnröd region.

Men det är delvis en schimär.

Den förre mexikanske utrikesministern, journalisten och författaren Jorge Castañeda och den döde venezuelanske tidningsmannen Teodoro Petkoff brukade hävda att det i Latinamerika alltid funnits två, antagonistiska, ”vänster”. Och att de flesta av de ”vänstervågor” som svept över Latinamerika alltsedan den kubanska revolutionens seger 1959 har varit heterogena, fyllda av interna motsättningar och oftast stupat på eget grepp.

Vänstergruppering i medvind. Argentinas president Alberto Fernández med vicepresident Cristina Fernández de Kirchner, den brasilianske presidentkandidaten Lula da Silva och Uruguays expresident José Mujica. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Det är egentligen bara den vänstervåg som tog fart i början av 2000-talet under de venezuelanska och kubanska presidenterna Hugo Chávez och Fidel Castros ledning som var någorlunda homogen. Och det berodde mer på Venezuelas olja och Hugo Chávez karisma än på verklig politisk samhörighet. Råvaruboomen i början av seklet, orsakad av Kinas ökade efterfrågan, bidrog till att många vänsterregeringar kunde minska fattigdomen och genomföra en del reformer. Men det var de venezuelanska oljeinkomsterna, kanaliserade via Alba, den handelsunion och politiska samarbetsorganisation som grundats av Hugo Chávez och Fidel Castro, som gav vänstervågen dess riktning och identitet.

Bekämpa ”yanqui-imperiet”

Men Albas storhetstid blev kort. När råvaruboomen tog slut och oljepriset rasade och dessutom Fidel Castro och Hugo Chávez dog, föll det mesta samman. Vänsterpresidenter ersattes av högerpresidenter. Flaggskeppet Alba förvandlades till ett vrak. Kvar som representanter för den ”bolivarianism” som Hugo Chávez proklamerat som ett slags mutation av den gamla ”castrismen” finns Daniel Ortega i Nicaragua, Nicolás Maduro i Venezuela och Miguel Díaz-Canel på Kuba. Auktoritära och repressiva regimer som söker allians med Kina, Iran, Ryssland och Turkiet för att bekämpa ”yanqui-imperiet”, som Daniel Ortega sade när han nyligen för fjärde gången svor presidenteden. Deras inflytande ska inte underskattas, men de upplevs knappast längre som inspirerande referenspunkter av den latinamerikanska vänster som nu är färd med att inta scenen. Den platsen kan i stället mycket väl komma att intas av Gabriel Boric.

En annan vänster. Presidenterna Daniel Ortega (Nicaragua), Nicolás Maduro (Venezuela), Miguel Díaz-Canel (Kuba) och Luis Arce (Bolivia), som bär andningsskydd. Foto: Adalberto Roque/AP/TT

När Nicolás Maduro efter valet till den konstituerande församlingen i maj skrev ett hyllande inlägg på Twitter om ”chilenarnas stora seger över nyliberalismen”, svarade Gabriel Boric lite torrt med att det också var ”en seger för oinskränkt respekt för de mänskliga rättigheterna. Något som varken Piñera eller ni själv har visat prov på”.

Senare har Boric kritiserat såväl Maduro, Ortega som Díaz-Canel och betonat att försvaret av mänskliga rättigheter, oavett vilket land och vilket system det gäller, utgör en helig princip för honom. Och för hans regering.

”Tvivlet bör följa övertygelsen”

I stället för att tala om revolution, ”bolivarianernas” mantra, lovar Gabriel Boric att fördjupa demokratin.

– Vad som mest skulle glädja mig vore att kunna konstatera att jag när jag slutar min mandatperiod har mindre makt än när jag började, har han sagt.

Raka motsatsen till ”bolivarianernas” strävan efter makt på livstid. Eller mer.

Gabriel Boric har också redan visat sig vara en effektiv politiker. Han är en av de parlamentariker som lagt fram flest förslag och varit mest aktiv i deputeradekammaren. Han har gång på gång visat sig villig att förhandla fram gemensamma förslag med politiska meningsmotståndare.

Banar väg? Chiles Gabriel Boric. Foto: Luis Hidalgo/AP/TT

Dessutom har Gabriel Boric en för latinamerikanska vänsterledare närmast väsensfrämmande kapacitet, den att erkänna misstag. Och be om ursäkt.

På sitt Twitterkonto har han ett citat av den franske författaren Albert Camus: ”Tvivlet bör följa övertygelsen som en skugga”.

Men trots allt detta finns det ingen garanti för att Gabriel Boric ska lyckas vare sig i Chile eller som samlande kraft för den latinamerikanska vänstern. Det avstånd han markerat gentemot ”bolivarianerna”, innebär inte automatiskt samsyn med andra vänsterpresidenter.

Men möjligheterna finns. Inte minst bland grannarna.

Alberto Fernández i Argentina, Luis Arce i Bolivia och Pedro Castillo i Peru sliter alla, var och en på sitt sätt, med hur de ska förhålla sig till det ”bolivarianska” blocket. De känner en påtvingad tacksamhetsskuld gentemot ”bolivarianerna” men tycks samtidigt uppleva Borics tveklösa kritik nästan som en lättnad. 

”Den chilenska gnistan”

Om Gustavo Petro i Colombia och Lula da Silva i Brasilien skulle segra är det två gamla politiska rävar med stor erfarenhet av både återvändsgränder och öppningar från maktens labyrinter som kliver in på scenen. Och som båda, på olika sätt, har utvecklat en växande kritik av ”bolivarianismen”.

Men även om det alltså finns en påtaglig skepsis till det bolivarianska blocket inom hela den nya vänster som nu intar den politiska scenen i Latinamerika – vad är det som säger att Gabriel Boric skulle kunna fungera som en alternativ referenspunkt?

Överöst med konfetti. Ska Gustavo Petro vinna i Colombia? Foto: Martin Mejia/AP/TT

Kanske hans ungdom, 36 år när han tillträder den 11 mars, och att han lyfts fram av en stor grupp borgmästare, guvernörer och parlamentsledamöter från samma generation. Kanske för att Chile om ett halvår ska rösta om en ny konstitution utarbetad av en demokratiskt vald församling med lika många män som kvinnor med en medelålder på 44 år. Kanske för att Chile är det land med bäst fungerande demokratiska institutioner på kontinenten. Kanske för att Boric lyfter fram tidens mest brännande frågor som klimatförändringarna. Men kanske framför allt för att han ger ett intryck av att skapa en samhällelig atmosfär av förtroende genom att fördjupa demokratin och få medborgarna att känna sig som just... medborgare.

En som i alla fall tror att det kan vara så är den 86-årige José Mujica, Uruguays tidigare president, som efter sin tid som först gerillaman och sedan tolv år i isoleringscell förvandlades till en vis man och en livets profet. När Mujica läste citatet om att ”tvivlet alltid bör följa övertygelsen som en skugga” på Borics Twitterkonto tyckte han sig möta en tvillingsjäl och utsåg sig själv till chilenarens politiske gudfader.

Den betydligt yngre argentinske historikern Pablo Stefanoni, för sin del, talar om Boric som ”den chilenska gnistan” som behövs för att den latinamerikanska vänstern ska tända.

Kanske inte en vänstervåg som den i början av 2000-talet. Men en våg av ett annat slags vänster, som ser framåt och inte bakåt.